Lars Karlsmose:
Under de senaste åren har finansieringsanalyserna diskuterats mycket inom föreningen. Inte minst har metodgruppens förslag till ny uppställning av analysen, återgiven i Finansanalytikernas Rekommendationer 1994, väckt stor uppmärksamhet.
I Sverige finns ganska litet skrivet om de metodproblem man möter när en finansieringsanalys skall upprättas. Den bok som det vanligen hänvisas till är Elmgren-Ingbladhs ”Finansieringsanalyser” från 1981. Karlsmoses bok är mot den bakgrunden välkommen. Det är en nyskriven dansk avhandling som på ett förtjänstfullt sätt diskuterar olika sätt på vilken en finansieringsanalys kan ställas upp. Karlmoses utgångspunkt är att finansieringsanalysen skall ge en bild av företagets betalningsströmmar på kort och lång sikt och underlätta en bedömning av företagets möjligheter att överleva. De betalningsströmmar som han därvid anser viktigast att analysera är de som är hänförliga till rörelsen. För att ge en tydlig bild av dessa krävs att finansieringsanalysen utgår från faktiska betalningsströmmar och ställs upp på så att den förklarar förändringen i företagets likvida medel.
Valet mellan direkt och indirekt metod
En av de kontroversiella frågorna som diskuteras i boken gäller valet mellan den direkta och den indirekta metoden för uppställningen av rörelsens kassaflöde dvs. samma problem som berördes i Ellings bok (se ovan). I motsats till Elling förespråkar emellertid Karlmose den direkta metoden.
Fördelen skulle vara att endast den metoden ger ny information. Det som åsyftas är att den direkta metoden på ett bättre sätt speglar de faktiska in- och utbetalningarna från kunder och till leverantörer. Den indirekta metoden där man nöjer sig med att se på förändringen i kundfordringar och leverantörskrediter döljer en del information genom att många poster nettas ut mot varandra.
Argumenten är kanske inte helt övertygande. SFFs rekommendation utgår således från den indirekta metoden liksom nästan alla finansieringsanalyser som återfinnes i börsföretagens årsredovisningar. Anledningen är att den indirekta metoden underlättar prognoser genom att särskilja rörelsens normala resultat från ofta svårprognosticerade förändringar i betalningsterminerna.
I boken diskuteras en rad andra frågor exempelvis uppdelning av investeringar mellan expansions- och reinvesteringar, valutakurseffekter, köp och försäljning av dotterbolag, behandlingen av minoritetsintressen, uppdelning på rörelsegrenar med mera. Avslutningsvis återfinnes ett antal exempel som klargör innebörden av de olika metoderna.
Min uppfattning är att boken är ett värdefullt bidrag till redovisningslitteraturen och av värde både för företag och revisorer som upprättar finansieringsanalyser och för analytiker som har till uppgift att tolka dem.
Rolf Rundfelt