Om internationella normgivare misslyckas med att skapa en heltäckande praxis avseende redovisning och värdering kommer resultatet kortsiktigt att bli att information ges som tilläggsupplysning, skriver Ulla-Britt Nordin och Magnus Attoff.
Efterfrågan på en heltäckande redovisningsstandard avseende finansiella derivat fortsätter att vara stor, vilket uppmärksammats av reglerande myndigheter och organisationer i en rad länder. Ett sätt att kontrollera och hantera risker förenade med derivatinstrument är att utveckla en god redovisningssed inom banker, finansbolag och industribolagens finansavdelningar. Därigenom möjliggörs också en meningsfull och enhetlig extern rapportering.
The Group of Thirty (G 30) är en världsomfattande sammanslutning av framstående representanter för banker, industriföretag, centralbanker och akademiker. G 30 presenterade 1993 en rapport om derivatinstrument i vilken man gav heltäckande riktlinjer för redovisning och rapportering av transaktioner med finansiella instrument. I rapporten underströks också vikten av att reglerande myndigheter och organisationer på detta område strävar mot internationell harmonisering av regler och standards. Behovet av internationell harmonisering är uppenbart då derivatmarknaden är global.
International Accounting Standards Committee (IASC) har sedan ett antal år arbetat med en standard för finansiella instrument. IASC presenterade i januari 1994 ett utkast om redovisning av finansiella instrument, E 48, vilket är det andra försöket från IASC att uppnå en enhetligt standard. Det tidigare utkastet E 40 publicerades i september 1991.
E 48 kommer att möta betydande motstånd från de normbildande organen i USA och Storbritannien som anser E 48 vara bakåtsträvande. Den principiella skillnaden är att man inom IASC vill skapa ett regelverk för redovisning medan främst USA:s normbildande Financial Accounting Standards Board (FASB) i första hand vill skapa ramar vad gäller särredovisning/tilläggsupplysningar, vilket gör att standards blir mer flexibla för nya instrument.
IASC har sökt vara den ledande aktören för att åstadkomma en internationell syn på redovisning och rapportering. Nu ställs dess auktoritet som normbildande organ utan tvivel på prov. IASC måste inom de närmaste månaderna bestämma sig för om man ska vika sig eller gå vidare och anta E 48 som en heltäckande standard. Om man väljer det senare så gör man detta trots att man saknar stöd från flera länder där handeln med derivat är som mest aktiv.
Det finns främst tre problem som måste överbryggas för att uppnå ett gemensamt regelverk för redovisning av finansiella instrument.
Instrument för investering eller handel
Definition av säkringar
Säkring av framtida transaktioner
Instrument för investering eller handel
Det finns i dag ingen klar definition av instrument avsedda för investering respektive handelsinnehav.
IASC menar i E 48 att positioner som tas långfristigt eller för att hållas till förfall skall redovisas som investeringar. Positionerna redovisas då till anskaffningsvärde och resultatet periodiseras. Instrument som inte uppfyller detta marknadsvärderas löpande. Det senare innebär att orealiserade vinster och förluster löpande inkluderas i resultaträkningen.
Många kritiker menar att denna uppdelning inte fungerar i praktiken. De menar att den innebär en alltför omfattande flexibilitet för företag och banker att själva allokera instrumenten baserat på avsikten med innehavet.
För en del bolag och kanske speciellt för banker är det svårt att i förväg veta om man kommer att behålla tillgångar som t.ex. obligationsinstrument till förfallodag eller avyttra inom en viss tidsrymd.
I USA har IASCs ansträngningar med nya standards på området fått stå tillbaka för FASBs nya standard FAS 115 ”Accounting for Certain Investments in Debt and Equity Securities”.
Den amerikanska redovisningsstandarden delar in instrumenten i tre grupper. Investeringsinnehavet liknar IASCs förslag. Handelsinnehav definieras av FASB som instrument som uttryckligen är anskaffade för handel. Den tredje och nya gruppen avser instrument som finns tillgängliga för försäljning (available-for-sale). Dessa instrument hanteras som handelsinnehav med den skillnaden att man inte redovisar orealiserade vinster och förluster över resultaträkningen utan direkt mot eget kapital.
Definition av säkringar
Ett grundläggade problem vid harmonisering av redovisningsstandard är svårigheten att definiera vad som är en säkring.
G 30-gruppen uppmuntrar i sin rapport om derivat reglerande institutioner och myndigheter att i högre utsträckning acceptera den ekonomiska avsikten i användandet av derivat. Det innebär dock betydande svårigheter att definiera redovisningsregler inom detta område.
Att inte resultatföra stora orealiserade vinster eller förluster är någonting som redovisnings- och revisorsprofessionen har svårt att acceptera. IASC framför i E 48 en mycket restriktiv definition av säkringskontrakt. Ett instrument ska klassificeras som en säkring om det uppenbarligen kommer att eliminera eller avsevärt reducera risken för förlust på den underliggande positionen. Detta betyder att till exempel ränte-swappar, vilka innebär att man konverterar rörliga ränteexponeringar till fasta eller vice versa, inte definieras som säkringar.
Vad som framkommit av FASBs senaste diskussioner är att derivat avsedda för handel bör redovisas till marknadsvärde och att orealiserade vinster och förluster belastar resultatet. Derivat som innehas för att reducera riskexponeringen redovisas på samma sätt som den underliggande risk de säkrar.
FASB överväger att kräva en marknadsvärdering av säkringar men att resultatet av denna inte ska påverka resultatet utan föras direkt mot eget kapital. En sådan hantering motsvarar behandlingen av ”available-for-sale” – instrument ovan.
Säkringar av framtida transaktioner
Hur ska säkring av förväntade framtida transaktioner som till exempel inköp av anläggningar och utrustning i utländsk valuta redovisas? Enligt IASCs E 40 kunde derivatinstrument klassificeras som en säkring av framtida transaktioner endast om det fanns bindande kontrakt för berörda transaktioner. I E 48 åsidosatte man emellertid detta förslag och tillät säkringar av förväntade transaktioner där sannolikheten är hög för att transaktionen de facto kommer att inträffa.
För närvarande har man i USA olika principer. För valutor (FAS 52) tillåts endast säkringar av kontrakterade flöden. Vad gäller standardiserade terminer (futures) (FAS 80) tillåts säkringar av förväntade flöden. FASB överväger nu att tillåta att både transaktioner baserade på kontrakt och förväntade framtida transaktioner redovisas som säkringar. För att minska incitamentet att skjuta upp resultat på förväntade transaktioner godtyckligt, måste orealiserade vinster och förluster redovisas som en separat rörelse i eget kapital.
FASB verkar signalera att traditionell redovisning baserad på anskaffningskostnader inte fungerar på derivatinstrument. Som kompromiss är man beredd att hellre acceptera en del orealiserade vinster och förluster direkt i det egna kapitalet och således utan resultatpåverkan, än att inte redovisa dem alls.
Redovisningsproblemen är naturligtvis lika komplexa som många av de instrument som diskuteras. Om de normgivande organisationerna misslyckas med att skapa en heltäckande praxis avseende redovisning och värdering kommer resultatet åtminstone kortsiktigt att bli att information ges som tilläggsupplysning t.ex. i notsystem.
IASC står således inför ett avgörande beslut. Ska man försöka avsluta det försök till standardisering av redovisningen som återspeglas i E 48 eller ska man avbryta projektet och i stället i första hand koncentrera sig på att skapa standards för särredovisning
(notupplysning), vilket är vad man till stor del redan gör i USA.
Auktor revisor Ulla-Britt Nordin och revisor Magnus Attoff är verksamma vid Price Waterhouse. Nordin medverkade senast i Balans nr 8–9/1990.