Hur ge marknaden rätt information om valuta- och räntekänslighet? Det var temat för ett av seminarierna på FINFORUM. Det finns faktiskt en hel del lösningar.
Lennart Rappe, ESAB, berättade om vilka problem valutorna ställer med.
Varje månad summerar ESAB sina resultat i en rapport på fyra sidor. De tre första innehåller affärsenheterna. Man brukar titta på dem och tycka att det ser bra ut. Så kommer man till sista sidan med de finansiella posterna. Och då brukar VD säga att nu kommer något fullständigt oförutsebart.
De många differenserna
Här, på sidan 4 hos ESAB, visar sig transaktionsdifferenserna som påverkar intäkter och kostnader i främmande valuta. Här återspeglas tidsdifferenserna, dvs. skillnaden mellan faktureringsdag och betalningsdag. Därtill kommer skillnaden mellan betalningsdagarnas och terminskontraktens kurser. Man kan fortsätta med översättningsdifferenserna, dvs. de kursvinster eller förluster som uppstår på lån och fordringar i utländsk valuta. Slutligen kommer det lilla problemet att översätta balansräkning och finansieringsanalys när handeln ska räknas om till svenska kronor som blivit värda mindre än 75 öre jämfört med före devalveringen i november 1993.
Mycket att hålla reda på – och svårt att informera om på rätt sätt.
Men hur ska marknaden få rätt information? Några enhetliga principer finns inte. Och vem hamnar i skottgluggen om det inte är rätt?
– Jo, det är naturligtvis revisorerna som alltid ska ha den där enhetliga principen som ger svaret på alla frågor, menade auktor revisor Olle Herolf, Price Waterhouse. Riktigt så lätt är det inte. Ju mer relevant en information är för en investerare, desto svårare är den att mäta och revidera. Det är en generell regel.
En annan generell regel är att gemensamma redovisningsregler underlättar för investerare och analytiker.
– Just inom valutaområdet är det inte särskilt svårt att hitta ett antal informationsbitar som skulle kunna ges i årsredovisningarna och kunna tillföra mycket information till analytikerna, sa Olle Herolf.
Akrobatik kring årsskiftet
Han nämnde t.ex. två saker som man absolut bör veta om flödessäkringar för att kunna analysera ett bokslut – och analysera framtiden.
Det ena är: vad har hänt under året som gått? Hur mycket av försäljningen har varit säkrad och alltså gjorts till andra kurser än terminskurser? Det gör möjlighet att räkna ut vad som skulle ha hänt om allt hade sålts till dagskurs.
Det andra är: vilka kontrakt finns nu och som kommer att påverka det kommande året?
Olle Herolf pekade dock på vissa svårigheter med den här typen av information, nämligen att vad som gäller på balansdagen inte nödvändigtvis gäller den 29 december eller den 2 januari. Det görs konstiga affärer kring årsskiften när folk tycker att soliditeten under året inte har sett riktigt bra ut. Det sker artisterier för att man ska kunna visa upp en tjusig balansräkning per den 31 december. Sedan återställer man tillbaka till det gamla vanliga den 2 januari.
– Därför är information per balansdagen inte nödvändigtvis särskilt bra, sa Olle Herolf. Det skulle vara oerhört mycket bättre om man kunde få företagen att redovisa vilka policies de allmänt följer för sin valutasäkring. Kan säga att man i snitt ligger mellan t.ex. sex och nio månader så borde analytikerna få en ganska bra uppfattning om hur valutaförändringarna har påverkat det gångna året och kommer att påverkar det kommande.
Säkring av eget kapital
Detta om flödessäkringar. Så gick man över till frågan om ”eget kapital”-säkringar, som i alla fall på engelska heter hedging of equity.
– Detta är ett begrepp som främst har kommit till från kosmetiska synpunkter, även om ingen någonsin säger det, sa Olle Herolf. Men det innebär helt enkelt att man flyttar in omräkningsdifferenser genom räntedifferenser in i resultaträkningen. Så får man en mycket högre avkastning på sitt egna kapital. Och eftersom P/E-talen inte förändras så får man också en mycket högre börskurs. Och det är något som jag förstår att företagsledare tycker om. Väldigt många företag gjorde det här i slutet på 80-talet.
Olle Herolf menade att om allting fungerade perfekt som i teorin skulle det inte spela någon roll om man hade någon equity hedging eller inte. Man skulle ha precis samma egna kapital eftersom man skulle ha en räntedifferens som varje år var precis lika stor som kursdifferensen. Hade man säkrat det egna kapitalet hade man fått in lika mycket i ränteintäkter som i omräkningsdifferens om man inte hade säkrat.
Men det har hänt två saker:
Det ena är att under en stor del av 80-talet så hade man högre realräntor i Sverige än utomlands. Riksgäldskontoret, den stora låntagaren i Sverige, subventionerade svenska företag som ägnade sig åt equity hedging. Vi fick en bättre räntedifferens än vi borde ha fått.
– Det andra är att vi inte hade någon devalvering mellan 1982 och 1992, sa Olle Herolf. Det var bingo. Vi fick in räntedifferenser och hade inte den förlust av omräkningsdifferens som vi nu har.
Information om räntepolicy
Olle Herolf fortsatte sedan med att också prata om räntekänslighet. Han konstaterade att det är bra för företag att ha korta räntor när de ramlar ner fem procent. Och om ett företag i ett sådant läge i stället har långa räntor är det naturligtvis intressant för analytikerna att veta.
– Det vore en typ av information som man skulle kunna ge i årsredovisningar, sa Olle Herolf. Man kan alltså ange vilken tid man policymässigt binder sina räntor på. Det är också intressant huruvida man finansierar rörelsekapitalet med fasta eller rörliga räntor, därför att risken att räntan ska falla drastiskt är mindre än risken att den ska stiga – risken är ju asymmetrisk. Det är mycket närmare till noll än till oändligheten. En rörlig ränta innebär att man blir mycket känslig för 500-procentsnivåer när de inträffar.
Ut ur finansnettot
Olle Herolf erinrade sig att STORA gått ut och berättat att man tjänat 700 milj kr på sin finansrörelse under de första nio månaderna 1993. Frågan är: hör detta rörelseresultat hemma i finansnettot?
– Jag tycker nog inte det, sa Olle Herolf, eftersom det inte på något sätt har att göra med finansieringen av koncernen. Det är bara så att man tjänar pengar på ett annat sätt än när man säljer massa och papper. Jag skulle gärna se att vi kunde bryta isär finansnettot och ta ut den här typen av akrobatik och lägga den i en rörelsebit, som då naturligtvis vid värdering av företaget ska ha en betydligt högre riskfaktor än den normala rörelsen eftersom den är oerhört instabil.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg