Konkursutredning är en målinriktad verksamhet, betonar författaren, som också hävdar att revisorerna alltför ofta får bristfälliga instruktioner om vad granskningen bör omfatta.

Det finns ett påtagligt behov av ökade kunskaper om konkursförfarandet.

För revisorn gäller det särskilt den ekonomiska utredningen om konkursgäldenärens tidigare förehavanden vilket har att göra med revisorns vanligen förekommande ställning som sakkunnigt biträde till förvaltaren enligt konkurslagen 7 kap 11 § och hans uppgiftsskyldighet enligt bland annat aktiebolagslagen 10 kap 13 § 2 st som revisor i ett konkursdrabbat företag. Kunskapen kommer också till användning för den som biträder borgenär i konkurs. Förståelsen för konkursförfarandet är också mycket viktig för skatterevisorer. De skulle kunna ge konkursförvaltare mycken hjälp – det omvända gäller naturligtvis också – om de i sitt arbete i större utsträckning hade uppmärksamheten fäst på konkursutredningens syften och omfattning. Här bortses från det faktum att förvaltare inte utan vidare äger rätt att ta del av innehållet i revisionspromemoria rörande konkursgäldenär.

Min erfarenhet är att förvaltaren, vid lämnande av granskningsuppdrag, ofta ger revisorn alltför bristfälliga instruktioner om konkursgranskningens omfattning och – minst lika viktigt – om de situationer då utredning kan, eller rent av skall underlåtas. Konkursutredning är en målinriktad verksamhet vilket framgår av det följande. Tyvärr förekommer alltför ofta utredningsalster av såväl juristers som ekonomers hand vilka skulle kunna bära rubriken En allmän betraktelse över en rörelses uppgång och fall.

De begrepp som används i det följande förutsätts kända för läsaren.

Omgående efter konkursbeslutet har förvaltaren att ta om hand gäldenärens bo med de böcker och handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig skall dagen för omhändertagandet av räkenskaperna antecknas i materialet. Med ledning av handlingarna och inhämtade uppgifter upprättas en konkursbouppteckning. Dess innehåll är i huvudsak en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med avseende på förhållandena vid konkursutbrottet. Uppteckningen sätts upp efter mönster från förmånsrättslagen och inte, nota bene, bokföringslagen. Till bouppteckningen skall fogas en förteckning över omhändertagna böcker och andra handlingar under förutsättning att gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig.

Den i den ekonomiska utredningen viktigaste handlingen är förvaltarberättelsen som skall vara upprättad och ingiven senast sex månader från konkursbeslutet.

Handläggande domstol kan meddela anstånd på förvaltarens begäran. Beträffande innehållet i berättelsen rekommenderas ett noggrant studium av konkurslagen 7 kap 15 §. Lagrummet kommenteras i det följande med några lån ur dess förarbeten, dock utan att detta anges särskilt.

Obestånd m.m.

Berättelsen skall innehålla uppgift om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om möjligt vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Varken lag eller förarbeten ger ledning för vad som menas med boets tillstånd. Man kan anta att det kan röra sig om frågan om drift är i gång, antal anställda, gällande eller upphörda avtal, bestående offentligrättsliga tillstånd och andra data som man normalt återfinner i en förvaltningsberättelse enligt aktiebolagslagen.

Orsakerna till obeståndet skall beskrivas under förutsättning att de låter sig utredas. Tidpunkten för obeståndets inträde har betydelse från återvinningssynpunkt och för frågan om utredning av brott som avses i 11 kap brottsbalken, d.v.s. brott mot borgenärer. Uppgift om tidpunkt behöver dock lämnas endast om det är möjligt. Om frågan inte kan utredas utan vidlyftigt arbete och om det kan antas att den saknar betydelse från dessa synpunkter bör förvaltaren kunna avstå från att lämna uppgiften. Starka skäl talar sålunda för att utredningen om tidpunkten för obeståndets inträde skall göras efter eller i samband med utredning om återvinning och om brott enligt 11 kap brottsbalken. Behövs inte uppgiften om tidpunkt i brotts- eller återvinningsutredningen eller föreligger rentav inga misstankar om brott mot borgenärer eller anledning till återvinning och utredning om tidpunkt för obestånd inte kan ske utan vidlyftigt arbete bör den underlåtas. Naturligtvis skall underlåtelsen motiveras.

Tillgångar och skulder

Vidare skall förekomma en översikt över tillgångar och skulder av olika slag vilken för det mesta redovisas genom att delposterna under respektive förmånsrättsslag räknas samman från bouppteckningen. Anteckningar görs om tillägg eller ändringar som kommit i dagen sedan bouppteckningen upprättades.

Återvinning

Återvinningsfrågor enligt konkurslagen 4 kap skall utredas varvid är att märka preskriptionsregeln i konkurslagen 4 kap 20 § för förvaltarens rätt att väcka talan om återvinning. Sådan rätt preskriberas som huvudregel då ett år förflutit från konkursutbrottet. Vissa undantag finns. Anledning föreligger alltså att överväga omfattningen av återvinningsutredningen så snart ett år förflutit från konkursbeslutet eller om tidpunkten för preskription är nära förestående. Det sagda förutsätter naturligtvis att förvaltaren har anstånd med avgivande av förvaltarberättelsen.

Återbäringsskyldighet på grund av otillåten kapitalanvändning

Återbäringsskyldighet på grund av otillåten kapitalanvändning enligt 12 kap aktiebolagslagen eller 10 kap lagen om ekonomiska föreningar utreds endast om gäldenären är aktiebolag, ekonomisk förening eller sådant rättssubjekt för vilket det i lag finns hänvisning till vad som gäller i berört avseende om aktiebolag eller ekonomisk förening. En sådan hänvisning finns t.ex. för bostadsrättsförening. Preskriptionstiden för förvaltarens talerätt är tio år från det att den klandervärda rättshandlingen ägde rum.

Skadeståndsskyldighet

Skadeståndsskyldighet enligt respektive författning skall utredas om gäldenären är sådant rättssubjekt som avses under föregående rubrik eller om gäldenären är handels- eller kommanditbolag. Till utredningen om skadeståndsskyldighet hör också utredning om bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen och 10 kap 7 § 2 st lagen om ekonomiska föreningar. Preskriptionsbestämmelser om rätt att föra talan finns och måste beaktas vid överväganden om utredningens omfattning, se aktiebolagslagen 15 kap 6 §, lagen om ekonomiska föreningar 13 kap 6 § och lagen om handelsbolag och enkla bolag 2 kap 15 §.

Tidpunkt för skyldighet att upprätta särskild balansräkning

Tidpunkt för skyldighet att upprätta särskild balansräkning enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen skall naturligtvis utredas endast om gäldenären är aktiebolag. Utredningen skall avse tidpunkten för inträde av denna skyldighet, ingenting annat. I detta avseende – liksom tidpunkt för obeståndets inträde finns – möjlighet att avstå från utredning. Bedömningen av frågan huruvida uppgift rörande tidpunkt för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen skall lämnas eller inte får relateras till sannolikheten för att det personliga betalningsansvaret kommer att göras gällande och till kostnaderna för en sådan undersökning. Även storleken av de förbindelser som har aktualitet bör beaktas vid denna bedömning.

Någon skyldighet för förvaltaren att utreda i vilken mån personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser kan komma i fråga föreligger inte. Det ankommer på borgenärerna själva att svara för denna utredning. Grunden för detta inses mycket lätt; förvaltaren har inte med saken att göra eftersom han saknar rätt att föra talan i fråga om förfaranden enligt 13 kap aktiebolagslagen.

Underlåts utredning om tidpunkt för skyldighet att upprätta särskild balansräkning skall det motiveras.

Brott eller näringsförbud

Utredning om brott eller näringsförbud behöver inte framgå av förvaltarberättelsen. Det är tillräckligt om berättelsen anger om förvaltaren har eller inte har gjort anmälan om brott enligt 11 kap brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud. Han behöver inte ens ange vem som anmälts om nu anmälan gjorts. Emellertid har förvaltaren att i en separat anmälan enligt konkurslagen 7 kap 16 § underrätta åklagaren om förfaranden som nu nämnts och också om han funnit att gäldenären eller dennes företrädare kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med näringsverksamhet som gäldenären bedrivit. – Har gäldenären inte varit näringsidkare förekommer endast utredning om brott enligt 11 kap brottsbalken med undantag av bokföringsbrott. Någon utredning i fråga om näringsförbud skall inte göras eftersom sådant förbud endast kan drabba den som är eller har varit näringsidkare eller vissa företrädare för sådan. I ”icke näringsidkares” konkurser kommer emellertid revisorers utredningskunskaper knappast till sin rätt.

Brotts- och näringsförbudsutredning kan sålunda redovisas i en i förhållande till övrig utredning separat handling. Preskriptionsreglerna för brott måste beaktas, se sammanställning häröver såvitt avser bl.a. brott mot borgenärer i Handbok i konkursförvaltning, sid 33.

Några ord om bokföringsbrott. Det är ett effektbrott som endast avser bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Den effekt som beskrivs i straffstadgandet i brottsbalken 11 kap 5 § är att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen. Märk uttrycket ”i huvudsak”. För att förfaranden skall vara straffbara krävs betydligt större brister än vad som avses med att inte stå i överensstämmelse med god redovisningssed. Begreppet god redovisningssed hör inte straffrätten till och skall följaktligen inte användas i en utredning om brott.

Bokföring

Slutligen, d.v.s. om man följer ordningen i lagtexten, skall i förvaltarberättelsen anges vilket bokföringssystem gäldenären tillämpat och hur bokföringsskyldigheten fullgjorts under förutsättning att gäldenären är eller det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. Sett ur revisorns synvinkel borde kanske bokföring nämnts först i lagtexten. Det påtalade förhållandet säger emellertid något om ekonomens och juristens olika synsätt.

Vid utredning om hur bokföringsskyldigheten fullgjorts kan begreppet god redovisningssed komma till användning. Uttalanden om huruvida god redovisningssed är iakttagen eller inte har emellertid inte någon annan effekt än att läsaren får en uppfattning om en företagares bokföringsstandard. Denna kunskap kan kanske vara värdefull för eventuella framtida mellanhavanden med samme företagare. Något annat syfte har inte gått att finna varför utredningen icke skall fördjupas i det sätt på vilket handelsböckerna skötts förutsatt att skötseln håller sig inom det straffria området. – Därutöver skall till berättelsen fogas den senaste av gäldenären uppgjorda balansräkningen. Är någon sådan aldrig uppgjord anges i stället detta förhållande i utredningen.

Någon inskränkning på så sätt att kravet endast omfattar sådana gäldenärer som är eller varit bokföringsskyldiga det senaste året före konkursansökningen finns inte. Att kravet inte omfattar årsredovisningar förefaller kanske egendomligt. Skälet är höljt i dunkel men det är troligt att man i första hand vill åt en förklaring av de vanligen förekommande diskrepanserna mellan den senast uppgjorda balansräkningen och konkursbouppteckningens innehåll. Eventuell diskrepans kan ge anledning till fortsatt utredning i fråga om brott, återvinning, otillåten kapitalanvändning eller skadeståndsskyldighet.

Uppgift om räkenskapsårs omfattning och förändringar därav har stort informationsvärde i brotts- och obeståndsutredning och bör därför redovisas. Ett vanligt irritationsmoment för åklagare och polis vid anmälan om bokföringsbrott är att gäldenären företer bokföring som förvaltaren påstått vara förkommen eller obefintlig. Det förekommer att gäldenär lämnar uppgift i förundersökning för brott att han haft bokföringen hela tiden och att ingen tidigare frågat efter den. Av dessa skäl är det viktigt att noga utreda och dokumentera gäldenärens och andras uppgifter om förhållanden som vidlåder bokföringen.

Utredningsresultat

Vid utredningen bör iakttas en stringens på så sätt att varje slutsats motiveras och att man håller sig till de av lagstiftaren angivna ramarna med de inskränkningar som tillåts. Vanlig överflödsinformation från såväl juristers som ekonomers sida är exempelvis i dessa sammanhang många gånger onödiga uttalanden om brott mot aktiebolagslagens minoritetsskyddsregler eller om gäldenären gjort våld mot god redovisningssed. Sådana kan undantagsvis vara berättigade men då endast i kombination med ytterligare omständigheter.

Litteratur m.m.

Hos varje konkursutredare och förvaltare bör finnas viss baslitteratur. Några förslag som främst avser hjälpmedel vid den ekonomiska utredningen lämnas i det följande. Det kan tyckas att litteraturvalet fått en fiskal slagsida. Så är varken fallet eller avsikten.

  • Regeringens proposition 1986/87:90 Ny Konkurslag (sid 270–274)

  • Konkurs & Ackord, RSV 900, utgåva 3

  • Handledning i skatterevision, del 5, samarbete åklagare-polis, RSV 623

  • Handledning i skatterevision, del 7, företag i konkurs, RSV 625

  • Handbok i konkursförvaltning, Advokatförlaget 1989

  • Advokatsekreterares expeditions- och avgiftslista för konkurs, Konkursförvaltarkollegiernas Förening (sid 4–5).

För den som vill skaffa sig en allmän översikt över konkursförfarandet rekommenderas professorn emeritus C M Elwings pregnanta uppsats om konkurs i Norstedts årligen utkommande Juridiska Handbok och den tjugosidiga allmänna delen i den av domstolsverket utgivna Konkurshandbok-Tingsrätt.

Bland konsulter inom ekonomi och juridik förbises ofta de ymniga källor av litteratur som är ett resultat av olika myndigheters verksamheter. RSV (Riksskatteverket) ger ut en förteckning över så gott som all litteratur fabricerad i verkets regi, RSV 120 Riksskatteverkets böcker och broschyrer, i vilken man återfinner bl.a. tre av ovan nämnda publikationer samt även RSV 410, RSV 410 rä och RSV 411, vilka tillsammans innehåller tämligen uttömmande information om företrädaransvar enligt skattelagstiftningen.

Min förhoppning är att denna artikel, genom att anvisa ramar och inriktning på utredning i konkurs, kan bidra till ökad snabbhet och högre kvalitet hos samtliga aktörer i konkursförfarandet.

Advokat Hans Elliot är verksam vid Advokatfirman Glimstedt i Göteborg.

Han är specialiserad på affärs- och obeståndsjuridik och har bl.a. skrivit ”Handbok i konkursförvaltning”.