I detta inlägg menar författaren att debatten har fokuserat för mycket på ett fåtal misslyckade fall. Revisorerna ska inte be om ursäkt för sin roll som rådgivare och de har dessutom en spännande marknad som efterfrågar deras kunskap.

Tänk vad en nidteckning på omslaget i Veckans affärer kan öka adrenalinavsöndringen hos oss revisorer! Det är bra! Jag gillar egentligen teckningen och jag använder den så ofta jag kan för att berätta om oss och vår bransch.

Vem leder vem på VA-teckningen? I viktiga redovisnings- och värderingsfrågor påstår jag att det är vi revisorer som är ledande. Redovisningsläran är inte något som framgångsrika, expansiva verkställande direktörer ägnat särskilt intresse åt. I de allra flesta fall leder vi in dem på rätt spår och får gehör. I enstaka fall misslyckas vi och där borde vi givetvis ha gjort halt eller skällt kraftigare som en ledhund gör för att hjälpa sin blinde husse.

Det är med denna något ”lättsinniga” inställning jag går in i den pågående trångmålsdebatten. Det är dags att få lite balans i eländet och en motvikt till all historieskrivning! Debatten om oss fokuseras i alldeles för hög grad på ett fåtal misslyckade ”case”. Vi har våra måndagsexemplar precis som alla andra producenter och trots våra etablerade kvalitetsnormer. Vi måste acceptera att vi inte är ofelbara. Vi är inte ”i trångmål” – men vi har ett antal viktiga frågor att hantera i vår produktutveckling.

Oberoendefrågan är inte vårt trångmål

Oberoendefrågan har vi vänt ut och in på ett oändligt antal gånger. ”In appearance” och ”in fact”. I kollega Lennart Svenssons uttömmande Balans-artikel (nr 11/1991) behandlas oberoendeproblematiken. Jag har respekt för det uttalade bekymret i frågan och jag ansluter mig givetvis till bedömningen att oberoendet är en central fråga för oss. Men lägger vi inte onödigt tunga ok på våra egna axlar?

Vi konstaterar att vi ofta de facto utses av dem vi ska kontrollera. I företag med större ägarspridning blir då företagsledningen den instans som faktiskt utser oss. I ägarledda företag blir det ofrånkomligt så.

Varför ska vi ta på oss ansvaret för att valproceduren inte fungerar som den borde göra och därmed inte motsvarar allas önskemål? Man kan fråga sig om aktieägarna omedvetet har delegerat beslutet som en konsekvens av att det är svårt att praktiskt ordna den på annat sätt. Värre är det förstås om aktieägarna inte tycker frågan är viktig. Men så tror jag inte att det förhåller sig och i många företag med ägarspridning finns trots allt ofta en stor del av aktierna representerade i den styrelse, som påtar sig att ”administrera” valet. Jag tillåter mig därför påstå att den här valproceduren – eller det här beroendet – får vi acceptera och hantera på bästa sätt. Det är aktieägarnas trångmål, inte vårt.

Intressentmodellen skapar mest ett ”kårinternt lidande”

Intressentmodellen har säkert ställt till mycket förvirring under åren. Jag tror dock att det mest är fråga om ett ”kårinternt lidande”. Intressenterna själva har rätt tidigt insett att vi inte kan vara allas vän och beskyddare. Facket och de anställda förstår att våra plikter inte alltid sammanfaller med deras intresse av att ta tillvara arbetstillfällen och de har därför själva stigit av vår intressentmodell. Jag tror de fackliga organisationerna varit insiktsfulla och är nöjda om vi – för att tala med Lennart Svensson – ser till att inga väsentliga fel i redovisningen eller förvaltningen förblir oupptäckta. Och några enstaka arbetstagarkonsultuppdrag får vi väl fortfarande.

Samhällets förväntningar torde ligga på samma nivå. Att se oss som poliser i den ekonomiska brottslighetens värld eller som taxeringsrevisorernas förlängda arm tror jag inte ingår i samhällets realistiska förväntningar på oss numera.

Fordringsägarna ska kunna utgå ifrån att en ren revisionsberättelse innebär att resultatet och ställningen i allt väsentligt är korrekt redovisade. Men de vet också att de inte kan se oss som kreditupplysningsinstitut.

Kvar står huvudintressenten, aktieägaren. Vår uppdragsgivare!

Vi ska inte be om ursäkt för rådgivarrollen

Vår konsultroll ifrågasätts ibland och ingår i trångmålsspecifikationen. Vi behöver inte be om ursäkt för att vi med vårt kunnande och vår erfarenhet saluför rådgivning inom våra kompetensområden. Och detta innebär mer än vad man kan benämna ”vardagskonsulting”. Våra specialister arbetar på marknadsmässiga villkor och inget tvingar företagen att köpa kunnandet från revisionsföretagen. Vi behöver verkligen inte be om ursäkt för att en betydande del av den seriösa skatterådgivningen och skatteinformationen tillhandahålles av de ledande revisionsföretagens skatteavdelningar eller av ett stort antal revisorer, som fortfarande – och i internationell jämförelse – är mycket skattekunniga. Jag är övertygad om att den skattekompetens vi säljer innebär stor samhällsnytta.

Vår kompetens kring informationsteknologi, ekonomistyrning och intern kontroll, moderna ADB-miljöer m.m. behöver vi inte be om ursäkt för. Marknaden har insett att vi är kompetenta och konkurrenskraftiga inom dessa områden. Tillhandahållandet av kompetens och kunnande, kalla det vardagskonsulting eller något annat, ska väl rimligen inte på generella grunder behöva sätta oss i ”trångmål”?

Vi är inte unika!

Vi måste tydligare göra klart att vi på kommersiella grunder säljer revisionstjänster och rådgivning. Vi tillhandahåller våra produkter/tjänster i huvudsak enligt de spelregler som gäller i andra branscher. Vi är inte unika! Vi lever under företagandets villkor och våra produkter – revisionsrapporter, revisionsberättelser, goda råd och anvisningar av olika slag framtages i en produktionsprocess som styrs inte bara av god revisionssed utan även av kunskapsföretagets kommersiella förutsättningar. I denna process måste kvalitetskontrollerna fungera och integriteten hävdas samtidigt som priserna på produkterna måste vara konkurrenskraftiga.

Bilar typbesiktigas, läkemedel och läkare har sina tillsynsmyndigheter, livsmedelsprodukter omgärdas av ett antal regleringar och kontroller. Vi tillhör marknaden och spelar på motsvarande villkor.

Vår produktivitet kan förbättras

Stor uppmärksamhet ägnas produktiviteten inom svenskt näringsliv. Produktivitetsdelegationen har rätt nyligen konstaterat att svensk produktivitet halkat efter många andra industriländers. Stora ansträngningar måste nu göras för att höja den. ABB har exempelvis lanserat sitt T50-program med innebörd att nedbringa genomloppstiden till hälften av den nuvarande med långtgående effekter på mänskliga tidsinsatser i alla steg.

Revisionsverksamhet är inte undantagen dessa produktivitetskrav. Vi arbetar visserligen med personligt ansvar och med risk för skadeståndskrav – men vilka gör inte det. Ju förr vi kommer till klarhet om att vi inte är höjda över marknadskrafterna ju snabbare kan vi skaka av oss våra trångmålskomplex.

När vi debatterar våra insatser fokuserar vi allt för mycket på den enskilde revisorn som person. Det är kanske naturligt. Branschen har varit och är personfixerad. FAR bidrar härtill genom personkopplingen i medlemsskapet. Kanske borde FAR bli en branschorganisation som ansluter revisionsföretag? Största delen av revisionsproduktionen sker ju trots allt inom revisionsföretag – stora såväl som små – även om det är individerna som var för sig producerar. Revisionsverksamhet är företagande. Ett självklart påstående borde man tycka.

Lönsamheten viktig

Branschens lönsamhet är en viktig fråga. God lönsamhet är en basförutsättning för hög professionalism och bästa möjliga oberoende. Lennart Svensson ställer frågan om vi revisorer har för stora inkomster i förhållande till andra jämförbara kategorier inom svenskt näringsliv och förordar att FAR borde utreda och belysa denna fråga.

Tänk, jag tror detta sköter sig själv. Klarar vi produktiviteten och driver vi våra revisionsverksamheter på ett bra sätt ska vi också ha rätt till hygglig lönsamhet. Det kommer våra kunder att acceptera. Lyckas vi inte sker det en självreglering. Lönsam verksamhet är f.ö. en viktig förutsättning för att rekrytera och behålla duktiga revisorer.

Att utreda vad den genomsnittlige FAR-ledamotens skäliga inkomst ska vara vid olika tillfällen tror jag är både omöjligt och ointressant. Marknaden sköter den processen. Med eller utan offerter involverade.

Det är väl bra att vara affärsmässig?

En viktig fråga som vi själva måste ta hand om är vår affärsmässighet, affärsmannaskapet eller vad man nu vill kalla det. I våra riskanalyser, i våra värderingar, i våra förvaltningsrevisioner och i vårt eget företagande är det affärsmässigheten som det kommer an på. Affärsorienterade revisorer efterlyses av våra uppdragsgivare.

Hur ska då dessa – i trångmål varande – kritiska, objektiva, fullständigt oberoende revisorer – gärna med domarens eller åklagarens oväld och underställda Kommerskollegiums naturliga affärsfrämmande tillsyn – kunna skaffa sig just affärsmannaskap? Här tror jag att rådgivarrollen ger oss en utomordentlig ”input” för affärsmässighet. Att strypa rådgivarfunktionen mer eller mindre vore därför att strypa krafttillförseln i revisionen. Vi måste klara rollen som aktiva revisorer och rådgivare utan att för den skull sätta oss själva i trångmål.

Vi är inte i trångmål

De svenska revisionsföretagen utgör en fantastisk resurs. Med många unga, duktiga ekonomer, med ett hyggligt, om än otillräckligt, antal av Lennart Svenssons 45–55-åriga ”nyckelmän” och med ett antal mentorer i den aktningsvärda åldern över 55 år. Vi har en spännande marknad som efterfrågar vår kunskap även om konjunkturen f.n. trycker ner oss. Vi kan förutse nya möjligheter i ett integrerat Europa. Med nya arbetsuppgifter men också med ny stimulerande konkurrens. Men det här kräver stora och djärva satsningar i kunnande och företagsutveckling.

Vi får då inte gräva ner oss i intressentmodellens omöjliga kravspecifikation eller förbanna att vi inte kan uppnå det absoluta oberoendet bara därför att man inte förstått vem som egentligen ska utse oss. Vi är inte i trångmål – möjligen i tvivelsmål om hur vi ska tydliggöra vårt rikhaltiga sortiment och vår stora leveranskapacitet!

Auktor revisor Stig Nilsson är styrelseordförande i Ernst & Young. Han medverkade senast i Balans nr 3/1990.