Den splittrade svenska modellen har klara nackdelar, anser Sten Lundvall i denna intervju. Han skisserar en lösning efter engelsk förebild där både huvudmannaskap, ansvar och koppling till näringslivet blir tydligare.

Enligt direktiven för den av staten tillsatta redovisningskommittén skall denna inte bara se över redovisningslagstiftningen och åstadkomma en anpassning till EGs redovisningsdirektiv. Kommittén skall också utreda hur den kompletterande normbildningen skall gå till, vilket eller vilka organ som skall svara för denna och vilken kompetensfördelning som skall råda mellan dessa. Kommittén skall därutöver överväga vilka sanktioner som skall förekomma vid avvikelser från bindande regler och andra normer. Dessutom skall kommittén komma med ett förslag om Bokföringsnämndens framtida roll.

Frågorna om normbildning och sanktioner är angelägna men samtidigt svåra därför att de berör så många människor, företag och existerande organ med olika intressen att bevaka. Det är därför nödvändigt att ha god tid för en bred diskussion av dessa frågor, menar auktor revisor Sten Lundvall, KPMG Bohlins, ledamot i både den statliga redovisningskommittén och aktiebolagsutredningen, när han här svarar på Balans frågor:

Ska god redovisnigssed bygga på ramverksprincipen eller på en legalistisk princip?

– Det finns fördelar och nackdelar med båda principerna. Finansinspektionen har i lag tilldelats uppgiften att utforma regler för redovisning inom bank- och försäkringssektorn. Här kan vi alltså se hur en legalistisk ordning fungerar i praktiken.

En stor fördel som jag brukar dra fram är att Finansinspektionen har resurser att på kort varsel utarbeta regler för nya företeelser. Den typen av ”Urgent Issues Task Force” finns det i dag inget ekonomiskt utrymme för inom exempelvis Redovisningsrådet och finns heller inte inom Bokföringsnämnden annat än beträffande enklare bokföringstekniska frågor. I viss utsträckning har FARs redovisningskommitté påtagit sig en sådan uppgift genom sina ”uttalanden” i redovisningsfrågor. Dessa uttalanden är till god hjälp men de har naturligen en tveksam status. I Sverige är det bara Finansinspektionen som har ordentliga resurser; deras redovisningsgrupp har ca tio heltidsbefattningar.

Finansinspektionen arbetar förvisso med hög kompetens och grundar sin redovisningsnormering bl.a. på studier av internationella regler. Inom inspektionens tillsynsområden finns särskilda skyddsintressen som ställer speciella krav på redovisningen. Sistnämnda förhållande, tillsammans med historiska skäl och det förhållandet att inspektionen är en myndighet gör att dess normgivning har fått en karaktär som avviker en hel del från Redovisningsrådets.

Finansinspektionens föreskrifter går i vissa avseenden mycket långt i sin formella detaljreglering samtidigt som man lämnat ett alltför stort spelrum när det gäller krav på information om tillämpade värderingsmetoder. Det sistnämnda gäller särskilt försäkringsområdet där en utpräglat oligopolistisk marknadssituation lett till att företagen blivit återhållsamma med information som kan spela konkurrenterna i händerna.

Fördelen med enhetlighet i redovisningen uppvägs alltså av att detaljregleringen ibland går för långt och att viktig information om värderingen kunnat utelämnas. Enligt min mening vore det önskvärt med en ökad samsyn mellan inspektionen och Redovisningsrådet inom alla områden där det är möjligt.

Samtidigt finns det ytterligare en positiv sida av Finansinspektionens arbete: den höga beredskapen att lämna besked i svåra redovisningsfrågor. Man kan också notera en hög ambitionsnivå hos inspektionen vad gäller anpassning till vad EG kommer att kräva.

Vilka erfarenheter kan man dra av Finansinspektionens legalistiska modell?

– Som jag ser det finns det alltså både positiva och negativa sidor av Finansinspektionens arbete. Men framför allt: Finansinspektionen styr för hårt, för detaljerat i formellt avseende.

Med för hård styrning och för höga krav på specifikationer så tappar man lätt bort det främsta syftet med årsredovisningen – att lämna riktig, relevant och allsidig ekonomisk information och man hämmar dessutom utvecklingen.

Vilka problem innebär då ramverksprincipen?

– Generellt sett anser jag den är att föredra framför en legalistisk modell, men jag tycker det är dags att även diskutera problemen med ramverksmetoden. Ska den fungera förutsätter det inte bara att man fyller ut den med normer utan också att näringslivet följer dessa normer.

Under hot om lagstadgad detaljstyrning blir det tryck på självregleringen, som är effektivare än lagreglering. Går man inte in för en långtgående självreglering så kommer den allmänna opinionen och media att påverka politikerna. I en situation då förtroendet för näringsliv och banker redan är svårt skakat, finns det en stor risk att vi får en statlig myndighet med rollen som normgivare och övervakare av börsföretagen. Förstår man inte detta inom näringslivet, så är vi nog närmare en sådan utveckling än man föreställer sig.

Även ramverksmetoden innebär alltså problem. Men som jag ser det finns det lösningar på dessa problem: Exempelvis att man skapar ett organ med knytning till Stockholms Fondbörs för övervakning av att börsbolagen följer god redovisningssed. Men det kräver en tydlig markering att Stockholms Fondbörs får behålla sin roll som normerande och ledande marknadsplats för aktier i Sverige. Här skall alla börsaktier med riksspridning vara noterade. Som jag ser det är detta ett överlägset sätt att få självregleringen att fungera, nämligen just detta att ha ett övervakningsorgan knutet till fondbörsen.

Två förutsättningar för detta är att näringslivet – det vill säga främst börsföretagen – är beredda att finansiera ett sådant organ, och att börsbolagen skriver på ett bindande börskontrakt där de förklarar sig villiga att följa reglerna och att acceptera detta organs roll som övervakare.

Upphävandet av börsmonopolet var i detta sammanhang olyckligt. Det finns dock knappast plats för mer än en aktiebörs i vårt lilla land. Om man vill säkerställa kvaliteten på börsbolagens information så synes inregisteringskontraktet vara det bästa instrumentet som bärare av börsbolagens åtaganden att underkasta sig normer för redovisning och sanktioner.

Men varför skulle företagen frivilligt gå med på detta?

– Visserligen hör det till företagarens självbevarelsedrift att samla i ladorna under goda tider och länsa dem i dåliga tider, med så få avbränningar i form av skatt som möjligt. Men man måste se till redovisningens yttersta syfte: att skapa ett sådant förtroende för näringslivet att man underlättar transaktioner dels på företagets marknader, dels med företagets aktier. Det sker genom att man gör en redovisning som är ”ärlig” och begriplig och visar den grundläggande utvecklingen i företaget för dess ägare och för intressenter på marknaden. Detta är också skälet till att redovisningarna revideras. Utan transaktioner ingen ekonomisk utveckling och inget välstånd. Detta är alltså viktigt för hela samhället. Och det tror jag att flertalet företag inser. Företag har allt att vinna på ökad öppenhet så länge det inte leder till klara konkurrensnackdelar. Det hör också till vår tradition att föredra självreglering framför detaljlagstiftning baserad på tvång.

Har du något förslag hur övervakningen ska organiseras?

– Ta Storbritannien som förebild! Där har man ett organ som motsvarar Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed: Financial Reporting Council. Under den sorterar ett normskapande organ: Accounting Standards Board och en Urgent Issues Task Force. Dessutom har man ett övervakningsorgan, en Review Panel som tar upp aktuella fall och brott mot de rekommendationer som ASB ger ut.

Financial Reporting Council och de organ som sorterar under den har en budget på 3,5 miljoner pund, dvs. ca 40 miljoner kronor.

Sverige har Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed, där FAR, Industriförbundet och Bokföringsnämnden är huvudmän, och därunder Redovisningsrådet. Finanserna ligger på totalt ett par miljoner kronor. Någon Urgent Issues Task Force har vi inte.

I stället för Review Panel har vi Rolf Rundfelts årliga genomgång av börsföretagens årsredovisningar som han gör på uppdrag av Stockholms Fondbörs. Rundfelts bok fyller nu en viktig uppgift och har säkert en förebyggande effekt. Eftersom hans arbetsmetod är att endast använda materialet i den tryckta redovisningen och inte fråga efter kompletterande eller förklarande uppgifter, kan det uppstå missförstånd. Problemet med Rundfelts bok är att hans ”domar” inte fyller kravet på rättssäkerhet. De anklagade får inte tillfälle att försvara sig och man vet inte med rimlig säkerhet vilka regler som han dömer efter. Samtidigt är han helt nödvändig för oss därför att vi f.n. inte har något alternativ.

I Sverige är det alltså en rad organ som producerar normer: Bokföringsnämnden, FAR, Finansinspektionen, Redovisningsrådet, Sveriges Finansanalytikers Förening och Näringslivets Börskommitté. FARs rekommendationer är fortfarande dominerande, men börjar ersättas av Redovisningsrådets. Rådet ger ut rekommendationer för publika företag och Finansinspektionen reglerar bank, finans och försäkring. Bokföringsnämnden utger en egen rekommendationsserie och är också frågelåda för praktiska bokföringsproblem.

Med Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed och Redovisningsrådet ville man skapa ett organ som var brett förankrat i alla läger. Tankarna bakom detta var bra, men det har visat sig att Redovisningsrådet möjligen inte fått tillräckligt bred förankring för att kunna uppbringa ekonomiska resurser i den omfattning som nu skulle behövas. Kvaliteten är god men kvantiteten otillräcklig.

Varför?

– För det första: Näringslivets representation i Stiftelsen är för tunn. Och varför bara Industriförbundet? Jag anser att det borde vara Stockholms fondbörs i första hand så att hela börslistan blir representerad.

För det andra: Finansinspektionen borde överta Bokföringsnämndens roll som huvudman för Stiftelsen.

Eftersom det fiskala intresset finns representerat genom BFN bör skattesidan sannolikt få någon ny form av representation i Redovisningsrådet om BFN skulle upphöra att vara huvudman.

Finansinspektionen skulle kunna överföra sin redovisningsgrupp till Redovisningsrådet. Då skulle inspektionens tillsynsroll renodlas och man skulle kunna få en samsyn i normeringen för hela näringslivet. Dessutom skulle Redovisningsrådet kunna omfatta även bank och försäkring.

Bokföringsnämndens utgivande av parallella rekommendationer skulle kunna upphöra och dess frågelåda kunde kanske passas in i Urgent Issues Task Force.

Vilken lösning som än väljs är det min övertygelse att näringslivet kommer att få betala vare sig det blir genom förmedling av Finansinspektionen, Börsen, PRV eller något annat organ. Finansinspektionens verksamhet finansieras i dag av de företag som omfattas av inspektionens tillsyn.

Slutligen måste man alltså skapa ett tillsynsorgan. Jag anser att börsen är en naturlig huvudman för denna motsvarighet till Storbritanniens Review Panel. Möjligen ska Redovisningsrådet också vara representerat, liksom Finansinspektionen.

Här finns alltså tre huvudlinjer:

1. Att koncentrera normgivningen till Redovisningsrådet så att man uppnår en effektivisering och harmonisering, vilket också kräver mer resurser.

2. Få in både Finansinspektionen och näringslivet i Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed och i Redovisningsrådet på ett kraftfullt sätt. Börsbolagen kan representeras genom Fondbörsen. Inregistreringskontraktet kan bli ett lämpligt instrument för börsföretagens åtagande om självreglering.

3. Dessutom borde vi alltså skapa en Review Panel knuten till börsen och med en arsenal av korrektionsmedel. Felande företag skall kunna hängas ut och åläggas ändra sin redovisning med risk att annars sättas under observation och betala böter eller ultimativt bli avregistrerade från börsen.

FIGUR 1 Figur ej medtagen här

– Den framgångsväg som jag nu beskrivit presenterade jag vid Finforum 1992 med stöd av figur 1, som jag kallade ”Tankeexperiment med England som förebild”. Figur 2 visar ett exempel på hur självregleringen skulle kunna organiseras.

FIGUR 2 IN HÄR, BALANS 6–7/93, SID 39, LÄNGST NED.

– Och den bästa tiden att driva igenom en sådan förändring som jag här skisserat är nu, när vårt näringsliv är skakat av företagskriser och konkurser. När tiderna är dåliga inser man lättare värdet av ett ökat förtroende för redovisningen, avslutar Sten Lundvall.

Lars Malmström är frilansjournalist. Han medverkade senast Balans nr 6/85.