Gunnar Sundman i Gävle gick en snirklig väg till auktorisationen. Men han öppnade egen byrå redan som 24-åring. Av tio anställda på hans gamla byrå var hela sex kvalificerade revisorer. Det var bra. De erfarna revisorerna kom ut på fältet. De satt inte bara på kontoret och prickade listor. Så tror Gunnar Sundman att det blir i framtiden också.

Gunnar Sundman i Gävle, i dag 66 år, öppnade egen revisionsbyrå vid just fyllda 24 år. Det är få, om ens någon, i FAR-kåren som gjort som han. Han startade verkligen sin byrå från noll: han var inte klar med sin utbildning, han hade inget godkännande, ingen auktorisation. Den direkt formella kompetensen bestod av ordet ”revisor” på brevpapperet.

Möjligen är det fel att säga att han startade från noll. Ty egentligen började han på minus. Han drabbades av sjukdom, vars konsekvenser han knappast hade räknat med.

Bakom sig hade Gunnar Sundman en handelsgymnasieexamen och en del andra kurser som han läst, dock utan att vara inskriven student.

Genväg blev senväg

Till att början med stakade han ut en genväg, som blev en senväg, till revisorsbanan. Han jobbade för att skaffa sig erfarenhet flera år på skatteförvaltningarna vid ett par länsstyrelser, först Gävle, sedan Luleå. Tjänsten i Luleå krävde akademisk examen. Det hade Gunnar Sundman inte hunnit skaffa sig. Han fick dispens av regeringen.

Men i Luleå fick han en tuberkulosinfektion. Den komplicerades av själva behandlingen. Det hela urartade så att han sedan fick genomgå ganska många besvärliga operationer. av de fem år som följde på insjuknandet tillbringade han drygt tre på sjukhus.

– I början såg det ut att ordna sig ganska snabbt, säger Gunnar Sundman. Hade jag känt till fortsättningen hade jag nog aldrig vågat gå på som jag gjorde.

När han blivit sjuk längtade han inte tillbaka till jobbet på länsstyrelsen i Luleå. Han erbjöds att gå till länsstyrelsen i Gävle.

– Jag hade nästan tänkt nappa på det för att lära mig lite mer under några år, säger Gunnar Sundman. Men samtidigt började jag tvivla på fördelarna med att vara statstjänsteman.

Gick på sparlåga

Resultatet blev att han startade eget. Början blev mycket besvärlig. Han blev sjuk igen och hade inte hunnit bygga upp någon riktig organisation.

– Byrån gick på sparlåga med en enda anställd. Mycket av jobbet skötte jag per korrespondens. Men jag lyckades i alla fall knyta en del klienter till mig. En av dem har jag fortfarande kvar.

På den tiden var SRS (Svenska Revisorsamfundet) öppet även för självutnämnda revisorer. De behövde inte vara godkända granskningsmän, som var den tidens benämning på godkända revisorer. Gunnar Sundman gick med där.

– Jag kunde inte bli godkänd, när jag började, för jag hade ju ingen praktiktid att räkna.

Men sedan blev han förstås godkänd.

Till att börja med hade Sundmans revisionsbyrå sitt kontor utanför Gävle. Men när den flyttade in i stan ökade volymen stadigt med åren. Och Gunnar Sundman kom underfund med att det där med godkänd granskningsman inte riktigt var hans melodi Han behövde auktorisation.

Mitt livs prestation

Men hur skulle han göra? Han hade inte tid att gå på Handelshögskolan i Stockholm.

På den tiden hade handelskamrarna, som stod för auktorisationen, ett institut som hette särskild prövning. Det är bara några få revisorer som gått igenom en sådan. Prövningen gick ut på att läsa in handelshögskolans kurs och tentera för professorerna i de huvudsakliga ämnesområdena.

– Det var mitt livs prestation att klara detta, säger Gunnar Sundman. Jag genomförde det på ungefär ett och ett halvt år samtidigt med jobbet. Det var extra hårt i slutfasen. Ett krav var att alla tentamina skulle göras inom en termin. Men vid den här tiden hade jag duktiga medarbetare som kunde få byrån att fungera.

Han hade också jobbat ganska målmedvetet med att skaffa sig bra referenser. Han tog gärna uppdrag tillsammans med auktoriserade revisorer. Så när han fick auktorisation 1966 var han knappast någon okänd person bland dessa. 1966 gick han också in i FAR. Då fanns det bara tre auktoriserade revisorer i hela Gävleborgs län.

Gunnar Sundman trivs i Gävle. Han trivs med sitt jobb och jobbar fortfarande heltid och har förmånen att kunna välja sådana uppdrag som han tycker är trevliga och där han känner sig extra önskvärd.

Kollegialitet

Just nu håller han på att skriva Gävles lokala revisorshistoria. Kollegialiteten mellan revisorer i den här staden är intressant.

Före Gunnar Sundman fanns det egentligen bara två revisionsbyråer i Gävle. Den ena, som drevs av en mycket betrodd godkänd revisor som hette Herbert Stålhammar, är borta för länge sedan.

Den andra var Rainers Revisionsbyrå, som i likhet med

Gunnar Sundmans byrå numera har gått upp i Öhrlings Reveko. Den byrån hade startats 1918 av Gustaf Rainer, som var auktoriserad revisor.

– Rainer var också lektor på handelsgymnasiet, berättar Gunnar Sundman. Han var en mycket allvarlig man. Han log aldrig. Jag undrade ibland om man måste vara sådan som revisor...

Gunnar Sundman beslöt redan innan han satte upp sitt kontor i Gävle att han aldrig skulle trampa de här två byråerna på tårna.

– Jag tog reda på vad de hade för klienter och gick aldrig in på deras områden. Vi störde aldrig varann.

Engagerad i SRS

Under tiden fram till sin auktorisation kom Gunnar Sundman att bli mycket engagerad i SRS.

– Jag låg i sjuksängen och tänkte på hur lite samfundet gjorde, och FAR också för den delen, säger Gunnar Sundman. SRS hade en medlemsavgift på 50 kr. Det var inte mycket mer än ett slags broderskap.

Det var tradition att SRS på den tiden hade en auktoriserad revisor som vice ordförande. Vid den här tiden var det auktoriserade revisorn Jan Hellström (som trots hög ålder än i dag dyker upp på sitt arbetsrum vid Tönnerviks Revision).

Gunnar Sundman skrev till Jan Hellström att något borde göras åt SRS. En utredningsgrupp med godkände revisorn Henry Tönnervik i spetsen tillsattes.

– Det ledde så småningom till en ganska markant uppstramning av organisationen. Resurserna blev större.

Gunnar Sundman kom in i SRS styrelse som suppleant men blev redan efter två år vice ordförande. Det var ungefär samtidigt som han blev auktoriserad. Dåvarande ordföranden Lars-Åke Persson berättade emellertid att han var på väg bort från revisionsbranschen. Han läste teologi för att bli präst, vilket han också blev.

Gunnar Sundman såg framför sig ett ordförandeskap i SRS, som han inte ville ha.

I FARs styrelse

– Jag lämnade då allt arbete inom organisationen och avgick när min mandatperiod gick ut. Jag bestämde mig för att i fortsättningen stå utanför allt sådant föreningsarbete, även i FAR, där jag kom med 1966.

Sedan kom Gunnar Sundman att få uppdrag tillsammans med Sune Carlson, som var chef för Öhrlings men också ledamot av FARs regelkommitté. Så någon gång i mitten av 70-talet kom Gunnar Sundman med där.

– Regelkommittén var väldigt stimulerande att arbeta i, säger Gunnar Sundman. Den gav mig fina kontakter.

Senare kom Gunnar Sundman som första ledamot utanför storstäderna in i styrelsearbetet hos FAR. Han ansåg sig på sätt och vis också som representant för de små byråerna. 1988 avgick han. Då hade den egna byrån gått upp i Öhrlings.

– Det var roligt att arbeta i FAR. Det är nyttigt att träffa kolleger från andra byråer. På den egna byrån finns risk för en slags ”andlig inavel” när man själv är magister i klassen och tror sig veta bäst. Att komma samman med andra ger perspektiv på tillvaron.

Köpt av Öhrlings

I november 1988 köptes Sundmans Revisionsbyrå AB av Öhrlings. Varför?

– Jag höll på att bli gammal och har bara ett barn: en dotter som hade bestämt sig för att absolut inte bli revisor.

Gunnar Sundman hoppades länge på att hon skulle hitta en pojkvän som var ekonom. Men han var musiker och medicine studerande. Nu är han färdig läkare liksom dottern snart också är.

– En annan tanke för successionens skull var att vi skulle gå samman med Rainers Revisionsbyrå. Det skulle ge ett större chefsrekryteringsunderlag.

– En tredje möjlighet var att överlåta byrån till personalen. Men jag tyckte att byrån hade blivit så mycket värd. Jag ville inte skänka bort den och inte heller ekonomiskt betunga medarbetarna. Men jag fick personalen med på Öhrlings-lösningen. Alla är kvar.

Öhrlings ställning i Gävle var inte särskilt stark jämfört med Sundmans. Den sundmanska byrån hade tio anställda varav sex kvalificerade revisorer, tre auktoriserade och tre godkända. Öhrlings hade 7–8 anställda och bara en auktoriserad revisor. Storbyråerna hade ingen nämnvärd framgång mot de starka lokala byråerna. Men de uppvaktade Gunnar Sundman gång på gång. De ville absolut in i Gävle.

– Sune Carlson och jag hade tidigare pratat om att samarbeta. Och Sune sa att om vi inte gick upp i Öhrlings så skulle Öhrlings i alla fall etablera sig i Gävle. Öhrlings skulle finnas i alla residensstäder. Men jag tyckte att vi hade det bra. Alla på firman tyckte det. Vi hade gott anseende. Ekonomiskt hade vi inga problem.

Musiken avgjorde?

Men det blev som Öhrlings ville till slut. Kanske kan man säga att det gick med musik.

Gunnar Sundman har ett mycket starkt musikintresse. (Han tycker om båtar och segling också.) Han gillar särskilt jazzmusik och seriös musik. Sedan många år sitter han och hustrun Iréne på samma abonnerade platser när Gävle symfoniorkester spelar. Gunnar Sundman går på jazzkonserter så ofta han kan. Han var trumpetare en gång i tiden, hade egen dansorkester och spelade så att säga halvprofessionellt. Även på kontoret har Gunnar Sundman tillgång till en fin musikanläggning. Rätt ofta sitter han och filosoferar till musik om kvällarna.

Gunnar Sundman hade bl.a. revisionsuppdrag tillsammans med Öhrlings i Sundsvall, dels med regionchefen Sune Jämtelid, dels med Jan Johanson, som är ordförande i FARs skattekommitté (samt sjunger med Kjell Lönnå i TV). De träffades ganska ofta och pratade både revision, revisionssamarbete och musik. En gång hösten 1988 på Nordfondens kansli i Stockholm blev det en stund över. Jan Johanson och Gunnar Sundman åkte iväg till Bertil Edlund, styrelseordförande i Öhrlings. Affären var i stort sett klar på en eftermiddag.

– Jag minns de utlösande orden, säger Gunnar Sundman. Bertil Edlund sa: Vad är du rädd för egentligen?

Gunnar Sundman var rädd för att få en dum chef. Men han fick beskedet att han själv skulle vara chef och han skulle få vara med och välja sin efterträdare. Det fick han. Vid vårdagjämningen 1990 lämnade han över till Jan-Olof Lindberg, som nu förestår Öhrlings Revekos kontor i Gävle.

Det antas ibland att storbyråer är dyrare att anlita än små byråer. Så är det inte alltid.

– Vi låg på en hög arvodesnivå i min gamla byrå, säger Gunnar Sundman. När Öhrlings tog över fick vi ”lugna ner oss”.

Gunnar Sundman har haft huvuddelen av sina uppdrag inom små och medelstora industriföretag. Kommunala bolag och stiftelser har också varit ett viktigt område. I dag reviderar Öhrlings Reveko alla kommunala bolag i Gävle.

FAR kontra SRS

Gunnar Sundman som arbetat aktivt i både FAR och SRS har givetvis förmåga att bedöma de två organisationernas inställning till varandra. Känns det ibland som man i FAR inte tycker att SRS är riktigt ”fint”?

– Det ligger något i det. De är trots allt två olika organisationer. SRS är äldst och skapades med syftet att åstadkomma någon form av auktorisation. Men när auktorisationen kom valde de auktoriserade revisorerna att gå sin egen väg. Men det finns ett antal dubbelanslutna revisorer, t.ex. jag.

När Gunnar Sundman var vice ordförande i SRS och blev auktoriserad rådde nästintill krig mellan FAR och SRS.

– De hade olika uppfattning om hur auktorisationen borde organiseras. SRS blockerade arbetet i den dåvarande centrala revisorsnämnden. Det var en fight, som jag tyckte mycket illa om.

Han skrev till auktor revisor Bo Fridman, då ordförande i FAR, och tyckte att organisationerna borde slås samman.

– Jag argumenterade genom att jämföra med andra länder. Men Bo Fridman ansåg inte att tiden var mogen. Men i och med EG tror jag att vi på sikt bara får en typ av revisorer och en enda organisation.

– Jag anser inte att FAR i dag ser ner på SRS. FARs nuvarande ledning håller distansen, kan man säga. Men samarbetet mellan de båda organisationerna har ökat på senare år. Det är positivt.

Kvalitet på fältet

Gunnar Sundman ser med viss oro på att antalet auktoriserade revisorer i Sverige växer så snabbt med tanke på hur många övriga medarbetare det – enligt någon sorts oskriven lag – ska gå på varje auktoriserad revisor.

Statistiken visar att det går över fyra andra medarbetare på varje auktoriserad revisor. Siffrorna har varit tämligen oförändrade de senaste åren.

– Det är en förfärlig tillväxt som sker om det mönstret ska följas, säger Gunnar Sundman. Om varje auktoriserad ska ha fyra övriga medarbetare kommer vi här på Gävlekontoret att vara något hundratal personer om några år.

Så kan det inte bli

– I framtiden kommer man att arbeta mer som Sundmans Revisionsbyrå gjorde på sin tid, säger Gunnar Sundman. En större del av granskningsarbetet ute på fältet måste göras av kvalificerade revisorer. Man kan inte skicka assistenter för att göra grovjobbet i samma utsträckning som i dag och ha en klientansvarig revisor som sitter ”hemma” och läser checklistor.

– De kvalificerade revisorerna måste jobba närmare klienten. Vi ska inte vara för fina för att vara ute och granska. Detta minskar behovet av den dokumentation som vår bedömning ska grunda sig på. Dokumentation behövs visserligen. Men det finns en benägenhet hos byråledningar och Kommerskollegium att blanda samman mål med medel.

– Ibland säger man att eftersom dokumentationen är bra så är revisionen också bra, säger Gunnar Sundman. Men under tiden kan företaget ändå braka ihop därför att det inte får täckning för sina kostnader. Det skulle inte hända så ofta om erfarna revisorer ute på fältet tidigt kunde konstatera att något var fel.

– Det får inte bli så att varje ”femåring” (=revisor som gjort fem års praktik och blivit auktoriserad) bara ska sitta och ”administrera” uppdrag och göra sina bedömningar utifrån checklistor och andra arbetspapper.

Inge Wennberg