En revisor som slutade tog med sig några klienter. Det bröt mot konkurrensklausulen, anser Arbetsdomstolen, som dömde honom att betala 130.000 kronor i skadestånd i ett färskt utslag. I en kommentar betonar Björn Markland vikten av att vara tydlig i formuleringarna.
Var tydlig i formuleringarna av konkurrensklausuler. Var också medveten om vad du skriver under och stå sedan för det. Annars kan det bli dyrt.
Det säger FARs generalsekreterare Björn Markland i en kommentar till Arbetsdomstolens dom 9/92 som gällde en konkurrensklausul mellan Ernst & Young AB och en revisor som slutat på företaget. Revisorn bröt mot klausulen och fick betala nära 130.000 kronor i skadestånd och dessutom rättegångskostnader på över 75.000 kronor.
Det ska från början slås fast att FAR inte tar ställning för eller emot någon part i den här tvisten. Såväl enskilda anställda som ägare av revisionsföretag är medlemmar i FAR och organisationens uppgift är mer inriktad på relationen revisor – klient och att medlemmarna uppfyller kravet på god revisionssed.
Principiellt intressant
Men domen är ändå principiellt intressant. Det är nämligen vanligt, och kommer antagligen att bli än mer vanligt med konkurrensklausuler.
De stora fusionerna inom branschen har medfört att många revisorer ”startar eget”, och man tar då ofta med sig klienter från sin tidigare anställning. Med tanke på de höga initiala kapitalkostnaderna är det bra att ha några inarbetade kunder redan från början.
Men den forne arbetsgivaren vill naturligtvis ha något tillbaka för att man har lärt upp revisorn som i relativ trygghet har skapat sig en ”egen” kundkrets.
Det gäller alltså att skapa en balans mellan å ena sidan firmans rättmätiga krav på att inte bli åderlåten på allt för många kunder när anställda slutar och å andra sidan den enskilde revisorns möjlighet att verka på egen hand utan alltför stora begränsningar.
AD har i ett par andra domar som gällt andra branscher bedömt konkurrensklausulers giltighet. Praxis är att en klausul som bara syftar till att hålla kvar en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild kompetens strider mot lag, i första hand 38 § avtalslagen om otillbörliga avtalsvillkor.
Det kan också finnas regler i kollektivavtal om hur klausuler får utformas och vilken omfattning de får ha.
Men varje konkurrensklausul måste bedömas för sig, och man utgår då från parternas syfte med klausulen.
Språkligt oklar klausul
I det nu aktuella fallet var konkurrensklausulen språkligt sätt mycket oklar och gav möjlighet till olika tolkningar. Men AD kom fram till följande:
* Klausulen gällde ett begränsat geografiskt område nämligen den region där firman verkade.
* Den gällde i tre år från den dag revisorn slutade på firman.
* Klausulen gällde de klienter som var klienter då revisorn började sin anställning och som han ”tog med sig” när han slutade.
* Om revisorn bröt mot avtalet skulle han betala ett belopp som motsvarade 50 procent av normalt kalkylpris för de klienter han tog med sig.
Domstolen fann att den här klausulen var helt laglig. ”Begränsningen av... (revisorns namn) möjligheter att som anställd eller egen företagare bedriva med bolaget konkurrerande verksamhet måste nämligen betraktas som marginell”.
Det var alltså inte något försök från arbetsgivarens sida att ge revisorn något yrkesförbud om han slutade. Tvärtom, Ernst & Young hade ett berättigat intresse av att få ett skydd mot att förlora de klienter som redan fanns då revisorn fick jobbet.
Dessutom hade firman givit mannen en trygg anställning som från början skulle ha varit långvarig. Han hade en relativt hög lön och fick tack vare anställningen på Ernst & Young den nödvändiga auktorisationen för externrevisorer.
Ingen jämkning
Domstolen jämkade inte heller skadeståndet på nästan 130.000 kronor. Har man en klausul måste det finnas en påföljd om man bryter mot den, och beloppet var inte oskäligt, ansåg AD.
Det blev alltså dyrt för den här revisorn att bryta mot en relativt begränsad konkurrensklausul.
– Man måste ställa krav på revisorer, menar Björn Markland. De är högt utbildade och inte lika utsatta som en ”vanlig” anställd.
Och utan att ta ställning i det aktuella fallet vill Björn Markland ge några råd.
Kontakta en jurist som har kunskaper och erfarenheter av sådana här avtal. Avtalet ska dessutom vara så entydigt och klart skrivet som möjligt. Man bör nämligen ha någon form av avtal om vad som händer om man lämna en anställning eller om man vill upphöra med sitt delägarskap.
– Och det ska man göra från början, när man är ”vänner”, betonar Björn Markland. Då finns förhoppningsvis inga låsningar eller försök att ”ta” klienter från varandra.
FARs föreningsjurist Anders Strömqvist kan tänka sig att rekommendera en konkurrensklausul av det här slaget. Den balanserar båda parters intressen någorlunda.
Han tillägger dock att man måste vara noggrannare när det gäller vilka klienter klausulen egentligen gäller.
Även om klienten tar initiativet och gör klart för byrån att det är klienten som vill följa revisorn och inte tvärtom, har ju byrån gjort en förlust som man vill skydda sig mot.
Avtalet bör alltså innehålla någon regel om vad som gäller i de fallen.
FARs principer
I sammanhanget vill han också framhålla FARs principer när det gäller revisorns arbetspapper som grundakt, årsakt och liknande.
* Om revisorn som slutar är personligen vald revisor för klienten, då förfogar han eller hon också över arbetspapperen för uppdraget. Byrån får då inte hindra revisorn att ta med sig arbetspapperen.
* Om å andra sidan byrån är vald revisor, men den aktuelle revisorn har varit huvudansvarig då förfogar byrån över handlingarna, men bör ge möjlighet för revisorn att på egen bekostnad kopiera de handlingar han eller hon anser sig behöva.
– I många fall kan man nog lösa sådant här i gott samförstånd, säger Anders Strömqvist. Men den hårdnande marknaden gör att revisorerna slåss om klienterna och då gäller det att ha klara regler för konkurrensen och relationerna mellan varandra.
Pär Trehörning är frilansjournalist.