Förköpsklausuler har inte accepterats av lagstiftaren, då konsekvenserna ej utretts till fullo. Därför, menar Stefan Engström och Suzanna Milovanovic, är det viktigt att så nu görs för att få alternativ till ineffektiv och ibland missledande lagstiftning.

I Sverige är själva ägandet och rätten att förfoga över egendom som är föremål för ägande, liksom möjligheten att när som helst avyttra denna, centrala och självklara rättigheter. Dessa rättigheter, som i vårt svenska samhälle uppfattas som något axiomatiskt, har också avspeglat sig i den svenska aktiebolagslagstiftningen genom principen om akties fria överlåtbarhet.

Men denna princip har för aktieägandet också en mycket mer vidgad betydelse i det att en delägares kapital är bundet i bolaget under bolagets hela livstid. Detta betyder att denne, till skillnad från en delägare i t.ex. ett handelsbolag, inte kan återfå sitt inbetalda kapital genom att få bolaget upplöst (förutom genom likvidation av bolaget, för vilket dock gäller särskilda regler). Därför blir möjligheten att fritt kunna överlåta aktie viktig för en aktieägare, som av olika skäl finner att sitt kapital gör större nytta på annan plats i samhället. Dessutom är den fria överlåtbarheten en förutsättning för den omsättning av aktier som sker främst inom börshandeln.

Samtidigt innebär rättigheterna om akties fria överlåtbarhet problem för aktiebolag med en begränsad aktieägarkrets, där det oftast finns önskemål om att ha en viss kontroll över ägandet. För att motverka dessa problem finns möjligheten att utforma en hembudsklausul som intas i bolagsordningen.

I denna artikel skall vi ta upp problem som sammanhänger med hembud och visa vilket trubbigt instrument en hembudsklausul kan vara, där effekterna av en sådan inte alls behöver vara de som man på förhand tänkt sig. Vi skall också utreda förutsättningarna för att genom en hembudsklausul få en god skyddseffekt mot oönskat aktieägande och därmed även se hur detta står i överensstämmelse med principen om den fria överlåtbarheten.

Innan vi går in på detta vill vi dock närmare beskriva bakgrunden till, innebörden och konsekvenserna av en hembudsklausul, eftersom så många missförstånd finns beträffande denna klausuls verkan och betydelse. Till och med Nationalencyklopedin har misslyckats med beskrivningen av hembud när man beskriver skyldigheten som

”...särskilt vanlig i aktiebolag, och eftersom den innebär att aktierna inte kan säljas fritt skall bestämmelser om hembudsskyldigheten i förekommande fall tas in i aktiebolagets bolagsordning.”

Akties fria överlåtbarhet

Som framgick av inledningen är rätten att kunna äga och avyttra egendom djupt förankrad i svensk rättsuppfattning och förekom redan i vår första aktiebolagslagstiftning; 1848 års aktiebolagslag. I den nuvarande aktiebolagslagen (fortsättningsvis benämnd ABL) 3 kapitlet 2 § finns principen intagen genom lydelsen ”Aktie kan fritt överlåtas och förvärvas, om ej annat följer av 3 eller eljest av lag.” För den enskilde aktieägaren kan denna princip också sägas vara ett led i minoritetsskyddet därigenom att en aktieägare som ogillar bolagsledningen har möjlighet att sälja sitt aktieinnehav och på det sättet dra sig ur ägandet i bolaget. Men principen kan i vissa sammanhang också sägas vara vänd mot minoriteten i det fall majoritetsaktieägarna avhänder sig sitt aktieinnehav till personer som minoriteten ser som oönskade aktieägare.

Principen om fri överlåtbarhet – särskilt i mindre företag, familjeföretag etc. – kan som ovan framgått, många gånger vara till förfång för bolaget och ägarna, då det kan finnas ett starkt intresse av att kunna hålla delägarkretsen sluten. I vissa andra länder kan därför en s.k. förköpsklausul tas in i bolagsordningen. En sådan klausul innebär att en person som vill avyttra sitt aktieinnehav är skyldig att lämna förutvarande aktieägare ett erbjudande om att köpa aktierna. Förköpsklausuler får dock inte tas in i svenska bolagsordningar, detta just p.g.a. att lagstiftaren har velat värna om rätten till fri överlåtbarhet.

I svensk rätt har man därför valt att medge det enskilda företaget ett skydd mot oönskat aktieägande genom möjligheten att istället ta in en hembudsklausul i bolagsordningen. Att en inskränkning av detta slag av akties fria överlåtbarhet är en ingripande åtgärd, framkommer inte minst av att lagens strängaste krav på majoritet uppställs vid ändringar av bolagsordningen genom intagande av hembudsklausul. Det krävs därvid bifall av alla vid bolagsstämman närvarande aktieägare, vilka företräder 9/10 av alla aktier (beträffande krav på kvalificerad majoritet: se ABL – 9 kapitlet 15 §).

Hembudets innebörd

Innebörden av hembudsklausulen kan enklast beskrivas med följande exempel: Två personer, Andersson och Pettersson, äger vardera 50 procent av aktierna i Z AB. Andersson konstaterar att Petterssons vän Lundström visar stort intresse av att få köpa in sig i Z AB. Andersson kan inte tänka sig att samarbete med Lundström och förlitar sig på att bolagets hembudsklausul skall skydda honom själv och bolaget från oönskat aktieägande och inflytande.

En dag låter Lundström meddela styrelsen i Z AB att han förvärvat samtliga Petterssons aktier i bolaget och bjuder hem aktierna till förutvarande aktieägare. Andersson får därmed möjlighet att – om han så vill – med tvingande verkan lösa aktierna av Lundström, var efter Andersson i så fall kommer att äga samtliga aktier i Z AB. Först efter det fall som Andersson avstår från att lösa Lundströms aktieinnehav, kan Lundström bli upptagen i bolagets aktiebok och får först därmed komma i åtnjutande av de rättigheter som detta medför.

Hembudsklausulen innebär således ej på något sätt någon skyldighet för Pettersson att sälja till förutvarande aktieägaren Andersson, utan klausulen får först en rättsverkan för förvärvaren av aktierna som i exemplet är Lundström, i det att förvärvet skall anmälas till aktiebolagets styrelse som i sin tur erbjuder de lösningsberättigade aktieägarna att få lösa aktieinnehavet.

Den aktieägare (Andersson i exemplet) som sedan önskar lösa aktierna ska, inom den tid som finns föreskriven i bolagsordningen, anmäla sitt lösningsanspråk till styrelsen. När tiden för lösningsanspråkets framställande löpt ut ska styrelsen – om så är fallet – underrätta förvärvaren om att lösningsanpråk framställts. Det ankommer sedan på den lösningsberättigade att inom den tid som finns före skriven i bolagsordningen erlägga lösenbeloppet till förvärvaren.

Om ingen av de lösningsberättigade utnyttjar sin lösningsrätt, eller om en lösningsberättigad som anmält sitt lösningsanspråk inte fullföljer detta genom erläggande av köpeskillingen, kan förvärvaren intas i aktieboken. Genom hembudsklausulen upprätthålls – åtminstone teoretiskt – fortfarande principen om den fria överlåtbarheten av aktie, vilket ej är fallet vid t.ex. en förköpsklausul. Själva inskränkningen har istället överflyttats till frågan som rör möjligheten att få bli registrerad i bolagets aktiebok som aktieägare.

Tidigare lagar och lagförslag för skydd mot oönskat ägarinflytande

Redan i vår andra aktiebolagslag från 1895 stadgades att det i bolagsordningen kunde göras förbehåll om rätt för förutvarande aktieägare att lösa aktier, som övergått till annan än aktieägare. Detta torde vara följden av ett uttalande från 1890 års aktiebolagskommitté, som framhöll att ”Ehuru inom aktiebolaget det personliga förhållandet mellan delegarne i allmänhet är mycket lösligare än fallet är vid andra bolagsformer, är det dock ingalunda alltid för bolaget likgiltigt hvilka nya delegare inträde i detsamma. Särskildt kan det stundom för bevarande af en affärs- eller yrkeshemlighet vara af stor betydelse att kunna utestänga en konkurrent. Detta är en af de anledningar, hvarföre i vissa bolag aktierna ställas till viss man.

Nämnda syfte kan emellertid ej med någon större grad af säkerhet uppnås, om ej rätt beredes delegarne att, i händelse någons aktierätt öfvergår till annan, utom bolaget stående person, utlösa denne. De bestämmelser, som i detta hänseende blifvit i 22 föreslagna, torde redan nu allmänneligen vara föreskrifna i ordningarne för de bolag, inom hvilka ifrågavarande lösningsrätt tillämpas, och lära derföre icke tarfva någon vidare förklaring.”

Aktiebolagsutredningen, som tillsattes för att utarbeta nuvarande aktiebolagslag (1975:1385), uppmärksammade 1971 särskilt problemen för småföretag med oönskat ägarinflytande och föreslog därför en regel enligt vilken i bolagsordningen kan intas förbehåll att aktie inte kan förvärvas genom överlåtelse utan bolagets tillstånd, en regel som inte var ovanlig i andra europeiska länder. Styrelsen i bolaget skulle avgöra tillståndsfrågan ”snarast möjligt” och skriftligen underrätta sökanden om beslutet. Utredningen konstaterade att en från styrelsen chikanös vägran att godkänna en överlåtelse av allmänna rättsprinciper skulle anses vara rättsstridig.

Remissinstanserna ställde sig mycket kritiska till utredningens förslag om en sådan ”samtyckesklausul”, då minoritetsaktieägare i bolag med begränsat antal aktieägare skulle bli i så hög grad beroende av majoritetsägarna att minoritetsposterna kunde bli helt värdelösa. Man anförde att olägenheterna för en minoritetsaktieägare var så stora att dennes intresse måste gå före bolagets. Ett exempel på olägenheter var i det fall då minoritetsaktier ärvs av en person som måste sälja av dessa aktier för att få medel till arvsskatten och alltså bli beroende av styrelsens medgivande för att inte komma på obestånd!

Några år senare, i propositionen 1979/80:143, konstateras att det i konsortialavtal mellan ägare i mindre aktiebolag är vanligt att man intar bestämmelser som starkare binder aktierna till parterna än som är möjligt genom en hembudsklausul och att en sådan begränsning vanligtvis erhålls genom bestämmelser om en förköpsklausul.

Eftersom avtal mellan bolagsmän inte får någon rättsverkan mot bolaget så har inte heller sådana avtal någon verkan mot den som i god tro förvärvar aktier i bolaget. Denna typ av avtal blir alltså inte något tillfredsställande instrument när det gäller att kontrollera kretsen av aktieägare. Mot denna bakgrund föreslogs i nämnda proposition att avtalsfriheten skulle vidgas så att aktiebolag i sina bolagsordningar även skulle kunna ta in förköpsklausuler. Lagrådet anförde dock att konsekvenserna av förköpsklausuler i aktiebolags bolagsordningar, inte var tillfredsställande utredda.

Flera problem med förköpsklausuler kunde och kan skönjas som t.ex. när en aktieägare, mot bolagsordningens förköpsklausul, utan förköpserbjudande försäljer sina aktier. I ett sådant fall är avtalet icke bindande för bolaget och köparen kan ej få sitt förvärv infört i aktieboken. Frågan är då vilken verkan avtalet har mellan säljare och köpare. Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet och tvingas konstatera att han blivit ägare till aktier som i praktiken skulle kunna anses vara värdelösa. Var han däremot i god tro, måste han anses ha hävningsrätt. Frågan uppkommer därmed också om den köpare som ej ägnat frågan om förköpsklausul någon tanke kan vara i god tro. Vår uppfattning här är att godtrosförvärv inte kan åberopas när ett visst förhållande finns registrerat i aktiebolagsregistret. I övrigt kan en generell nackdel med förköpsklausulen sägas vara att aktieägarna måste bestämma om de ska förvärva aktien innan de vet vem de skyddar sig mot, då ju aktien vid detta tillfälle ännu inte hunnit överlåtas.

Lagrådet fann att ovissheten om räckvidden av det förelagda förslaget om förköpsklausul var avsevärd och detsamma gällde också vilka verkningar det skulle få i praktisk tillämpning. Mot denna bakgrund förordade lagrådet att någon förköpsklausul ej skulle kunna tas in i aktiebolags bolagsordningar och så blev ej heller aldrig fallet. Därmed så återstod – och återstår – för de mindre aktiebolagen att, så gott man kan, skydda sig från oönskat aktieägare genom en hembudklausul, eventuellt kombinerat med en förköpsklausul i ett konsortialavtal.

Hembudsklausulens uppbyggnad

Som nämndes inledningsvis skall i denna artikel tas upp vissa av de problem som är förknippade med en hembudsklausul och också visa att skyddsgraden mot oönskat aktieägande kan variera beroende på hur hembudsklausulen i bolagsordningen utformas.

Innan vi går in på det vill vi först nämna, att det vid sidan om begreppet hembudsskyldighet, också förekommer begreppet lösningsförbehåll. Man kan uttrycka sig så att de båda begreppen är sidoordnade beteckningar för olika sidor av samma situation. Lösningsförbehåll tar fasta vid den rätt som tillkommer den person som har rätt att lösa aktie, medan hembudsskyldighet är det adekvata uttrycket när man avser den skyldighet som finns att anmäla sitt förvärv av aktie. Vi vill också närmare redogöra för vilka krav lagstiftaren ställer på en hembudsklausul med avseende på innehåll och formulering. I ABL 3 kapitlet 3 stadgas att förbehållet i klausulen skall ange följande obligatoriska uppgifter:

1) Vilka som är lösningsberättigade och, om lösningsrätt ej skall kunna utövas vid vissa fång, vilka slags fång som sålunda undantagits.

I hembudsklausulen måste anges vilka som är lösningsberättigade och vilka fång som omfattas av hembudsskyldigheten. Till skillnad från 1944 års aktiebolagslag, där endast personer som var aktieägare kunde föreskrivas rätt att lösa aktie, kan enligt nuvarande lag vem som helst tillskrivas lösningsrätt. Detta innebär att även utomstående kan tillåtas lösa aktie där hembud föreligger. Då kretsen av lösningsberättigade på detta sätt är helt obegränsad, blir det av största vikt att i hembudsklausulen klart ange vem eller vilka som har rätt att lösa aktie som övergått till annan. Annars skulle hembudsklausulens syfte, att skydda aktieägarna mot oönskat ägande, inte kunna upprätthållas.

Det vanliga är att aktieägarna tillskrivs lösningsrätt, men det är alltså fullt möjligt att t.ex. de anställda eller en eller flera namngivna utomstående tillskrivs denna rätt. Om en eller flera namngivna personer anges, kan det vara bra att ange någon alternativt berättigad om den namngivne personen t.ex. skulle avlida eller inte ha det kapital som erfordras för lösen av aktierna.

Det har också diskuterats om man i klausulen kan inta bestämmelsen att styrelsen ska kunna anvisa en viss lösningsberättigad då anspråket görs gällande, men vår uppfattning är att det är tveksamt om en sådan angivelse uppfyller kravet på att förbehållet klart ska ange de lösningsberättigade.

Vad avser de fång som omfattas av hembudsskyldigheten gäller att, om inte annat anges i bolagsordningen, alla slag av fång är föremål för hembud. Det betyder att klausulen får verkan inte endast vid köp, byte och gåva utan även vid familjerättsliga fång. Om t.ex. fång genom arv ska vara undantagna lösningsrätten måste detta anges i hembudsklausulen.

En fråga som aktualiserades genom rättsfallet NJA 1954 sid 445 är när aktie anses ha övergått till annan. I rättsfallet behandlades ett fall där en aktiepost ägdes av en person som avled, varefter aktieposten kom att ingå i den avlidnes dödsbo. I bolagsordningen föreskrevs att hembud skall ske då aktie övergår till någon som inte tidigare är aktieägare i bolaget. Bolaget anmodade dödsboet att hembjuda aktien, vilket dödsboet underlät att göra. Bolaget stämde dödsboet med yrkandet att det skall fullgöra hembudsskyldigheten då aktien övergått till dödsboet. Hovrätten fastslog i sitt domslut, vilket fastställdes av Högsta Domstolen, att aktien ”icke på sådant sätt övergått till annan att hembudsskyldighet enligt bolagsordningen uppstått...” då den i likhet med övriga tillgångar ingår i dödsboet.

Detta fall utgör ett exempel på hembudsklausulens begränsning vad gäller skydd mot oönskade aktieägare. Dödsbodelägarna kan alltså genom att underlåta att skifta boet, under en lång tid utöva de rättigheter som följer av aktien trots att ingen av dem tidigare var aktieägare.

2) Den ordning, i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes.

Bolagsordningen ska ange den ordning, i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes då flera önskar lösa. Det vanligaste är att föreskriva att fördelning av aktierna skall ske

a) i proportion till de lösningsberättigades tidigare aktieinnehav, b) efter huvudtalet, c) genom lottning.

Här uppkommer en mycket viktig fråga vid formulering av hembudsklausulen som rör vilken ägargruppering som skall gynnas vid lösen av aktie som övergått till annan person. Följande exempel är ägnat att klargöra problemställningen:

AB Y har ställt ut 100 st aktier som ägs av Andersson med 60 procent, Pettersson med 30 procent och Lundström med 10 procent. Andersson säljer sitt aktieinnehav till utomstående, som i vederbörlig ordning bjuder hem aktierna. Både Pettersson och Lundström anmäler sitt intresse av att lösa de hembjudna aktierna. Frågan uppkommer därmed hur Anderssons f.d. aktieinnehav på 60 st aktier skall fördelas mellan Pettersson och Lundström.

Om fördelning skall ske i proportion till tidigare innehav så innebär det att Pettersson får lösa (75% av 60 =) 45 aktier medan Lundström får nöja sig med (25% av 60 =) 15 aktier. Efter lösen kommer Pettersson att äga (30 + 45 =) 75 aktier och Lundström (10 + 15 = ) 25 aktier.

Om fördelning istället skall ske efter huvudtalet, så skall aktierna fördelas med hänsyn till hur många som anmält sitt intresse för lösen. I exemplet är det alltså två personer som får lösa aktier enligt huvudtalet, vilket innebär 30 aktier var. Enligt denna princip kommer Pettersson att efter lösen äga (30 + 30 =) 60 aktier och Lundström (10 + 30 =) 40 aktier.

Konsekvensen i detta enkla exempel är att Pettersson i båda fallen får egen majoritet på bolagsstämman, men att Pettersson, när fördelning skall ske efter huvudtalet, blir oförmögen att ändra bolagsordningen i fall där det krävs 2/3 majoritet på bolagsstämma för att kunna göra en sådan ändring. I andra sammanhang kan konsekvenserna vara mer komplicerade än så, särskilt då det är frågan om flera aktieägare och grupper av aktieägare, där val av fördelningsmetod kan medföra eller hindra att gamla aktieägarallianser kan behållas eller att nya skapas. Är någon av de större aktieägarna istället ett aktiebolag, så kan utfallet bli koncernförhållande enligt den ena metoden medan den andra fördelningsmetoden endast medför ett minoritetsägande.

Som framgår ovan så har de olika fördelningsgrunderna olika utfall på så sätt att en proportionell fördelning gynnar de stora aktieägarna medan en fördelning efter huvudtalet är mer fördelaktig för de små aktieägarna. Detta fastslås också genom ett yttrande av Patent- och registreringsverket i rättsfallet NJA 1963 sid 431, där det i bolagsordningen i ett aktiebolag föreskrevs att fördelning skulle ske proportionellt i förhållande till tidigare aktieinnehav. Rättsfallet behandlade en situation som uppstått genom att ett beslut fattats på bolagsstämma så att fördelningsgrunden ändrats till att avse fördelning efter huvudtalet. Detta beslut klandrades av aktieägare under åberopande att beslutet rubbade rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier, varför ett enhälligt beslut krävdes för denna ändring. Därtill anfördes att denna ändring av bolagsordningen innebar fördelar för vissa aktieägare och var till nackdel för andra och därför var den ogiltig enligt aktiebolagslagens ena generalklausul (ABL 9 kapitlet 16 §).

Högsta Domstolen kom i sitt domslut fram till att ändringen av bolagsordningen inte innebar en sådan ändring att rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier rubbats, eller att nämnda generalklausul var tillämplig i detta fall. I fallet avgav också registreringsmyndigheten (Patent- och registreringsverket) yttrandet att helt allmänt kan sägas att en proportionell fördelning gynnar de stora aktieägarna, medan en fördelning efter huvudtalet gynnar de små. I domen redovisas också Högsta Domstolens uppfattning att en bestämmelse i bolagsordningen som stadgar att aktierna skall jämnt fördelas mellan de som önskar lösa, innebär att fördelning skall ske efter huvudtalet.

Fallen ovan visar med all önskvärd tydlighet att det är viktigt att klart och tydligt välja fördelningsgrund utifrån ägar- och organisationsstrukturen i bolaget redan när klausulen formuleras och vara medveten om att valet av fördelningsgrund kan komma att gynna en viss grupp på den andras bekostnad och att otydliga formuleringar efter rättslig prövning kan uttolkas på ett annat sätt än vad som avsågs vid formuleringstillfället.

3) Tidsbegränsningar.

Aktiebolagslagen tar också upp två tidsbegränsningar som rör den tid

a) ej överstigande två månader från anmälan hos styrelsen om akties övergång, inom vilken lösningsanspråk skall framställas hos bolaget.

b) inom vilken lösen skall erläggas, vilken tid ej får överstiga en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet blev bestämt.

I båda fallen anger lagen en maximal tidsfrist. I det första fallet (a) gäller att tiden inte får överstiga två månader från anmälan hos styrelsen om akties övergång. I det andra fallet (b) får tidsfristen inte överstiga en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet blev bestämt. Om lösenbeloppet har bestämts i bolagsordningen uppkommer frågan från vilken tidpunkt tidsfristen börjar löpa.

Den naturliga tolkningen är enligt vår uppfattning att enmånadsfristen börjar löpa från utgången av den tid inom vilken lösningsanspråk ska framställas. Syftet med angivandet av de maximala tidsfristerna är att förhindra att fristerna görs så långa att aktieomsättningen försvåras. Visserligen skulle man, om inte tidsfristerna fanns, i praktiken kunna förhindra aktieöverlåtelser till utomstående, eftersom förvärvare av aktie då skulle kunna tvingas bli sittande med denna utan möjlighet att få bli registrerad i aktieboken och alltså inte komma i åtnjutande av de fördelar som finns med en sådan registrering. Det är dock tveksamt om bolaget skulle önska begagna sig av långa tidsfrister för att förhindra överlåtelse, då det även ligger i bolagets intresse att lösningsfrågan avgörs så snabbt som möjligt. Skälet är nämligen att det finns en uppenbar nackdel när övergångar drar ut på tiden p.g.a. den passivering som då sker av aktiens rösträtt, vilket vi behandlar nedan.

Så här långt kan således konstateras att inlösningsproceduren är uppbyggd i tre steg, nämligen hembudet, lösningsanspråkets framställande och lösningsanspråkets förverkligande genom erläggande av lösen. Frågan om när erläggande av lösen skall anses ha fullgjorts aktualiserades i rättsfallet NJA 1977 sid 726. Frågan gällde där två aktieägare (A och B) som vardera ägde hälften av bolagets aktier. A överlät sina aktier till den utomstående C. Denne hembjöd aktierna till bolagets styrelse och aktieägaren B anmälde sitt intresse att lösa aktierna till det belopp som preciserats i bolagsordningen, nämligen köpeskillingen som hade uppgått till 850.000 kronor.

B erbjöd i god tid innan sista dagen för inlösen C betalning hos viss bank av hela lösenbeloppet mot erhållande av aktiebreven, ett erbjudande som emellertid avvisades av C. Denne bestred att B:s erbjudande om betalning utgjorde ”inlösen” av aktierna och hävdade att B förlorat sin rätt till inlösen genom att icke i tid erlägga betalning. Tings- och hovrätterna ansåg i sina domar att B ej erlagt lösen i enlighet med aktiebolagslagstiftningen och formuleringen i hembudsklausulen och att B därmed förverkat rätten att lösa aktierna från C.

Högsta Domstolen hade dock motsatt uppfattning och påpekade att det för inlösare av aktier uppenbarligen skulle vara förenat med risk för betydande olägenheter om han nödgades erlägga löseskillingen utan att kunna kräva att aktiebreven samtidigt överlämnades. Domstolen anmärkte att syftet med klausulen var att hålla ovidkommande borta från aktieägarkretsen och värna om maktbalansen inom bolaget. För att förverkliga detta syfte var det enligt domstolen av vikt att lösningsberättigad aktieägare vid inlösen omedelbart kunde komma i besittning av aktiebreven och därigenom bl.a. få möjlighet att bli inregistrerad som ägare av aktierna och utöva rösträtten för dem.

Av domen kan utläsas att Högsta Domstolen uppfattar inlösningsförfarandet som ett ömsesidigt rättsförhållande, vilket ger inlösaren rätt att som villkor för betalning föreskriva att aktiebreven överlämnas samtidigt med att betalning sker. En sådan tolkning följer dock ej av vare sig lagens eller (i detta fall) bolagsordningens hembudsklausuls ordalydelse eller av lagens förarbeten. Därför torde det vara lämpligt att inte dra alltför många växlar ur denna dom utan istället se erläggande av löseskillingen som en ensidig rättshandling och vinnlägga sig om att lösen betalas till förvärvaren inom den tidsram som gäller.

4) Att om tillämpningen av föreskrift i bolagsordningen rörande lösens belopp skulle bereda någon otillbörlig fördel, jämkning kan ske.

Lagstiftaren har genom denna bestämmelse öppnat möjlighet för jämkning av lösens belopp om någon bereds otillbörlig fördel av ett visst lösenbelopp. Det intressanta här är ordet ”fördel” och att man i lagstiftningen inte talar om ”nackdel”.

Antag exempelvis att i bolagsordningen intagits en hembudsklausul med lydelsen att lösen skall ske till ett visst lägre belopp som t.ex. grundar sig på bolagets substansvärde. Andersson och Pettersson äger vardera 50 procent av aktierna. Om nu Andersson säljer sitt innehav till Lundström till marknadspriset, som antas vida överstiga substansvärdet, så kommer Lundström tvingas sälja sina förvärvade aktier till Pettersson för ett lösenbelopp som motsvarar substansvärdet. Då man knappast kan förutsätta att det alltid måste vara till fördel att få lösa aktierna till substansvärdet, så innebär detta att Lundström lider nackdel av en sådan transaktion utan att Pettersson för den skull behöver vinna någon fördel. Marknadsvärdet kan ju vara påverkat av bakomliggande faktorer som t.ex. tillfälligheter i samhällsekonomiska utvecklingen etc. och som svårligen kan kopplas till ett enskilt aktiebolags långsiktiga ekonomiska utveckling, där substansvärdet kan vara mer rättvisande. Jämkning torde därför knappast kunna påräknas i detta fall enligt denna bestämmelse. Däremot finns det skäl att påpeka avtalslagen 36 §, som möjliggör jämkning av oskäliga avtalsvillkor och som bör kunna tillämpas när någon lider nackdel av ett visst lösenbelopp i en hembudsklausul, förutsatt att detta satts till en nivå som på förhand kan sägas vara oskäligt låg.

5) Att när anmälan gjorts om akties övergång, styrelsen skall genast skriftligen meddela detta till varje lösningsberättigad som är införd i aktieboken eller på annat sätt är känd för bolaget.

I lagstiftningen har inte nämnts vem av parterna (köpare eller säljare) som skall anmäla till styrelsen att aktie övergått till ny ägare, men den vanligaste uppfattningen torde dock vara att det är köparen som bör göra detta. Skälet är att det ligger i dennes intresse att bli intagen i aktieboken, så att delar av den rätt som är förknippad med aktieägande inte går förlorad, som rätten att få rösta på bolagsstämma.

6) Att om bestämmelser om lösenbelopp ej finns intaget i bolagsordningen så skall vid tvist om lösenbeloppets storlek, prövning ske av tre skiljemän.

I lagen uppställs inga krav på att hembudsförbehållet ska innehålla några föreskrifter om lösenbeloppets storlek eller fastställelse. Det enda som sägs i lagtexten är att tvist om lösenbeloppets storlek ska prövas av tre skiljemän om inget annat föreskrivs i bolagsordningen. För att undvika utdragna tvister om lösenbeloppets storlek, under vilken tid rösträtten för aktierna passiveras, enligt vad vi kommer att behandla nedan, är det dock lämpligt att i bolagsordningen inta bestämmelse om fastställandet av lösenbeloppet och dess storlek. En annan viktig anledning till att uppta bestämmelser om lösenbeloppets storlek, är att man genom dess utformning i viss mån kan bestämma styrkan av den skydds- och utestängningseffekt man önskar uppnå genom intagandet av hembudsklausulen i bolagsordningen. Även detta återkommer vi till nedan.

Fastställandet av lösenbeloppet kan utformas på olika sätt. Exempel på detta är att lösenbeloppet vid köp ska utgöras av köpeskillingen, att lösenbeloppet årligen ska fastställas på bolagsstämman eller att lösenbeloppet ska motsvara aktiernas verkliga värde. Efter studier på måfå av ett antal aktiebolags hembudsklausuler, så verkar det vara ojämförligt vanligast med bestämmelsen att ”lösenbeloppet vid köp skall utgöras av köpeskillingen”. Som vi nedan kommer att visa så är detta inget bra alternativ om syftet med hembudsklausulen samtidigt är att uppnå en så stark skydds- och utestängningseffekt som möjligt. Bestämmelsen kan till och med få den omvända effekten genom att en utomstående kan lockas till att betala ett pris som överstiger aktiernas marknadsvärde, till nackdel för de lösningsberättigade som därmed skulle tvingas betala ett överpris för aktierna.

Om lösenbeloppet ska motsvara aktiernas verkliga värde, bör det i hembudsklausulen anges hur detta värde ska beräknas. Det finns olika definitioner på aktiernas verkliga värde och om ingen närmare beskrivning ges kan detta leda till tvister om lösenbeloppets storlek. En väg att undgå sådana tvister är istället att ange att lösenbeloppet t.ex. ska utgöras av substansvärdet per aktie framräknat på ett visst angivet sätt.

Registrering i aktiebok och rösträtt

Innehavet av en aktie i ett svenskt aktiebolag berättigar ägaren till rösträtt på bolagsstämma. I ett aktiebolag där en hembudsklausul finns registrerad i bolagsordningen, är detta dock ej lika självklart. En förvärvare av en aktie, som enligt bolagsordningen ska hembjudas, kan nämligen ej utöva sin rösträtt förrän förvärvet blivit definitivt och att förvärvaren blivit registrerad som aktieägare i bolagets aktiebok. Innan förvärvaren har förtecknats i aktieboken har denne emellertid rätt att uppbära vinstutdelning och att utnyttja företrädesrätten för teckning av nya aktier vid nyemission. Han eller hon måste dock avstå från dessa, sina rättigheter och skyldigheter, p.g.a. nyteckningen om inlösen av aktierna sker. Nedan behandlar vi också frågan om rätten för aktieägare i ”mindre bolag” att ta del av bolagets räkenskaper m.m. enligt bestämmelserna i ABL 9 kapitlet 12 §.

Passivering av akties rösträtt

Från det att överlåtelse skett av aktier från säljare till köpare och fram till dess att lösenbeloppet erlagts, eller att det står klart att lösningsrätten inte kommer att begagnas av någon av de lösningsberättigade, uppstår en ”passivering” av de aktier som varit föremål för överlåtelse, en effekt som kanske får anses vara den största nackdelen med en hembudsklausul.

Under denna tid kan överlåtaren inte utöva sin rösträtt då denne inte längre är ägare till aktierna, medan förvärvaren inte heller kan utöva sin rösträtt förrän denne är införd i aktieboken, vilket sker först efter att förvärvet blivit definitivt. För att denna situation inte ska bestå under alltför lång tid och aktieomsättningen försvåras, har lagstiftaren alltså uppställt de ovan angivna maximitiderna inom vilka lösningsanspråk ska framläggas och lösen betalas.

Rent generellt kan sägas att det borde vara både i bolagets och förvärvarens intressen att den tid, under vilken aktierna passiveras blir så kort som möjligt, samtidigt som de lösningsberättigade måste ha tid att besluta om de ska utöva sin lösningsrätt och kunna anskaffa lösenbeloppet. Därför är det nog vanligt att man vid formuleringen av hembudsklausulen håller sig till de i lagen angivna tidsfristerna då de kan anses vara skäliga, även om det naturligtvis är möjligt att föreskriva kortare – men inte längre – tidsramar.

Ett i sammanhanget intressant rättsfall är NJA 1978 sid 214. Domen handlar om ett fall med tre aktieägare, A, B och C, där A säljer 84 av sina totalt 99 aktier till en utomstående (D). Denne hembjuder i enlighet med bestämmelserna i bolagsordningen förvärvet till förutvarande aktieägare, varvid C anmäler sitt intresse att lösa aktierna. Parterna kunde dock ej enas om köpeskillingen varvid D (den utomstående parten) påkallade skiljedom. En kort tid därefter återkallas dock denna begäran under hänvisning till att köpeavtalet mellan A och D återgått och att någon hembudssituation därför ej längre förelåg. Efter detta utövade A rösträtt för alla hans 99 aktier och kunde tillsammans med B på två bolagsstämmor genomdriva borttagandet av hembudsklausulen ur bolagsordningen.

Högsta Domstolen fann dock att de 84 aktierna inte varit förenade med rösträtt på bolagsstämmorna som hållits efter återgångsavtalet och att de ej heller, så länge C:s lösningsrätt bestod, gav rösträtt vid kommande bolagsstämmor. Högsta Domstolen har inte lämnat någon motivering till sitt fastställande att de 84 överlåtna aktierna är passiverade i rösträttshänseende, men domen torde kunna uttolkas så att genom det faktum att A överlät aktierna till utomstående part, så har A givit upp sin äganderätt till aktierna till förmån för den utomstående parten.

Domstolen fäste alltså en avgörande vikt vid själva traditionen av aktierna, som fick den köprättsliga konsekvensen att när äganderätten återgick till A så var även denne att betrakta som ”utomstående”, trots att A efter överlåtelsen och återgången står kvar i aktieboken som ägare till de överlåtna aktierna. Detta skall alltså tolkas så att ett helt nytt avtal om äganderättsövergång tillkommit , trots att parterna och aktierna fortfarande är desamma. Genom återgångsavtalet hade A nämligen förvärvat ”en av lösningsrättens bortfall betingad äganderätt”, innebärandes att hembudsplikten kvarstod och att den lösningsberättigade därmed fortfarande hade rätt att lösa aktierna. Endast om denne inte utövar sin lösningsrätt kan A pånytt få rösträtt för aktierna. Bolaget kunde inte heller längre, med kännedom om överlåtelsen till D, betrakta A som verklig ägare av de överlåtna aktierna. Inte heller D kunde förstås utöva rösträtten då denne inte kunde intas i aktieboken förrän det visat sig att lösningsrätten inte utövats. Konsekvensen av detta blev att ingen hade rösträtt för aktierna.

Det faktum att aktierna passiveras en viss period, kan få till följd att stora maktförskjutningar äger rum i bolaget under denna tid. Antag att Andersson äger 91 procent av aktierna i ett bolag och Pettersson äger 9 procent. Om Petterson säljer sina aktier och hembudsskyldighet föreligger skulle detta innebära att minoritetsdelägaren under tiden från överlåtelsen och fram till dess inlösen sker eller förvärvarens rätt blivit definitiv, får en oinskränkt makt i bolaget. Om dessutom tvist uppstår om lösningsrätten eller lösenbeloppets storlek, föreskriver lagen att denna ska prövas av tre skiljemän. Detta innebär att eventuella maktförskjutningar inom bolaget, p.g.a överlåtelsen av aktierna, består fram till dess att tvisten avgjorts, något som kan ta relativt lång tid.

En förvärvare som nöjer sig med att uppbära vinstutdelningen och inte är intresserad av att ta del av bolagets förvaltning, kan tänkas underlåta att hembjuda aktierna. Visserligen kan det anföras att en sådan aktieägare är ”ofarlig” för de övriga aktieägarna, men om denna passivering av aktierna leder till ovan beskrivna maktförskjutningar, kan detta tillstånd leda till oönskade konsekvenser för bolaget och kvarvarande aktieägare. De lösningsberättigade kan därför i process mot förvärvaren få honom ålagd att medverka till inlösen (jämför rättsfallet NJA 1954 sid 445 som beskrevs ovan). Detta kan också bli en långdragen process, under vilken den oönskade situationen inom bolaget består.

Möjligheter till missbruk och kringgående

Som vi nedan skall visa så är de relativt löst formulerade bestämmelserna kring hembud en källa för missförstånd samt möjliggör också olika former av missbruk och kringgående på ett sätt som knappast någon hade tänkt sig. Själva tanken med bestämmelserna har dock varit att lagstiftaren vill förmå hembudsklausulens författare att noga tänka igenom vissa väsentliga frågeställningar som i praktik en annars lätt skulle kunna vålla problem vid tillämpningen av lösningsrätten. De ovan uppräknade obligatoriska uppgifterna, kan på så sätt sägas vara ett sätt för lagstiftaren att i möjligaste mån försöka förebygga utdragna tvister som kan uppkomma om hembudsklausulens verkliga innehåll.

Men den ideala bild av problemställningen som lagstiftaren tycks ha haft vid lagens utarbetande, torde ej stå i samklang med verkligheten där det är relativt lätt att skapa förutsättningar för ett kringgående och som vi nedan skall ge några exempel på. Att så få problem ändå är förknippade med hembud beror, vad vi tror, mest på att det finns en betydande okunskap om lagrummet bland företagare och revisorer och kanske rent av ett missförstånd om vad hembud egentligen är, där verkan av en hembudsklausul många gånger sammanblandas med den verkan som en förköpsklausul ger. Själva okunskapen torde därför vara den faktor som bäst upprätthåller önskemålet om att skydda de mindre aktiebolagen från oönskat ägande.

Fallet med att sälja aktie dyrt

Ett exempel på hur sårbar aktieägarkretsen är när det gäller att kunna motstå oönskat aktieägande, är fallet när ett aktiebolag exempelvis tillika delar ägs av två personer; A och B. I bolagsordningens hembudsklausul antas stå att hembudsskyldighet skall gälla om aktie övergår till person som inte tidigare är aktieägare. Vidare sägs att lösen av aktie skall erläggas med samma belopp som utgjorde köpeskillingen när aktie övergick från en part till annan (dvs. utomstående), formuleringar som vi tror oss veta är de ojämförligt vanligaste i svenska aktiebolags hembudsklausuler.

A känner personen C och vet samtidigt att B inte kan tänka sig att ha C som partner i bolaget. Marknadsvärdet förutsätts vara 100 kronor per aktie, ett belopp som B kan tänka sig betala till A om A vill avyttra hela eller delar av sitt aktieinnehav. A vill dock gärna att C blir aktieägare i bolaget, men kan tänka sig göra avkall på denna önskan om ersättningen vida överstiger marknadsvärdet. A säljer nu en aktie till C för det dubbla marknadsvärdet, dvs. 200 kronor. C hembjuder aktien till styrelsen varpå den lösningsberättigade B anmäler sig villig att lösa aktien. B tvingas nu betala det dubbla marknadsvärdet för att utestänga C från aktieägande.

Därefter säljer A pånytt en aktie till C för 200 kronor och proceduren med hembud upprepas. På samma sätt fortsätter nu A att sälja en aktie till C tills B tvingats betala det dubbla marknadsvärdet för hela det aktieinnehav som A hade från början. Om B vid något tillfälle avstår från att begagna lösensrätten, kommer C att registreras som aktieägare. I så fall inträder en ny situation, nämligen att hembudsklausulen ej blir tillämplig på framtida överlåtelser av aktier eftersom klausulen – så som den antogs vara formulerad i exemplet – bara gäller i en situation när aktie övergår till person som inte tidigare var aktieägare. A kan alltså få någon av sina två alternativa önskningar uppfyllda; att antingen kunna sälja hela eller delar av sitt aktieinnehav till C eller få en tilltagen köpeskillingen för sina aktier. Kontentan av exemplet är sålunda att en så allmänt hållen hembudsklausul i praktiken inte ger någon skyddseffekt alls, något som är mycket anmärkningsvärt med tanke på hur vanligt det är att se hembudsklausulen formulerad på detta sätt.

Fallet med att avsiktligt avstå från att lösa

En annan situation är följande där förutsättningen är att hembudsklausulen säger att hembud – i likhet med ovanstående exempel – skall ske när aktie övergår till person som inte tidigare var aktieägare. A, B och C antas vardera äga 1/3 av bolagets aktier. A och B vill ha in D som aktieägare, något som C motsätter sig. A säljer nu två aktier till D som på vanligt sätt hembjuder aktierna. B och C anmäler nu sitt intresse att lösa aktierna. Då det rör sig om två aktier och två parter så får parterna lösa en aktie var. C fullgör sin lösen i enlighet med hembudsklausulens bestämmelser, medan B medvetet avstår. D har nu rätt att bli införd i aktieboken och blir därmed aktieägare med samma rätt som övriga aktieägare. Nu kan A sälja sitt resterande innehav till D utan möjlighet för C att kunna stoppa D från ytterligare inflytande.

Fallet med att låta konkurrenter få insyn i bolaget

I ABL 9 kapitlet 12 § stadgas att i ett aktiebolag med högst tio aktieägare gäller ”.....att varje aktieägare skall beredas tillfälle att ta del av böcker, räkenskaper och andra handlingar, som rör bolagets verksamhet, i den omfattning det behövs för att aktieägaren skall kunna bedöma bolagets ställning eller visst ärende som skall förekomma på bolagsstämman. Aktieägaren har, om kostnaden inte är oskälig, t.o.m. rätt att få biträde av styrelsen och verkställande direktören med utredningen samt rätt att tillhandahålla behövliga avskrifter.” I lagstiftningen har också intagits bestämmelsen att ovanstående ej gäller om det skulle medföra en påtaglig risk för allvarlig skada för bolaget att aktieägaren får del av uppgifter om bolagets verksamhet.

Det torde vara ganska uppenbart att en så allmänt hållen skyddsklausul som talar om påtaglig risk etc, inte alltid kan vara effektiv nog att utestänga utomstående från otillbörlig insyn, eftersom det kan vara mycket svårt att bevisa t.ex. risk för allvarlig skada innan denna har inträffat.

Bestämmelsen i lagrummet blir självfallet aktuell när minst en aktie på ett framgångsrikt sätt överlåts till utomstående, så att denne blir antecknad som aktieägare i bolagets aktiebok. Men den verkligt intressanta frågeställningen uppkommer först i det fall där minst en aktie överlåts till utomstående (t.ex. en konkurrent) och där denne underlåter att hembjuda sin förvärvade aktie till bolagets styrelse och därmed inte kan bli införd i aktieboken.

I detta fall passiveras aktien och förvärvaren kan inte utöva sin rösträtt förrän förvärvet blivit definitivt. Denne har däremot rätt att uppbära vinstutdelning och att utnyttja företrädesrätten för teckning av nya aktier vid nyemission. Frågan uppkommer dock om personen som innehar den passiverade aktien äger rätt att ta del av böcker, räkenskaper och andra handlingar i enlighet med vad som stadgas i ABL 9 kapitlet 12 §.

Av ABL 3 kapitlet 3 § framgår att ”innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, kan den till vilken aktie övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av ny aktie vid nyemission....”. Detta talar mot att aktieägare som äger en passiverad aktie skulle ha den rätt som stadgas i ABL 9 kapitlet 12 §.

En analys av rättsförhållandet pekar emellertid på att det motsatta förhållandet mycket väl kan vara fallet. I och med att en aktie har överlåtits så har överlåtaren frånhänt sig ägandet och all den rätt som är förknippad med aktien. Samtidigt så har förvärvaren, genom att aktien traderats till denne, blivit aktieägare, ett begrepp som lagstiftaren tagit fasta vid när bestämmelserna i ABL 9 kapitlet 12 § formulerades. Att det nu erfordras den vanliga ritualen med hembudsförfarande för att bli berättigad till att bli intagen i aktieboken och därmed få rösta på bolagsstämma, är en sak som vi i denna fråga kan lägga därhän. Det viktiga i sammanhanget är istället att se förvärvaren som den rättmätige ägaren till aktien.

Innehavaren till passiverad aktie kan nämligen knappast betraktas som rättslös. Lagstiftaren ger denne rätt att uppbära vinstutdelning och utnyttja företrädesrätt vid nyemission. En av de få synliga rättsinskränkningarna – att inte kunna utöva rösträtt vid bolagsstämma – kan svårligen kopplas till bestämmelserna om rätt till insyn i 9 kapitlet 12 §. I denna fråga ger inte heller nyssnämnda lags förarbeten några fingervisningar om vad som skall gälla i ett fall som det som ovan skisserats.

I rättsfallet NJA 1978 sid 214 och som det ovan refererades till, fäste Högsta Domstolen en avgörande vikt vid själva traditionen av aktierna. Detta är ju också något helt naturligt i svensk rätt, där till äganderätt förknippad besittningsrätt, normalt sammanhänger med att tradition av berörd egendom ägt rum. Analogt med omständigheterna i berört rättsfall, så är själva aktieöverlåtelsen fullbordad i och med att tradition av aktierna skett.

Slutsatsen av ovanstående skulle därmed bli att om en aktie har traderats från en person till annan, så har överlåtelse av ägandet av aktien ägt rum. I och med detta inträder i bolagets befintliga aktieägarkrets en ny aktieägare som vi inte kan se kunna frånskrivas de rättigheter som stadgas i aktiebolagslagen 9 kapitlet 12 §, förutsatt att bolaget alltjämt har högst tio aktieägare. Detta kan få katastrofala följder för det drabbade aktiebolaget om en enskild aktieägare faller offer för ett överbud på en enda aktie och förmås att sälja en sådan till utomstående fientlig person, som dessutom underlåter att hembjuda aktien.

Att uppnå maximal skyddseffekt

Som framgår av ovanstående är hembudsklausulen ett trubbigt instrument och ger inte den skyddseffekt som många gånger är önskvärd. Att genom denna klausul skydda sig mot personer som nöjer sig med att vara ägare av passiverad aktie är i det korta perspektivet tyvärr ej möjligt (i ett längre perspektiv kan bolaget stämma förvärvaren och yrka att denne skall fullgöra hembudsskyldigheten, men skada kan då redan ha åsamkats bolaget). Däremot är det möjligt att erhålla en stark skyddseffekt mot personer, vars syfte är att förvärva aktier för att kunna bli registrerade i aktieboken.

Lösningen ligger i att genom formuleringen av hembudsklausulen uppnå en utestängningseffekt och en skyddseffekt. Det förstnämnda erhålls genom att reglera lösenbeloppet så att det blir ointressant för utomstående att förvärva en aktie till en köpeskilling som över stiger det lösenbelopp som finns bestämt i bolagsordningens hembudsklausul. Skulle förvärv ändå ske till ett pris som överstiger lösenbeloppet, så riskerar ju förvärvaren att de lösningsberättigade utövar sin lösningsrätt och därmed skulle förvärvaren göra en förlust på aktieköpet. Lösenbeloppet skall vidare, för att uppnå eftersträvad skyddseffekt, vara lägre än marknadspriset, eftersom det inte för aktieägare är intressant att sälja en aktie till ett lägre pris än marknadspriset.

Om äganderätten av aktie i exemplet skall övergå från en person till annan, kommer detta att ske inom den befintliga aktieägarkretsen till ett pris som är näraliggande marknadspriset eller i vart fall till ett pris som köpare och säljare finner vara skäligt. Om av tal om aktieöverlåtelse, p.g.a meningsskiljaktigheter om priset, ej kan ingås med någon av de befintliga aktieägarna, kommer aktien ej att bli föremål för överlåtelse alternativt att den säljs till utomstående till underpris. Därefter kommer lösen att påkallas av förutvarande aktieägare som därigenom kommer att kunna lösa aktien till ett fördelaktigt pris.

Vad beträffar lösenbeloppets storlek finns alltså två, i viss mån motsatta, intressen att ta hänsyn till vid utformandet av detta. Det ena är den enskilde aktieägarens önskan att kunna åtnjuta principen om akties fria överlåtbarhet och vid ett utträde kunna få ett skäligt pris för sina aktier, något som åsidosätts om hembudsklausulen utformas enligt ovanstående. Det andra är att de kvarvarande aktieägarnas har ett intresse av att förhindra enskilda aktieägare att frivilligt utträda ur bolaget genom försäljningsförsök. Detta intresse tillgodogörs i exemplet på ett effektivt sätt. I sammanhanget får inte heller glömmas bort att varje aktieägare, som vid ett visst givet tillfälle eftersträvar en stark skyddseffekt, alltid någon gång vid ett senare tillfälle – p.g.a ålder eller nya förutsättningar – själv önskar avyttra sitt aktieinnehav. En aktieägares medverkan till att utforma en hembudsklausul med starka skydds- och utestängningseffekter, kan därför i en framtid komma att slå tillbaka mot aktieägaren själv.

Slutsatser om hembudsklausulen

Att utforma en hembudsklausul kräver alltså mycket eftertanke och många överväganden rörande de olika parternas intressen. Även om hembudsklausulen är formulerad så att skydds- och utestängningseffekterna är mycket starka så är det inte säkert att detta bäst tillgodoser bolagets intressen. En lojal aktieägare kan genom den starka skyddseffekten bli en missnöjd och illojal aktieägare och sälja sitt aktieinnehav till utomstående som underlåter hembud med t.ex. oönskade maktförskjutningar som följd. En för snävt formulerad bestämmelse om lösenbeloppet kan komma att ogillas av domstol, varefter någon skyddseffekt inte alls kvarstår.

Ytterligare problem med starka skydds- och utestängningseffekter i hembudsklausulen uppstår om dessa avskräcker en ”välkommen” person från att förvärva aktier i bolaget, eftersom en person som erbjuds att bli ny aktieägare, kan känna sig osäker på om det i det långa loppet är intressant att vara aktieägare i bolaget och då ser framtida svårigheter med att avyttra sitt innehav.

Som framgår av denna artikel kan hembudsklausulen, så som lagstiftningen idag är utformad, inte ge det skydd som alla parter har rätt att kräva. Detta väcker därför frågan om det inte är hög tid att se över bestämmelserna om skydd mot oönskat aktieägande genom att pånytt granska det alternativ som står till buds, nämligen genom att i lagstiftningen godta registrering av förköpsklausuler. Sådana klausuler finns redan genom det faktum att de är vanliga i konsortialavtal mellan aktieägarna, men sådana avtal har i sig brister bl.a. genom att de normalt är tidsbegränsade och att de ej har rättsverkan mot godtroende tredje man.

Skälet till att förköpsklausuler inte har accepterats av lagstiftaren är inte att de nödvändigtvis har stora nackdelar utan istället att konsekvenserna av dessa ej har utretts på ett tillfredsställande sätt (se ovan citerade kommentar av lagrådet i propositionen 1979/80:143). Därför är det vår uppfattning att det är mycket angeläget att sådana utredningar nu görs för att skapa framtida alternativ till en idag ineffektiv och ibland missledande hembudslagstiftning.

Auktor revisor Stefan Engström är verksam vid Auditor Revisionsbyrå AB. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/95.

Civ. ek. Suzanna Milovanovic är verksam vid samma byrå.