2. Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation
Med detta rekommendationsutkast kommer rådet in på ett komplicerat område, nämligen hur tidsaspekten och räntevillkor beaktas vid värdering av fordringar och skulder. När skall diskontering till ett nuvärde göras? Svensk redovisningspraxis är oklar på den här punkten men även internationellt diskuteras vilken roll ”the time value of money” skall spela i redovisningen. FASB har t.ex. tillsatt en särskild arbetsgrupp för att behandla frågeställningen.
FARs redovisningskommitté sysslade också med dessa frågor för en del år sedan och på uppdrag av kommittén skrev jag en artikel i Balans 4/1988 om räntelösa fordringar och skulder i avsikt att bereda marken för en kommande rekommendation. I artikeln behandlades samma frågor som i det nu publicerade rekommendationsutkastet och jag kommer här att upprepa en del av vad jag då skrev.
Att en fordran som löper med ränta är mer värdefull för innehavaren än en fordran utan ränta är ett faktum som inte torde bestridas av någon. Som exempel kan nämnas att nuvärdet av en fordran på 1.000, som löper utan ränta och förfaller till betalning efter fem år, uppgår till 567 vid en kalkylränta på 12 %. Det är således fråga om högst betydande skillnader om avsaknaden av ränta beaktas vid värderingen eller ej. Trots detta vågar man nog påstå att det är mer sällan man tillämpar en nuvärdesberäkning i redovisningen. Jag kan bara erinra mig ett enda område där en diskontering är självklar och allmänt tillämpad och det är beräkning av pensionsskulder.
Dold räntekompensation
Det finns emellertid även andra situationer där en transaktion blir missvisande presenterad om hänsyn ej tas till avsaknaden av formellt avtalad ränta. Antag att ett företag säljer en fastighet med ett bokfört värde av 100 för en köpeskilling av 1.000. Likvid utgår i form av en räntefri revers, som förfaller till betalning efter fem år.
Om företaget redovisar en vinst på 900 på denna affär gör sig företaget skyldigt till en grov överskattning av resultatet. Trots detta torde inte en dylik redovisning vara ovanlig. Rådet vill nu ändra på denna otillfredsställande praxis och har därför föreskrivit i rekommendationsutkastet att vinstberäkningen skall göras på basis av likvidens verkliga värde. Det verkliga värdet är i det här fallet inte reversens nominella belopp utan dess nuvärde, vilket kan beräknas till 567 vid 12 % kalkylränta. Den verkliga vinsten vid försäljningen är således 467 och inte 900.
I ovanstående exempel måste man förutsätta att det ingår en dold räntekompensation i det avtalade priset. Samma är förhållandet om en varufordran eller varuskuld löper utan formell ränta, varför även i dessa fall den dolda räntekompensationen bör behandlas som ränta. Fordringar och skulder som avser levererade varor och tjänster är emellertid i allmänhet kortfristiga, vilket gör att resultateffekten av att mellanhavandet löper utan formell ränta blir begränsad. Av praktiska skäl kan man därför begränsa justeringen till de fall, då kredittiden överstiger ett år. Detta är även i överensstämmelse med USAs motsvarande rekommendation APB 21. ”Interest on Receivables and Payables”.
Lånefordringar och låneskulder
De fall med dold räntekompensation, som jag berört ovan, avser fordringar och skulder som uppkommit i samband med överlåtelse av egendom av något slag. Här måste en nuvärdesberäkning göras. I rekommendationsutkastet behandlas emellertid även andra former av räntefria fordringar, nämligen sådana som uppstått i utbyte mot kontanter, d.v.s. vid lånetransaktioner. I dessa fall förväntar sig utlånaren normalt en motprestation av något slag för att kompensera den uteblivna räntan. Som exempel nämnes i rekommendationen räntefri utlåning till anställda. Räntefriheten är att betrakta som en löneförmån, som åtnjutes av den anställde under lånets löptid. Den del av det utlånade beloppet, som borde behandlas som en förutbetald ränteintäkt motsvaras då av en tänkt tillgångspost i form av förutbetald lön. I normalfallet tar dessa båda periodiseringsposter ut varandra, varför man av praktiska skäl kan bortse från dem i redovisningen och således uppta utlåningen till nominella beloppet. Samma resonemang kan föras när det gäller utlåning till en kund eller en leverantör eller när det gäller lån mellan koncernbolag.
Slutsatsen är således att om en räntefri utlåning förväntas medföra framtida motprestationer kan den upptas till fulla nominella beloppet. Om däremot räntefriheten utgör en kompensation för tjänster eller andra förmåner som redan åtnjutits, måste en nuvärdesberäkning göras och skillnaden mellan det så beräknade värdet och det nominella värdet belasta resultatet.
Latenta skatteskulder
Man kan fråga sig hur stämmer nu dessa värderingsprinciper när det gäller den kanske vanligaste av alla räntefria skulder, nämligen den latenta skatteskulden. Sanningen är nog den att här haltar logiken. Åtminstone gäller det behandlingen vid förvärv av ett dotterbolag, där Redovisningsrådets rekommendation om koncernredovisning föreskriver att den latenta skatteskulden hänförlig till förvärvade obeskattade reserver skall tas upp till fulla nominella beloppet, trots att det här är fråga om förvärv av sakegendom mot likvid i form av övertagande av en räntefri skuld.
Redovisningsrådet skulle ha föredragit att rekommendera en diskontering även av den latenta skatteskulden. Förvärvsmetoden bygger ju på principen att övertagna tillgångar och skulder marknadsvärderas. Rådet har emellertid ansett sig förhindrat att välja en sådan lösning, eftersom den inte har internationellt stöd. Det är naturligtvis tråkigt att behöva konstatera att rådet tvingats till lösningar på likartade redovisningsproblem som inte är helt konsekventa. Det är dock möjligt att detta är ofrånkomligt. Det kan ju ofta finnas tungt vägande skäl – inte minst praktiska – som gör ett avsteg från en konsekvent linje motiverat.
Förvärvade reversfordringar
Rekommendationen behandlar ett antal redovisningsfrågor i anslutning till det kanske inte så vanliga fallet att ett företag förvärvat reversfordringar eller andra fordringsbevis, för vilka en väl fungerande marknad ej existerar. Skall värderingen göras till anskaffningsvärde eller enligt lägsta värdets princip? Hur skall över- eller underkurs vid förvärvet behandlas? Praxis har nog varit ganska oklar på dessa punkter.
Rådet avser att behandla värdepapper, för vilka en väl fungerande marknad existerar, d.v.s. obligationer och penningmarknadsinstrument m.m., i en särskild rekommendation om finansiella placeringar.
I övrigt tar rekommendationen upp lån med en lånekonstruktion som innebär att räntan är låg i början av låneperioden för att stiga mot slutet. Rådet föreskriver att i dessa fall skall ränteutgifterna redovisningsmässigt fördelas jämnt över hela låneperioden.
Vidare behandlas det allt vanligare fallet att en långivare och en låntagare träffar avtal om ränteeftergift. Redovisningsrådet anser att fordringar, för vilka definitiv ränteeftergift avtalats, skall värderas till nuvärde. Om ränteeftergiften inte är definitiv, utan endast innebär ett uppskov med betalningen av räntan, är detta ett tecken på att fordran är osäker. Behovet av nedskrivning får då bedömas efter vanliga principer.
Konvertibla lån och optionslån
För denna typ av lån rekommenderar rådet en redovisning, som innebär att det uppburna beloppet fördelas på en låneskuld, vars storlek beräknas på basis av marknadsräntan, och ett eget kapitalbelopp, som förs till reservfonden och som utgörs av skillnaden mellan det uppburna beloppet och den framräknade låneskulden. Låneskulden uppräknas successivt under lånets löptid med en ränta så att det redovisade skuldbeloppet vid förfallodagen överensstämmer med det nominella beloppet.
Det torde knappast vara praxis bland våra börsföretag att göra en uppdelning av sina konverterings- eller optionslån på detta sätt, men det har tillämpats i några fall. Redovisningen kan tyckas komplicerad men den speglar på ett bättre sätt än konventionell redovisning transaktionens verkliga innebörd.
Substance over form
Rekommendationsutkastet avviker från övriga svenska redovisningsrekommendationer i så måtto att det föreskriver att vissa transaktioner skall redovisas – inte enligt sin form – utan enligt sitt verkliga innehåll. Man skall låta ”substance” gå före ”form”. Jag kan bara erinra mig en enda svensk rekommendation, som bygger på samma synsätt, och det är FARs första utkast till rekommendation om sale and leaseback, som föreskrev att eventuell vinst på en dylik transaktion ej fick intäktsföras om transaktionen till sin verkliga innebörd utgjorde en lånetransaktion. Emellertid accepterades aldrig denna rekommendation av börsföretagen utan FAR tvingades något snöpligt dra tillbaka utkastet.
Även skattemyndigheterna, som ju normalt håller sig till den avtalade formen, har accepterat synsättet ”substance over form” när det gäller försäljning av egendom med likvid i form av en räntefri eller lågförräntad revers. Redan 1987 slog regeringsrätten i två domar fast att vinsten i dessa fall skall beräknas på basis av ett diskonterat värde av reversen. Man kan således konstatera att skattemyndigheterna på den här punkten – i motsats till vad som normalt gäller – ligger ett steg före den goda redovisningsseden, vilket måste anses något generande för den goda redovisningsseden.
Avslutningsvis vill jag framhålla att Redovisningsrådet (Box 6417, 113 82 Stockholm) mycket gärna tar emot synpunkter på de båda utkasten. Remisstiden utgår den 1 september.
Lennart Huldén är auktoriserad revisor hos Ernst & Young i Göteborg och ledamot av Redovisningsrådet.
Han har tidigare varit medlem av FARs redovisningskommitté samt representerat FAR i Bokföringsnämnden.