Först något av en kanske tråkig men nödvändig semantisk exercis. ”Oberoende” tycks mig då stå nära begrepp som ”integritet” och ”oväld”. Men också vara besläktat med ”självständighet” och ”civilkurage”, dvs. benägenheten att företräda en ståndpunkt även när den förefaller att vara obekväm eller rent av är direkt skadlig för det egna intresset i förhållande till andras.
Liksom alla i grunden etiskt motiverade förhållningssätt är oberoende svåruppnått. Från tidigare FAR-dagar, oskattbara som kontakttillfällen, kunskapsförmedlare och impulsgivare, minns jag diskussionen om oberoende ”in fact” och oberoende ”in appearance”. En revisor skulle självklart vara oberoende, men det räckte inte med det. Han skulle också uppträda på ett sådant sätt att hans oberoende icke kunde sättas i fråga.
Termen ”konkurrens” i vårt samhälle beskriver knappast tydligt en företeelse, men är därför långt ifrån bara ett honnörsord. Som ekonomer vet vi att konkurrensen varit en motor i den utveckling, vi skådat, visserligen enligt somliga på ont men också enligt andra på gott.
Det är inte min avsikt att här ge mig in på den diskussion som alltid tycks bli ideologiskt färgad, dvs. den där man för det mesta tycks kunna sortera företrädare för och emot i olika politiska läger. Jag tar här inte ställning utan nöjer mig med att konstatera två saker.
Vårt samhälle har sedan länge på väsentliga punkter – näringslivet! – tillämpat konkurrens. Och den konkurrens, som tillämpats och som alltjämt praktiseras är ofullständig i förhållande till regelboken. Den främsta invändningen är väl att en konsument inte har tillräcklig överblick över en månghövdad marknad eller inte har tillräckligt tydliga jämförelsepunkter för att kunna träffa ett rationellt val. Att marknaden dessutom ibland inte är så månghövdad kan ju också på sitt sätt vara en stötesten.
Förkvävningen av uppstickare kan man inte bortse ifrån.
En grundläggande tes i mitt resonemang är också att ett gott anseende är ett oundgängligt konkurrensmedel, särskilt för en revisor.
En viktig utgångspunkt för den allmänna synen på revisorn är oberoendet.
En syn, som sedan länge praktiserats av uppdragsgivare/allmänhet och också avspeglats i det regelverk, som skapats av lagstiftare och andra.
Alla vet att absolut oberoende är ouppnåeligt. Att t.ex. säga att alla revisorer är mer eller mindre beroende är därför mera en truism. Vad det gäller är naturligtvis att revisorn i sin gärning måste sträva efter ett så stort oberoende som möjligt, på samma sätt som de flesta människor vill sträva efter hederlighet. Ett begrepp som nog också har anknytning till begreppet oberoende. Om man inte kan lita på sin revisor, vem kan man då lita på?
I den alltmer komplicerade värld där vi lever måste det finnas människor att lita på.
Ett skäl till att oberoendet som ledstjärna nu tycks ha tappat något av sin glans är onekligen det diffusa i begreppet. Oberoende i förhållande till vad, kan man fråga. Lagstiftaren och andra tycks främst mena ett strikt förhållningssätt mot i första hand uppdragsgivare. Det går jag med på, men jag och många med mig vill nog förtydliga begreppet med ord som ”självständighet” och ”civilkurage” (jämför ovan). Och med kunskap, förstås.
Med kunskap vinner man förtroende, och med förtroende vågar man på oberoendebas hävda även icke lättsålda ståndpunkter. Ett beroende å andra sidan skapar knappast förtroende.
Men med förtroende vinner man också anseende. När det gäller revisorers förtroende och anseende tycks en negativ utveckling ha kunnat förmärkas under senare år. Denna utveckling har varit så påtaglig att FAR häromåret ägnade den sk. FAR-dagen åt en paneldebatt i frågan. Där försäkrade t.ex. närvarande från näringslivet att man visst hade förtroende för revisorer. Och förnekade därmed hart när att fenomenet brist på förtroende fanns. Om det fanns så var det i huvudsak inte att tillskriva revisorernas agerande.
Fastighetskrisen och bank- och finanskrisen – förskönande omskrivningar för tillkortakommanden hos politiker, ekonomer, fastighetsvärderare, bankmän m.fl. – blev huvudsakligen förklaringsgrunden även till revisorernas förtroendekris. För en utomstående, utan direkta fingrar i syltburken, ter det sig naturligtvis svårförståeligt att ansvariga styrelseledamöter, företagsledare och revisorer hittills kommit så lindrigt undan. Flera – dock veterligen icke revisorer – dessutom med fallskärmsavtal, som till dödagar tillförsäkrar dem ekonomisk bekymmerslöshet.
Det är bl.a. revisorers ansvar i detta, vi borde diskutera.
Visst kan det sägas att varje tid har de revisorer, den förtjänar. På samma sätt som man brukar säga att väljarna har de politiker, de förtjänar. Men måste inte vi revisorer bättre vårda vårt oberoende? Måste vi inte uppmärksamma och vårda denna egenskap i lika hög grad som vi vårdar andra?
Det står inte väl till överallt
Händelser under senare år – vid sidan av ovannämnda kriser – anger att det inte står väl till hos alla revisorer i detta avseende:
En revisionsbyrås sponsorskap för en företeelse och accepterande av ett utredningsuppdrag om samma företeelse, en revisionsbyrås eftersökning av affärsmän som medarbetare samt en revisionsbyrås marknadsföring med sämsta sortens ”Spara och Slösa”-argument får utgöra exempel.
Här kunde också nämnas de beroende- och jävsproblem som kan uppstå om revisorer samverkar med exempelvis redovisningsbyråer, konsulter av olika slag, advokater, banker, försäkringsbolag och mäklare. Till denna bild hör också revisorers egna affärer, i den mån de är tvivelaktiga.
Tongivande representanter för vår yrkeskår måste därför speciellt beflita sig om att ”föregå med gott exempel”. Särskilt om man framträder med en sådan målsättning, men misslyckas med den, kan konsekvenserna bli svåra också för kollegor och uppdragsgivare.
Att vara revisor är en av de svåraste uppgifter, man kan ha. Kraven på kunskap och gott omdöme är skyhöga, förhållanden som många uppdragsgivare förbiser. Och trots alla en revisors bemödanden för att undvika misstag kan naturligtvis sådana inträffa.
En revisors anseende kan skadas av sådana olyckshändelser, men det hör så att säga till bilden. Värre är det nog om en allt hårdare konkurrens tvingar till allt hänsynslösare marknadsföringsmetoder och – i värsta fall – ett dagtingande med uppgiftens innehåll. Revisorernas uppdrag tenderar att bli både större och viktigare, samtidigt som uppdragen blir alltmer avgörande för revisionsbyråernas ekonomi. Utvecklingen mot större revisionsbyråer tycks ha accentuerat denna tendens.
Det är i ljuset av riskerna med denna utveckling som jag undrar om inte näringsfrihet och konkurrens i vår bransch fått gå för långt, om inte strävan efter ”goda affärer” fått växa på bekostnad av yrkesutövningen. Med andra ord:
Har inte åsikten om revisorsyrket som vilken ”födkrok” som helst fått göra sig alltför bred?
Kanske bristen på hänsyn till villkoren för vår bransch sammanhänger med en brist på kunskap hos lagstiftare och andra i så måtto att man inte insett att en revisor till dels är en domare, en kategori som ingen hittills velat konkurrensutsätta. Men kan revisorer bortse från en sådan brist på insikt?
Revisorer är fria näringsidkare sedan urminnes tid, men därav följer inte att hela skalan av konkurrensmedel, som står företagare till buds, bör och får användas. Revisorsorganisationerna har också sedan länge uppmärksammat detta med en reglering av metoder, verkligen tillkomna av bättre skäl än skråanda. En uppluckring av regleringen har dock skett under senare år under hänvisning till den lagstiftning, som tillkommit för att generellt främja konkurrensen i samhället.
Vi lever i en värld av konkurrens och det finns ingenting som nu visar på en radikal förändring. Men om revisorer – och ytterst uppdragsgivare – inte är uppmärksamma på riskerna för snedvridningar och beroenden går utvecklingen än mer mot en statlig detaljreglering.
Det finns alltså krafter inom revisorernas egna led som i konkurrensens namn handlar i strid med den integritet, som borde känneteckna vår bransch och ligga i dess intresse. Det intresse som så väl och lyhört vårdats av FAR och andra under tidigare år. Konkurrens – men inom de anständiga gränser, som en revisors omdöme borde ange – och samtidiga ansträngningar för att vårda revisorers oberoende blir rimligen den svåra väg man borde gå.
Gunnar Dagermark
Auktor revisor, Eskilstuna