Redovisningsrådet: Utkast till rekommendation – Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation

Varufordringar och varuskulder

4. Om en varufordring löper utan ränta måste det antagandet göras, att en räntekompensation inräknats i det avtalade priset. Vid redovisning av resultatet av försäljningen skall säljaren därför redovisa som skuld den del av varans pris som kan anses utgöra ränta, vilken avdras från försäljningsintäkten och fördelas över kredittidens längd. Härigenom uppnås ett mer rättvisande resultat och korrektare räntabilitetsmätningar.

5. Fordringar som uppstått i den normala rörelsen avseende levererade varor och tjänster är i allmänhet kortfristiga, d.v.s. med en beviljad kredittid från faktureringstidpunkten understigande ett år. I dessa fall kan man av praktiska skäl underlåta att redovisningsmässigt beakta att mellanhavandet löper utan ränta.

6. Beräkningen av den del av den sålda varans pris som skall behandlas som ränta skall baseras på en räntesats som motsvarar den räntesats till vilken, vid tidpunkten för köpeavtalets ingående, företaget i fråga kan öka sin egen upplåning i den valuta till vilken faktureringen sker. Den på så sätt bestämda räntesatsen ändras sedan inte under fordrans löptid även om marknadsräntan skulle förändras.

7. Den del av varans pris som vid ett bokslutstillfälle anses som ännu ej intjänad ränta skall i säljarens balansräkning avdragas från motsvarande kundfordran (nettoredovisning).

8. Redovisningen och ränteberäkningen hos köparen sker analogt, innebärande att räntedelen av varans inköpspris fråndras från leverantörsskulden till den del räntan kan anses belöpa på tiden efter bokslutstillfället. Räntedelen av det fakturerade priset skall således ej ingå i anskaffningsvärdet för varan.

9. Den ovan rekommenderade redovisningen avser varufordringar/-skulder som formellt löper helt utan ränta men skall även tillämpas i de fall fordran/skulden löper med en ränta som väsentligt avviker från marknadsränta. Den del av varans pris som skall periodiseras beräknas i dessa fall med utgångspunkt från en räntesats som motsvarar skillnaden mellan marknadsränta och avtalad ränta.

Fordringar och skulder som uppkommit vid överlåtelse av annan egendom än varor

10. Vid sidan av normala varufordringar kan fordringar uppstå vid överlåtelse av annan egendom än varor. Som exempel kan nämnas fordringar i samband med försäljning av fastigheter, inventarier samt aktier i dotterbolag och andra bolag.

11. Om säljaren i samband med överlåtelse av dylik egendom ger köparen en räntefri eller räntesubventionerad kredit skall räntesubventionen beaktas vid fastställande av det redovisningsmässiga resultatet av försäljningen. Följande exempel visar hur redovisningen bör göras:

* Antag att ett företag i slutet av år 1 säljer sin fastighet, som är bokförd i 200, för 1 000. Köparen erlägger betalning i form av en räntelös revers som förfaller till betalning efter 5 år. Normal marknadsränta antages vara 15 %.

* Nuvärdet av reversen, diskonterad efter 15 %, utgör 497. Som vinst vid försäljning av fastighet skall säljaren redovisa 297 (497 ./. 200).

* I balansräkningen år 1 redovisar säljaren 497 som en långfristig fordran på köparen.

* År 2 är nuvärdet av reversfordran 572. vilket belopp redovisas som tillgång i balansräkningen. Som ränteintäkt redovisas 75 (572 ./. 497).

* Redovisningen hos köparen blir analog med säljarens redovisning, innebärande att anskaffningsvärdet för fastigheten bokföres till 497. I balansräkningen för år 1 redovisar köparen 497 som långfristig skuld till säljaren.

12. I övrigt gäller samma redovisningsprinciper som angivits i avsnitt A ovan, d.v.s. att justering endast behöver göras för fordringar/skulder med löptid överstigande ett år samt att justering kan underlåtas om skillnaden mellan marknadsränta och avtalad ränta ej är väsentlig.

Lånefordringar och låneskulder

13. De fordringar och skulder med räntevillkor avvikande från marknadsränta, som enligt punkterna 4–12 skall upptas till sitt nuvärde, har alla uppstått som ersättning vid överlåtelse av egendom av något slag. I de fall en fordran uppstått i utbyte mot kontanter. d.v.s. vid en lånetransaktion, kan man i allmänhet underlåta att i redovisningen ta särskild hänsyn till att lånet löper utan ränta, eftersom lånegivaren – som nedan visas – får kompensation på annat sätt även om en något missvisande fördelning mellan rörelseresultat och finansnetto härigenom kan framkomma.

Lån till anställda

14. Som exempel kan nämnas att ett företag lämnar ett räntefritt lån till en anställd. Räntefriheten är att betrakta som en löneförmån som åtnjutes av den anställde under lånets löptid.

Den del av det utlånade beloppet, som borde behandlas som en förutbetald ränteintäkt. uppväges då av en tänkt tillgångspost i form av förutbetald lön. Då dessa båda periodiseringsposter i normalfallet tar ut varandra kan man av praktiska skäl bortse från dem i redovisningen. En räntelös fordran av denna typ redovisas således till sitt nominella belopp på samma sätt som om den löpte med ränta.

Lån mellan koncernbolag

15. Principerna för debitering av ränta mellan koncernbolag varierar. Om ränta ej debiteras är detta att anse som ett bidrag från långivaren till låntagaren. Bidraget får anses utgå i takt med den uteblivna räntedebiteringen. Den del av det nominella lånebeloppet som skulle kunna anses utgöra förutbetald ränteintäkt motsvaras således av en tänkt tillgångspost, förutbetalda koncernbidrag eller liknande, varför anledning saknas att vid värderingen i balansräkningen avvika från de nominella beloppen.

16. Däremot kan resultatredovisningen bli missvisande om det ej framgår att dolda bidrag mellan koncernbolag i form av utebliven räntedebitering lämnats eller erhållits. Om resultateffekten härav är väsentlig bör förhållandet redovisas i resultaträkningen eller i not till denna.

Reversfordringar och andra lånefordringar som förvärvats från annan och för vilka en väl fungerande marknad ej existerar

17. Marknadsvärdet för tillgångar av denna typ kan variera beroende på hur det allmänna ränteläget utvecklas. En stigande marknadsränta medför att marknadsvärdet sjunker för värdepapper som löper med fast ränta och vice versa.

18. Redovisningen blir i dessa fall beroende av om avsikten är att behålla tillgångarna till inlösendagen eller att sälja dem före lösendagen.

19. I de fall, då avsikten är att behålla fordran till inlösendagen, behöver en höjning av marknadsräntan inte medföra att bokförda värdet av fordran nedjusteras till marknadsvärde.

20. Om fordran anskaffats för att avyttras före inlösendagen (t.ex. för en räntespekulation) eller då avsikten eller förmågan att behålla den till inlösendagen ej längre föreligger, skall värderingen ske enligt lägsta värdets princip, d.v.s. till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Verkliga värdet motsvarar det försäljningspris med avdrag för försäljningskostnader till vilket fordran kan överlåtas på balansdagen.

21. En fordran som löper med fast ränta som understiger marknadsräntan kan normalt förvärvas till en underkurs, d.v.s. till ett belopp som understiger fordrans nominella belopp. Om det motsatta förhållandet råder kan normalt reversen överlåtas till överkurs. Denna differens (överkurs/underkurs) minskar successivt under reversens löptid och är helt konsumerad vid inlösentidpunkten.

22. Erlagd överkurs ingår i anskaffningspriset för reversen. Om lägsta värdets princip tillämpas kommer en automatisk nedskrivning av överkursen att åstadkommas. Även om inte lägsta värdets princip tillämpas, då företaget avser att kvarligga med reversen till inlösentidpunkten, måste en nedskrivning av överkursen göras under återstående löptid. Sker inte detta blir ränteperiodiseringen felaktig. Överkursen har ju erlagts för att reversen löper med ränta som överstiger marknadsräntan och bör därför matchas mot ränteintäkterna.

23. Om ett räntebärande värdepapper förvärvats till underkurs kan en successiv uppjustering till nominella värdet göras under den återstående löptiden. Denna uppjustering av värdet är inte en uppskrivning, för vilken ju gäller särskilda restriktioner, utan en ränteperiodisering.

Lån som löper med stigande ränta

24. Olika lånekonstruktioner förekommer enligt vilka låntagaren erlägger en låg ränta i början av lånets löptid, vilket kompenseras av att räntan överstiger marknadsränta under senare delen av löptiden.

25. Det förhållandet att långivaren och låntagaren kommit överens om att skjuta en del av räntekostnaden på framtiden innebär inte att normala redovisningsprinciper kan frångås. Reservering skall ske för den uppskjutna räntekostnaden. Denna reservering tas sedan i anspråk då de uppskjutna räntorna betalas.

Fordringar för vilka avtal om ränteeftergift träffats

26. Om en långivare beviljar en låntagare ränteeftergift under en viss tid på grund av dennes betalningssvårigheter är detta en kostnad för långivaren i form av utebliven ränteintäkt som skall belasta resultatet i sin helhet det år eftergiften avtalas. Detta innebär att fordringar för vilka definitiv ränteeftergift avtalats skall värderas till nuvärde.

27. Om ränteeftergiften inte är definitiv utan endast innebär ett uppskov med betalningen eller är villkorad på sätt att betalning skall ske först sedan övriga borgenärer fått full betalning är detta tecken på att fordran är osäker. Behovet av nedskrivning får då bedömas efter vanliga principer.

Konvertibla lån och lån förenade med optionsrätt till nyteckning.

28. Ett aktiebolag kan utge konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Aktiebolagslagen innehåller särskilda föreskrifter härom i 5 kap. Dessa skuldebrev löper i allmänhet med en ränta som är lägre än marknadsräntan eftersom konverteringsrätten respektive optionsrätten anses ha visst värde.

29. Låneskuldens storlek beräknas på basis av en marknadsränta och skillnaden mellan det på så sätt beräknade lånebeloppet och det uppburna beloppet förs till reservfonden såsom överkurs på de aktier som kan komma att utfärdas senare. Den redovisade låneskulden uppräknas successivt under lånets löptid med en ränta så att det redovisade skuldbeloppet vid förfallodagen överensstämmer med det nominella lånebeloppet.