Det vilar ett tungt ansvar på Redovisningsrådet i utformandet av den nya rekommendation som gäller omräkning av utländska dotterföretag, menar Henrik Hallin och Per-Nicklas Höglund. Artikeln bygger på en uppsats om rederibranschen, men behandlar problemet generellt.

I denna artikel kommer vi inte att specifikt behandla omräkning i just rederiföretag (även om den uppsats som ligger till grund för framställningen hade den avgränsningen), utan allmänt kommentera nuvarande omräkningsmetoder och gällande rekommendationer inom området.

Under arbetet med undersökningen har vi, förutom en genomgång av svensk och utländsk litteratur, genomfört intervjuer med inom området sakkunniga personer, däribland Bertil Edlund, Rolf Rundfelt och Carl-Eric Bohlin. En del av det empiriska materialet är även inhämtat från diskussioner med finansdirektörer och ekonomichefer hos samtliga svenska börsnoterade rederier som i 1995 års bokslut omräknade utländska dotterföretag (8 st rederier).

Vi har funnit stora brister i de olika omräkningsmetoderna sett ur ett redovisningsteoretiskt perspektiv. Dessutom förekommer skillnader mellan nuvarande rekommendationers innehåll och den praxis som utvecklats hos företagen.

Omräkningsmetoder

De två omräkningsmetoder som idag används är MIM (Monetära-Icke Monetära metoden) och dagskursmetoden. De huvudsakliga skillnaderna mellan metoderna är lite förenklat att MIM-metoden skiljer på monetära och icke-monetära poster och räknar om dessa till balansdagens- respektive anskaffningsdagens kurs.

Dagskursmetoden omräknar alla poster, förutom det egna kapitalet, till balansdagens kurs. Den omräkningsdifferens som uppstår vid användande av MIM-metoden förs över resultaträkningen medan den vid dagskursmetoden förs direkt till eget kapital. Vid användandet av MIM-metoden kommer således det monetära nettot (Monetära tillgångar./.Skulder) att vara exponerat för växelkursfluktuationer medan det vid dagskursmetoden är nettotillgångarna (Totala tillgångar./.Skulder) som är exponerade.

I vår uppsats redovisas några simuleringar som visar hur kraftigt effekterna vid användandet av de olika omräkningsmetoderna kan skilja sig åt. Det faktum att omräkningsmetoderna sinsemellan kan ge vitt skilda resultat då de tillämpas på ett och samma exempel visar hur svårt det kan vara för en utomstående intressent att förstå konsekvenserna av ett visst metodval.

Bland de större effekterna kan nämnas att i företag med stora monetära netton kan MIM-metoden leda till att kraftigt fluktuerande resultat uppvisas. Detta gäller exempelvis för de flesta rederier som har dotterföretag vars tillgångssida i balansräkningen domineras av dollartillgångar i form av fartyg (icke-monetära poster) vilka till stor del är lånefinansierade (monetära poster). Resultatet blir ett stort monetärt netto med negativt tecken.

Vid användandet av dagskursmetoden ackumuleras omräkningsdifferensen från år till år i balansräkningen. Då inget krav på en öppen redovisning av den ackumulerade omräkningsdifferens föreligger kan det komma som en överraskning för en utomstående intressent när omräkningsdifferensen realiseras och påverkar resultatet i samband med en avyttring av dotterföretaget.

Komplexiteten i omräkningen gör det mycket svårt att som utomstående intressent jämföra två liknande företag som tillämpar olika omräkningsmetoder. Detta är en stor nackdel då effekterna av metodvalet kan vara betydelsefulla i en totalbedömning.

Att dagskursmetoden är den mest använda metoden i dag råder det inget tvivel om. I vår undersökning är det endast ett av de åtta rederierna som tillämpar MIM-metoden och i Rolf Rundfelts genomgång av drygt 200 börsnoterade bolag i Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1995, är det endast nio företag som säger sig tillämpa MIM-metoden.

Grundläggande redovisningsteori

Ett överordnat problem vi funnit vad gäller valet av omräkningsmetod är att båda metoderna uppvisar brister mot bakgrund av vissa grundläggande redovisningspostulat och -principer.

När det gäller dagskursmetoden kan kritik framför allt riktas mot det kostnadsbegrepp som används. Metoden innebär nämligen en multiplikation av den historiska anskaffningskostnaden i dotterföretagets redovisning och balansdagens valutakurs. Denna blandning är tveksam då resultatet blir en mix som faller utanför den accepterade anskaffningskostnadsprincipen.

MIM-metoden å andra sidan torde strida mot realisationsprincipen eftersom orealiserade omräkningsdifferenser förs över resultaträkningen. En inbyggd konflikt finns också mellan realisations- och kongruensprincipen. Den senare innebär att samtliga förmögenhetsförändringar bör föras över resultaträkningen.

Används dagskursmetoden bryter tillämparen onekligen mot kongruenspricipen i och med att omräkningsdifferensen förs direkt till eget kapital. Vid MIM-metoden följs å andra sidan kongruensprincipen men istället görs avsteg från realisationsprincipen.

Hos MIM-metoden föreligger även pedagogiska svårigheter i att förklara uppkomna effekter i resultaträkningen vilket indirekt leder till minskad trovärdighet för och begriplighet av MIM-metoden.

Dessutom kan MIM-metoden även anses tveksam i förhållande till försiktighetsprincipen. Detta beroende på om omräkningsdifferensen är positiv eller negativ.

Är det fråga om en positiv omräkningsdifferens innebär MIM-metoden en oförsiktig redovisning eftersom denna orealiserade omräkningsdifferens förs över resultaträkningen. Motsatt förhållande gäller om omräkningsdifferensen är negativ.

Företagens val av omräkningsmetod

I FARs förslag till rekommendation, Omräkning av utländska dotterföretags redovisning för intagande i koncernredovisningen, bygger metodvalet på en klassificering i självständiga eller integrerade dotterföretag. Rent teoretiskt gäller det således att först klassificera dotterföretagen utifrån de kriterier som räknas upp i rekommendationen. Är dotterföretaget självständigt används dagskursmetoden och är det integrerat används MIM-metoden. I praktiken är det dock inte lika självklart då de olika kriterierna för när ett dotterföretag kan klassas som självständigt eller ej är oklara. Dessutom behandlas endast vagt hur tillämparen skall gå till väga om endast ett eller några av kriterierna för en viss klassificering uppfylls.

I undersökningen av metodvalet hos de börsnoterade rederierna har vi funnit att de företag som tillämpar dagskursmetoden alla säger att deras företag är mer eller mindre självständiga. Rederierna nämner dock olika kriterier som de i första hand grundar sin klassificering på, exempelvis huvudsaklig finansiering eller förmågan att fatta egna affärsbeslut. Det anmärkningsvärda är att även andra faktorer som har att göra med metodernas praktiska tillämpning verkar ha betydelse när det gäller val av omräkningsmetod.

Framför allt är det enligt flera av företagen dagskursmetodens enkelhet som talar för denna metod. Denna enkelhet relativt MIM-metoden består i att företagen ej behöver hålla reda på de olika valutakurserna vid tillgångarnas anskaffningstillfälle. Dessutom är det lättare att förklara effekterna som uppkommer i räkenskaperna vid användandet av dagskursmetoden.

Omräkningsproblematiken är i första hand ett problem som borde vara av störst intresse för aktieägarna därför att omräkningen påverkar koncernens resultat och ställning, men inte kassaflödet eller skatter (koncernen ej skattesubjekt i Sverige). Hos rederierna märks detta då flera av de vi intervjuat framhäver att en omräkningsdifferens som förs över resultaträkningen uppfattas som negativt då resultatet kommer att fluktuera med valutakursförändringarna. Ett sådant fluktuerande resultat anses inte ge en bild som speglar koncernens resultat och ställning på ett tillfredsställande sätt.

Något av de tillfrågade rederierna nämner att en viktig faktor i metodvalet är dotterföretagets funktionella valuta. Det funktionella valutabegreppet innebär att om den funktionella valutan i dotterföretaget är en annan än moderföretagets bokföringsvaluta, skall dagskursmetoden användas. Det funktionella valutabegreppet finns överhuvudtaget inte med varken i FARs förslag till rekommendation eller i IASC:s rekommendation IAS 21, vilken FARs förslag bygger på. Begreppet finns däremot med som utgångspunkt i FASB:s rekommendation FAS 52.

Ett faktum som gör valet av omräkningsmetod än mer komplicerad är den generalklausul som finns inskriven i FARs förslag till rekommendation. Denna säger att om dotterföretagen i en koncern till helt övervägande delen tillhör den ena av grupperna (självständiga eller integrerade) kan samma omräkningsmetod användas för alla dotterföretag i koncernen. Innebörden i vad som menas med helt övervägande del ger upphov till ett tolkningsutrymme som bör elimineras.

Åsikter från sakkunniga personer

Hos de sakkunniga personer vi intervjuat nämner ett par av dessa att det funktionella valutabegreppet, vilket är FASB:s huvudkriterium i FAS 52, är något som bör beaktas vid valet av omräkningsmetod. Även om detta inte behöver strida mot FARs rekommendation, är det anmärkningsvärt att de nämner detta kriterium då det varken finns med i FARs förslag till rekommendation eller IAS 21. FARs förslag till rekommendation beskriver ju vad som skall anses utgöra god redovisningssed.

Personerna anser även att det förekommer gränsfall där det är tveksamt vilken metod som skall användas, och att valet av metod kan få stora konsekvenser på företagets resultat och ställning. Dessa fakta tillsammans med att de samtidigt uttrycker olika åsikter om hur rekommendationerna skall tillämpas, visar att det idag föreligger vissa svagheter i gällande rekommendationer.

Hur kan det komma sig att några auktoriteter i det svenska normsättningsarbetet framhäver FASB inom omräkningsområdet? Ett svar på frågan kan vara att IAS 21 inte är en fullgod rekommendation, och då främst vad gäller den oklara indelningen i självständiga och integrerade dotterföretag. Möjligtvis är det funktionella valutabegreppet i FAS 52 en bättre och mer objektiv utgångspunkt.

Teoretisk och praktisk kritik

Vi kan tydligt se en skillnad mellan den teoretiska allmänt orienterade kritiken och den praktiska konsekvensinriktade kritiken. Den förra inriktar sig på dålig samstämmighet mellan omräkningsmetoderna och grundläggande redovisningsprinciper. Den senare baseras på att den valda omräkningsmetoden ger effekter som på ett dåligt sätt speglar företagets resultat och ställning. När det gäller samstämmigheten mellan omräkningsmetod och redovisningsprinciper anser vi att mest kritik kan riktas mot dagskursmetoden. När det gäller den konsekvensinriktade kritiken är dock MIM-metoden den metod vi funnit flest invändningar mot.

Redovisningsrådet vid ett vägskäl

I samband med att de internationella rekommendationerna IAS 21 och FAS 52 släpptes i början av 80-talet, debatterades omräkningsproblematiken flitigt. Under de senaste åren har dock debatten kring omräkning av utländska dotterföretag varit sparsam, men vi tror att en ny debatt kommer växa fram i samband med att Redovisningsrådets nya rekommendation släpps, troligtvis någon gång under 1997.

Som vi ser det finns det två möjliga scenarion när det gäller denna rekommendation, vilka bildar ett vägskäl för Redovisningsrådet:

  1. Den nya rekommendationen får ökad förankring jämfört med hur det ser ut idag och företagen kommer i större utsträckning att beakta rekommendationens faktiska innehåll.

  2. Även om rekommendationen blir hårdare uppstyrd kommer företagen att fortsätta sin tillämpning som idag och praxis och rekommendation kommer att skilja sig åt ännu mer. Faran med detta är att Redovisningsrådets betydelse minskar. Detta skulle vara olyckligt för dess position som viktigaste normsättande organ i Sverige.

Öppenhet krävs

Det är viktigt att Redovisningsrådet i den nya rekommendationen verkar för att skapa öppenhet i redovisningen. Denna öppenhet kan erhållas genom att företagen i sina redovisningar utförligt förklarar hur omräkningen har gått till, utan att detta skall behöva ske till priset av materialitets- eller väsentlighetsprincipens frånträdande. Härigenom kan företagens intressenter skapa sig en egen uppfattning om företagets resultat.

Dessa förklaringar kan kompletteras med känslighetsanalyser beträffande påverkan på företagens resultat och ställning vid en procentuell förändring av valutakursen. Ju öppnare redovisningen är, desto mindre betydelse får valet av omräkningsmetod eftersom intressenterna då får reda på vilken effekt valet av omräkningsmetod haft. Kritiker till detta kan hävda att sådana förklaringar kan leda till att redovisningen blir krångligare att läsa för den mindre insatta intressenten. Vi menar dock att det är bättre med en förklarande redovisning än en redovisning där varken mer eller mindre insatta personer kan utläsa effekterna av omräkningen.

Klarare riktlinjer

Som tidigare nämnts anges som ett av skälen till att använda dagskursmetoden att den anses vara enklare att tillämpa. Det är viktigt att sådana skäl inte får ta överhanden vid företagens val av omräkningsmetod. Genom en kombination av att ge klarare riktlinjer vad gäller exempelvis klassificeringen av dotterföretag som självständiga eller integrerade och att framställa krav på att öppet redovisa effekterna av respektive metod, kan Redovisningsrådet göra valet av metod mer objektivt och informationsinnehållet i redovisningen bättre.

Redovisningsrådet bör även överväga att slopa den generalklausul vi tidigare nämnt, och som saknar motsvarighet i IAS 21. Den nu gällande rekommendationen, den reviderade IAS 21, kom fram just efter kritik mot att den gamla IAS 21 gav utrymme för alternativa lösningar i vissa delar av omräkningsproblematiken. Vi tror därför att en liknande utveckling kommer att ske när det gäller Redovisningsrådets pågående utveckling av FARs förslag till rekommendation.

Redovisningsrådet bör även arbeta för en sammanslagning av FARs förslag till rekommendation med BFN R7, vilken behandlar värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta. Detta i enlighet med både IASC och FASB som båda har all valutaomräkning i en rekommendation och inte skiljer omräkning av utländska dotterföretag från omräkning av fordringar och skulder i två olika rekommendationer.

Slutsats

För att bidraga till en bättre redovisning och undvika att scenario två inträffar bör Redovisningsrådet:

  • Utforma en rekommendation med klarare riktlinjer vad gäller kriterier för valet av omräkningsmetod. Detta skall göra valet av metod mer objektivt.

  • Uttrycka krav på ökad öppenhet i redovisningen när det gäller att förklara hur valet av omräkningsmetod har påverkat företagets resultat och ställning.

  • Överväga att slå samman omräkningsproblematiken med värdering av fordringar och skulder till en rekommendation.

Ett dilemma kvarstår dock. Även om det blir mer självklart för företagen vilken metod de skall använda behöver detta inte innebära att överensstämmelsen mellan omräkningsmetod och grundläggande redovisningsprinciper blir större eller att en mer rättvisande bild av företagets resultat och ställning erhålls. Talar det faktum att så få företag idag använder MIM-metoden för att denna metod helt kommer att försvinna i framtiden? Kan en lösning på problemet vara att i framtiden endast ha en metod? Om det endast skall finnas en metod, hur skall den i så fall se ut?

Vi hoppas med denna artikel ha visat att vi anser att omräkningsproblematiken förtjänar större uppmärksamhet än den fått de senaste åren. Detta då omräkning av utländska dotterföretag är ett komplext och svårbegripligt redovisningsmässigt problem kring vilket det idag finns många oklarheter.

Henrik Hallin och Per-Nicklas Höglund , studerar vid Handelshögskolan, Göteborgs Universitet. Artikeln bygger på en uppsats med titeln Omräkning av utländska företag i rederibranschen.