Varför ska man studera redovisning av varumärken i Australien?

Den australiska varumärkesredovisningen ökade kraftigt efter en ny goodwillrekommendation i mitten av 1980-talet. Mikael Welin redovisar hur det gick till och varför han menar att en liknande utveckling i Sverige vore olycklig.

Rubrikens mycket begripliga undran kan, som jag ser det, delas upp i två delfrågor:

För det första, vad är det som gör den australiska varumärkesredovisningen så intressant? Jo, det är framför allt gör den omfattning den har haft. Den tid varumärkesredovisning har funnits, och den omfattning den haft, bidrar till att australierna har en unik kunskap inom detta område. Av intresse är att närmare studera hur australierna försökt lösa de problem som uppkommer i samband med värdering och redovisning av varumärken.

Revisorssamfunden i Australien har utfärdat framför allt två skrivelser som är unika i den anglosaxiska redovisningsvärlden 1. Den ena (ED 49 2) beskriver under vilka omständigheter och hur inköpta respektive egenupparbetade urskiljbara immateriella tillgångar kan tas upp i balansräkningen. Den andra (NCSC 3 ”Draft Policy Statement”, utgiven 1990) tar upp sex alternativa metoder som kan användas vid värdering och aktivering av varumärken.

Vid tidpunkten för utgivandet av ED 49 redovisade 42 av Australiens 90 största företag urskiljbara immateriella tillgångar. 30 av dessa 90 visade varumärken i sina balansräkningar 4.

För det andra, i vilken mån är den erfarenheten som finns inom detta område relevant för oss i Sverige? Det som händer i Australien är även intressant för oss i Sverige. Svensk och australisk redovisningsteori har i viss mån samma influenser 5. Det gör att många av de erfarenheter som finns i Australien även kan användas i Sverige. Det finns en möjlighet att utvecklingen i Australien skulle kunna komma till resten av världen inom några år. Det har dessutom diskuterats i Sverige både hur redovisningsreglerna för varumärken borde vara och vilka konsekvenser dessa skulle kunna få 6. För att redan idag kunna se de konsekvenser som vissa av dessa handlingsalternativ skulle kunna medföra kan det vara intressant att studera värderingsmetoder och rekommendationer som berör varumärkesredovisning. Genom att studera det som australierna gjort och konsekvenserna härav, kan vi i Sverige med utgångspunkt i deras erfarenheter kanske komma fram till en rimlig behandling av varumärken.

Uppkomsten och utvecklingen i Australien

Det som fick varumärkesredovisningen att öka dramatiskt i Australien var utgivandet av en ny goodwillrekommendation 7. Denna rekommendation (AAS 18) ger uttryck för den åsikten att goodwill skall aktiveras som en tillgång bara när den varit del i ett företagsförvärv, och då först efter att alla övriga materiella och immateriella tillgångar har aktiveras till sitt rätta värde. Vidare sägs i AAS 18 att goodwill skall skrivas av på sin förväntade ekonomiska livslängd, dock längst 20 år. Det var detta sistnämnda som orsakade mest problem. Många företag ville inte skriva av sin goodwill alls. Detta medförde att man i större utsträckning urskilde och aktiverade övriga immateriella tillgångar och därmed undgick kravet från AAS 18 att skriva av goodwillen.

Detta föranledde det normgivande revisorsorganet 8 att ge ut en handledning där det framkom att de immateriella tillgångar som ej var goodwill redovisningsmässigt skulle följa de rekommendationer som gällde anläggningstillgångar i övrigt. I ett försök att uppnå enhetlig praxis på området gavs ED 49 (se ovan) ut 1989. Den skulle verka som ett komplement till AAS 18.

Syftet med ED 49 var att fastställa den redovisningsmetod som skulle användas för urskiljbara immateriella tillgångar. Det kontroversiella med ED 49 var att de immateriella tillgångar som var urskiljbara skulle redovisas separat. Det var dock ytterligare två krav som skulle uppfyllas, dels att det var troligt att den framtida nyttan i den urskiljbara immateriella tillgången skulle ge intäkter, dels att tillgången hade en utgift eller annat värde som kunde mätas tillförlitligt. Enligt ED 49 ansågs inköpta urskiljbara immateriella tillgångar alltid uppfylla dessa krav. Vad gällde de egenupparbetade kunde det förekomma att ett eller båda kriterierna inte var uppfyllda. I ED 49 sades vidare att en omvärdering av urskiljbara immateriella tillgångar kunde göras enligt samma regler som gäller övriga anläggningstillgångar. En omvärdering kan gälla såväl en upp- som en nedskrivning av det redovisade värdet på anläggningstillgången. Den urskiljbara immateriella tillgången skulle skrivas av på bestämd tid; om denna tid översteg tjugo år skulle en detaljerad förklaring lämnas till varför man trodde att man skulle ha intäkt under en längre tid.

Förslaget utsattes för häftig kritik. Det som framför allt kritiserades var att ingen maximal avskrivningstid fanns. Kritik riktades också mot att varumärken skulle kunna omvärderas. Dessutom ansågs förslaget vara långt ifrån de internationella rekommendationerna inom detta område. Denna kritik ledde till att ED 49 drogs in på våren 1992. Den är dock inte ersatt med något annat vilket gör att många av dess tankar lever kvar. Vid indragandet av ED 49 sades dessutom att varumärken och övriga urskiljbara immateriella tillgångar skulle behandlas på samma sätt som övriga anläggningstillgångar. Trots att det sedan indragandet av ED 49 förts en debatt om redovisning av varumärken, har varken några nya rekommendationer eller förslag kommit än (januari 1995).

Hur hållbara är argumenten för en aktivering?

Debatten huruvida varumärken skall aktiveras i balansräkningen har stundom varit intensiv. Den är inte enbart av akademiskt intresse, utan rör de konkreta för- respektive nackdelar som en aktivering skulle föra med sig. Jag tänker här redogöra för några av de argument som är vanligast förekommande i Australien för en aktivering av varumärken. I samband med varje argument kommer jag att visa på den kritik som finns mot respektive argument. Jag vill särskilt betona att detta inte är en genomgång av fördelar med en värdering av varumärken utan av en aktivering i balansräkningen.

1. En aktivering av varumärken i balansräkningen är ett bra sätt att skydda sig emot fientligt övertagande.

Detta första argument bygger på att placerarna på marknaden systematiskt undervärderar företag med ej redovisade varumärken och på att en aktivering av varumärken skulle kunna lösa de problem som är förknippade med detta. De undersökningar jag refererat till i mitt arbete visar emellertid att det är osannolikt att en sådan systematisk undervärdering sker. Vad gäller den andra delfrågan visar undersökningar att ett företags värde inte går upp om företaget ändrar sitt redovisningssätt.

Aktörerna på marknaden reagerar på ny information, inte på ändring av redovisningssätt. En aktivering av ett varumärke som inte innehåller någon ny information höjer inte ett företags marknadsvärde enligt detta resonemang.

2. Bankerna anser att en aktivering av varumärken kan höja ett företags lånekapacitet.

Det andra argumentet förutsätter att bankerna, i motsats till den finansiella marknaden, är beredda att acceptera en aktivering av varumärken som något värdehöjande för företaget. Under andra delen av åttiotalet förekom det att banker gav lån med varumärken som säkerhet. Bankernas utlåningspolicy har i dag ändrats, och kommer troligen aldrig att bli lika generös igen. Därför anser jag att de fall som förekom, att banker lånade ut med varumärken som säkerhet, inte kommer att upprepas i någon större omfattning. Den utlåning som skedde får därmed ses som särfall under en mycket speciell tidsperiod 9. Denna ståndpunkt stöds av att idag räknar många banker bort värdet på varumärken innan de räknar ut värdet på företaget.

3. Att aktivera varumärken kan vara ett bra sätt att undvika höga goodwillbelopp.

Vad gäller det tredje argumentet, så stämmer det att en aktivering av ett varumärke reducerar det redovisade goodwillbeloppet vid ett företagsförvärv. För att det skall vara någon mening med att aktivera varumärken måste man både särskilja dem från goodwill och använda sig av andra redovisningsmetoder än de som gäller för goodwill. Att särskilja värdet av varumärken från värdet av goodwill är svårt. Varumärkets värde är beroende av många kring faktorer, till exempel: know-how, bra distributionskanaler, recept. Dessa ingår i goodwill. Hur mycket är ett varumärke värt utan dessa faktorer?

Om man lyckas visa att ett varumärke går att särskilja från goodwill, kan det finnas två syften med ett sådant förfarande. För det första kan man göra detta för att följa de rekommendationer som säger att de immateriella tillgångar som kan redovisas separat också skall redovisas separat 10. Ett sådant syfte är lovvärt och mot det har jag inget att invända. Ofta är dock syftet med ett sådant förfarande ett annat. Det kan vara att ”göra om” goodwill till varumärken på grund av:

1. Goodwill i motsats till övriga anläggningstillgångar inte får omvärderas.

2. Egenupparbetad goodwill får i motsats till övriga anläggningstillgångar inte aktiveras.

3. Man vill inte vara bunden av avskrivningskravet som finns i rekommendationen om goodwill.

Aktivering och omvärdering av varumärken

Vid värdering till anskaffningsvärde som huvudprincip är det en intressant fråga om de egenupparbetade varumärkena skall aktiveras. I ED 49 sades att de egenupparbetade varumärken som kan mätas tillförlitligt också skulle aktiveras. Vad många både inom och utom Australien har ifrågasatt är, om värdet av ett egenupparbetat varumärke kan mätas tillförlitligt.

Med tanke på att ED 49 drogs in är man numera, vad gäller omvärdering hänvisad till att använda samma rekommendation som används för övriga anläggningstillgångar 11. Denna rekommendation är relativt generös vad gäller möjligheterna till att omvärdera anläggningstillgångar 12. Detta medför att klassificeringen i goodwill eller varumärken kan ha stor praktisk betydelse. Denna omvärdering kan utföras av antingen en fristående expert eller företaget själva. För att få kallas en fristående expertvärdering krävs att vissa kriterier är uppfyllda, annars räknas det som en företagsledd värdering. Förenklat kan sägas att en uppskrivning ökar dels det bokförda värdet på anläggningstillgångarna dels den redovisade tillgångsreserven 13. En nedskrivning läggs som en kostnad eller förlust i resultaträkningen, och det redovisade värdet på anläggningstillgångarna minskar.

Det finns dock flera problem med denna rekommendation. Det finns bland annat inga krav på hur ofta man skall omvärdera eller hur ofta dessa belopp skall kontrolleras. En problematik som jag återkommer till i nästa avsnitt är om man kan undvika avskrivningar om man omvärderar varje år. En tredjedel av företagen i ovan nämnda undersökning värderade sina urskiljbara tillgångar till andra värden än nedlagda utgifter dvs. de var på något sätt omvärderade. Den urskiljbara immateriella tillgång som oftast förekom och oftast var föremål för omvärdering var varumärken. Omvärderingarna av de urskiljbara immateriella tillgångarna var jämnt fördelade mellan expertledd och företagsledd värdering.

Avskrivning av varumärken

AAS 18 gällde (och gäller) bara goodwill vilket medförde att avskrivning av varumärken föll under den allmänna rekommendationen för avskrivning av anläggningstillgångar, AAS 4. Företagen hävdade då att varumärkena inte hade någon bestämd livslängd och sålunda inte behövde skrivas av enligt AAS 4. Den vägledning som gavs ut för att förhindra att varumärken inte skrevs av nonchalerades av företagen, som fortsatte att underlåta att skriva av varumärken och andra urskiljbara immateriella tillgångar. De vanligaste skälen till att varumärken inte skrevs av var att företagen ansåg att ingen minskning i värde skett och/eller att varumärkena omvärderades regelbundet.

Att använda sig av omvärdering istället för avskrivning leder till flera praktiska problem. För att motsvara en avskrivning bör en omvärdering ske varje år. Redan vad gäller de flesta materiella anläggningstillgångar anser man det vara för kostsamt att omvärdera så ofta. Vad gäller urskiljbara immateriella tillgångar och särskilt varumärken är det betydligt svårare och mer kostsamt att utföra en värdering. Att värdera ett varumärke blir lätt subjektivt. De metoder som finns kan göra att det blir stora svängningar i värdet. Om man varje år omvärderar varumärken, kommer man dessutom ifrån redovisning till anskaffningsvärde och närmar sig då ett marknadsvärde. Hur svårt det är att värdera varumärken till ett marknadsvärde kommer vi att se i nästa avsnitt.

Värdering av varumärken

NCSC tar i sitt ”Draft Policy Statement” upp nio alternativa värderingsmetoder för varumärken. Av dessa anses sex vara acceptabla under olika omständigheter, för att värdera varumärken. ”Draft Policy Statement” visar dock bara vilka metoder NCSC anser vara acceptabla, och företagen är ej bundna att följa dem. Dock innehåller denna skrift i princip de metoder som används eller i varje fall påminner om de som används.

De flesta värderingsmetoderna för varumärken är varianter på tre olika synsätt:

1. Värdering av framtida överskott.

2. Värdering av utgifter.

3. Marknadsvärde.

Vad gäller de olika metoder som går ut på att man på olika sätt försöker räkna ut framtida överskott anser NCSC, att på lång sikt kan man använda sig antingen av nuvärde eller av en diskontering av det extra kassaflödet. På kort sikt föredrar NCSC nuvärdesmetoden. NCSC anser att vid värdering skall man använda sig av en huvudmetod och sedan göra jämförelser med några av de andra metoderna. Tanken i teorin är att de olika metoderna skall ge liknande resultat. Om det i praktiken förhåller sig på detta sätt råder det delade meningar om. Vissa anser att metoderna ger liknade resultat, medan andra menar att resultaten blir så skilda att materialet blir oanvändbart för att hitta ett värde på varumärket. Detta att det finns flera alternativa värderingsmetoder att välja på är ett problem i sig. Det kan bli mycket svårt att jämföra varumärken mellan olika företag, om företagen använder sig av olika värderingsmetoder. En annan fråga är om företagen kan byta värderingsmetod ifall en annan metod ger ett förmånligare värde, och om ett företag kan använda olika värderingsmetoder för olika varumärken.

Även om de flesta metoderna är såväl teoretiskt som praktiskt genomförbara är svagheterna med dem stora. De flesta metoderna lider av att det är mycket svårt att särskilja värdet av ett varumärke från värdet av goodwill. En annan vanlig svårighet är att det är väldigt svårt att särskilja varumärkets vinst. När det gäller marknadsvärdesmetoden är problemet att det inte finns någon effektiv marknad för varumärken. Som också påpekats finns det i praktiken inga jämförbara varumärken.

Avslutning

Det jag anfört ovan i artikeln visar hur komplicerad redovisning av varumärken är. Utvecklingen i Sverige har inte varit sådan att redovisning av varumärken ännu blivit någon stor praktisk fråga.

Om det skulle bli så att vi i Sverige funderar på att i större utsträckning tillåta en redovisning av varumärken, kan en situation liknande den i Australien uppkomma.

På grundval av de synpunkter jag framfört i denna artikel och i mitt magisterarbete är min åsikt att en sådan utveckling vore olycklig. En stor diskussion i Australien är numera hur man skall ta sig ur sitt problem med varumärkesredovisning. Låt oss dra nytta av deras erfarenheter och inte göra samma misstag här.

Skatterevisor Mikael Welin är verksam vid Skattemyndigheten i Mariestad.