Systemet med självreglering har varit framgångsrikt i Sverige och utomlands. En dynamisk miljö och utveckling kräver en dynamisk process, därför ankringen utgör ett viktigt inslag som inte kan ersättas av lagregler, betonar Bertil Edlund.
Det stora hotet idag är att en förenklad diskussion om redovisningsprinciper och efterlevnaden leder till att statliga organ ser sig föranlåtna att ingripa med en långtgående detaljreglering i lag eller att vi får ett övervakningsorgan av SEC-modell.
Det lagstiftningsarbete som föranleds av anpassningen till EG verkar i denna riktning och måste alltså ske med eftertanke och observation.
Revisorerna är beredda att även fortsättningsvis ta sitt ansvar inom området för redovisningsutveckling men jag tror det är klokt att vi revisorer inte ensamma försöker ta på oss rollen som garanter för god redovisningssed och att den efterlevs. Viktigt är att få företagen fullt engagerade.
Lagen bör liksom hittills i huvudsak bygga på ”god redovisningssed” och ange ramarna för redovisningen.
Detta säger auktor revisor Bertil Edlund, styrelseordförande i Öhrlings Reveko. Han menar också att det finns tecken på att vi är på väg mot en mer legalistisk modell.
– Vi har nyligen utan större debatt sett exempel på en sådan utveckling. Jag tänker på den utvidgade roll som Finansinspektionen tilldelats i de nya lagarna på börsområdet. Många har nog ännu inte observerat att Finansinspektionen är skyldig att reglera innehållet i börsprospekt och delårsrapporteringen. Med EG-anpassningen som grund kan det hända mycket och snabbt utan att vi egentligen diskuterar frågorna och överväger inpassningen i vår miljö.
Man kan påstå att debatten om efterlevnaden, liksom Finansinspektionens vidgade roll egentligen inte bottnar i allvarliga missbruk. Det är värt att notera att bankkriserna inte följts av en omfattande diskussion om bankernas externa redovisning. Det finns anledning att aktualisera två frågor i detta sammanhang. Bör inte Redovisningsrådets arbete även avse bankerna? Finns det risk att detaljstyrning hindrar utvecklingen och skapar en osäkerhet om ansvaret för informationens relevans? Det har sagts att det just var denna effekt som gjorde att det dröjde så länge innan bankkrisen i USA uppmärksammades. Stämmer detta motverkar snarast den legalistiska modellen sitt eget syfte.
– Behovet av en bred förankring och tron på självreglering var skälen till att jag engagerade mig i Redovisningsrådets tillkomst. Revisorerna behövde helt enkelt skapa en bättre förankring för produkterna.
Redovisningsrådet fungerar bra
Bertil Edlund anser att Redovisningsrådet fungerar bra idag.
– Trots brist på resurser har rådet skapat förtroende för sitt arbete. Redovisningsrådets första rekommendation om koncernredovisning har fått ett fantastiskt genomslag. Många menar att arbetet går alldeles för långsamt. Det kan ligga något i detta men det är oerhört viktigt att man behåller sin något omsorgsfulla förankringsprocess. Den dag Redovisningsrådet ger ut rekommendationer som inte är tillräckligt förankrade, förlorar man det förtroende kapital man mödosamt byggt upp.
Viktigast för förtroendet på sikt är givetvis att rekommendationerna också följs. Därför anser jag att det är rätt att nu ta upp en diskussion om modellen för regelutveckling och efterlevnad.
Vi måste dock i tid söka nya vägar att stärka förtroendet för redovisningen. Jag tycker att de subjektiva bedömningar med kritisk inriktning som görs av några överstepräster har alltför stort genomslag i dag. Redovisning är en allvarlig produkt som kräver noggrann analys och överväganden.
Vad kan vi då göra inom ramen för självreglering?
– För det första måste vi fortsätta att stödja Redovisningsrådet i alla avseenden, inte minst när det gäller resurserna. Till detta kommer att vi bör ha tålamod och ge rådet tid att bibehålla en ordentlig förankringsprocess. Det är också mycket angeläget att något organ tar på sig uppgiften att utfärda uttalanden i aktuella frågor vid behov i avvaktan på rekommendationer. Det får ju inte bli så att lagstiftare och regelövervakande myndigheter känner sig tvingade att agera på omedelbara behov därför att Redovisningsrådet ännu inte utfärdat rekommendationer.
– Ett ytterligare steg inom självregleringens ram kan vara att organisera en panel med erfarna redovisningsexperter med uppgift att pröva efterlevnaden av god redovisningssed. Erfarenheterna från den nyligen inrättade panelen i England kan till vissa delar tjäna som förebild. Men vi måste observera att den engelska panelen har ett överraskande stort legalistiskt inslag. Rekommendationerna stöds på ett mera tydligt sätt än i Sverige av lagstiftningen och panelen tycks ha befogenhet att t.o.m. kräva förändringar i redovisningen. Jag är inte säker på att vi i Sverige skall gå så långt – och inte heller behöver gå så långt.
Vem skall ingå i en sådan panel?
– Rimligtvis skall representanter för börsföretagen ingå, liksom för revisorerna och marknadsintressenterna, dvs. börsens ägare, banker och fondkommissionärer. Kanske också representanter för analytikerna, men å andra sidan kanske de skall bibehålla sin fria kritiska roll.
Alternativet till en panel med uppgift att övervaka att god redovisningssed följs, är att Finansinspektionen flyttar fram sina positioner ytterligare och ges en övervakningsuppgift för redovisningen i alla börsföretag, inte enbart bankerna, menar Bertil Edlund. Detta vore väl ett misslyckande för självregleringen.
Kompromiss nödvändig?
I de länder där beskattningen är knuten till den externa redovisningen, som fallet är i Sverige, är också staten en naturlig intressent. Det finns en inbyggd konflikt mellan god extern redovisning och redovisningen som underlag för skatteberäkning även om vi utgår ifrån att skatteberäkningen skall grundas på en redovisning som upprättas enligt god redovisningssed.
Konflikten mellan internationell redovisning och lokal svensk redovisning påverkad av skattelagstiftningen kan elimineras relativt lätt genom att lagstiftningen tillåter att koncernredovisningen upprättas mera självständigt och inte anses utgöra summan av de enskilda bolagens redovisning. Dock kvarstår den mycket mera komplexa frågeställningen om dels hur regelutvecklingen för andra företag än marknadsnoterade företag skall organiseras, dels hur konflikten mellan behovet av god extern redovisning och redovisningen som underlag för skatteberäkningen skall lösas.
Dessa två frågor kräver en lösning inom den närmaste tiden och torde utgöra den pågående redovisningsutredningens svåraste problem. Häri ingå även frågor om Bokföringsnämndens existens och framtida roll. Utredningen kan rimligen inte kringgå frågorna genom att stanna vid ett status quo, menar Bertil Edlund
– Vi får nog lov att acceptera någon form av kompromiss. Kanske får jag tillfälle att mera specifikt redovisa mina funderingar i annat sammanhang.
– Jag har hittills hävdat att man borde bryta sambandet mellan extern redovisning och redovisningen som underlag för skatteberäkningen. Fortsatta funderingar om organisationen av regelutveckling har emellertid gjort mig mera ödmjuk. Någon skulle med viss glädje kunna påstå att jag delvis ändrat åsikt.
– Kanske blir det nödvändigt med en kompromisslösning. Den skulle då bygga på att koncernredovisningen som sagt blir mer fristående och anpassas till internationella normer, samtidigt som vi bibehåller den nuvarande ordningen med koppling av beskattningen till de enskilda bolagens redovisning. I så fall är det naturligt att skattemyndigheterna liksom hittills deltar i normeringsarbetet.
– Oavsett hur lösningen blir måste vi sammanföra allt normeringsarbete till ett organ eller strikt samordna arbetet mellan olika organ, där Redovisningsrådet ges en tydlig ledarroll, avslutar Bertil Edlund.
Lars Malmström är frilansjournalist. Han medverkade senast Balans nr 6/85.