Upplysningar om risker i de finansiella företagens årsredovisningar

I samband med att den nya årsredovisningslagstiftningen började gälla för finansiella företag har även kraven på att upplysa om risker ökat. En kartläggning av Johan Dahlgren, Marita Odélius Engström och Håkan Wihlborg pekar på behovet av ytterligare harmonisering av notupplysningarna bl.a. för att underlätta jämförelser mellan olika finansiella företag.

Kartläggningen har omfattat ett urval av banker, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och försäkringsföretag. Syftet har varit att utifrån årsredovisningarna för 1996 visa hur dessa företag tolkat och tillämpat ett de föreskrivna upplysningskraven samt att med dessa erfarenheter som grund lämna förslag till vägledning på området.

Följande upplysningskrav har studerats:

• Löptidsinformation för vissa tillgångs- och skuldposter

• Upplysningar om verkligt värde

• Upplysningar om derivatinstrument

• Upplysningar om exponering mot ränterisker

• Upplysningar om exponering mot kreditrisker

• Upplysningar om utländsk valuta

De två förstnämnda upplysningskraven gäller ej försäkringsföretagen.

Regler som styr upplysningskraven

Den 1 januari 1996 började nya redovisningsregler gälla för kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag. Reglerna, som innebär en anpassning till ett antal EU-direktiv, har implementerats i följande lagar.

• Lag (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

• Lag (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

I anslutning härtill har Finansinspektionen i författningsform utfärdat föreskrifter och allmänna råd angående tillämpningen av den nya lagstiftningen och om de ytterligare upplysningar som skall lämnas i årsredovisningen. Dessa regler återfinns i följande författningar.

• Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (FFFS 1996:28)

• Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 1996:29)

Förutom att EU-direktiven legat till grund för utformningen av regelverket har även det faktum att svenska banker och andra finansiella institut i internationell jämförelse ansetts dåliga på att i årsredovisningen lämna upplysningar om riskerna i sina derivatportföljer varit styrande i sammanhanget. Kartläggningar som gjorts av Basel- kommittén av internationellt verksamma banker och värdepappersbolag i G-10-länderna visar att exempelvis amerikanska och japanska banker har varit betydligt bättre på att upplysa om riskerna i verksamheten. Mot bakgrund härav har även IASC:s rekommendationer tjänat som förebild vid utformningen av Finansinspektionens redovisningsföreskrifter.

Upplysningarnas placering i årsredovisningen

Vår genomgång av kreditinstitutens, värdepappersbolagens och försäkringsföretagens sätt att lämna upplysning om risker m.m. har väckt en fråga av mera formell karaktär, nämligen var i årsredovisningen informationen skall lämnas. Vi har kunnat notera att upplysningar i flera fall inte lämnas i not utan istället återfinns på andra ställen i årsredovisningen, t.ex. i förvaltningsberättelsen. Särskilt gäller detta upplysningar om olika typer av risker i verksamheten samt om ränte-, kredit och valutaexponering.

Enligt årsredovisningslagstiftningen skall tilläggsupplysningarna till balans- och resultaträkningarna lämnas i noter. Samtidigt sägs att om det inte står i strid med kravet på överskådlighet, får upplysningarna istället lämnas i balansräkningen och resultaträkningen. Vidare föreskriver lagen att om upplysningar lämnas i noter, skall hänvisning göras till de poster i balansräkningen och resultaträkningen till vilka de hänför sig. Lagstiftningen ger däremot inget utrymme för att lämna upplysningarna på andra ställen i årsredovisningen, vilket även påpekats i FARs vägledning ”Om årsredovisning i aktiebolag.”

Ovannämnda upplysningskrav i Finansinspektionens föreskrifter om risker m.m. är framförallt hämtade från IAS 32. I rekommendationen uttalas emellertid att denna inte tar ställning i frågan om uppställningsform av upplysningarna eller var i årsredovisningen dessa bör placeras. I rekommendationstexten talas om upplysning ”in notes or supplementary schedules”.

Finansinspektionens upplysningskrav ifråga om risker m.m. återfinns under avsnittet om tilläggsupplysningar i redovisningsföreskrifterna i FFFS. Dessa redovisningsföreskrifter följer årsredovisningslagarnas kapitelindelning. Mot bakgrund härav torde nämnda placering av tilläggsupplysningarna i årsredovisningen inte vara förenligt med lagen. Detta betyder inte att det behöver vara fel att lämna information om exempelvis företagets ränteexponering i förvaltningsberättelsen. Frågan är om det inte är här som information av detta slag hör hemma. Dessa upplysningar kan mycket väl vara viktiga för bedömningen av bolagets ställning och resultat. I så fall måste dock likartad information även lämnas i not såsom reglerna är utformade i nuläget.

Finansinspektionen har i ett utkast till vägledning inför bokslutet 1997 medgivit att upplysningar lämnas på annan plats i årsredovisningen under förutsättning att särskild hänvisning görs. Om så sker föreslår vi att hänvisningen intas i avsnittet om redovisningsprinciper.

Utformningen av upplysningarna

Vi har vidare kunnat konstatera att sättet att presentera upplysningarna och innehållet i desamma varierar högst väsentligt. Till en del sammanhänger detta med omfattningen och inriktningen av verksamheten, men även med det faktum att Finansinspektionens föreskrifter delvis är allmänt hållna och därför ger utrymme till tolkningar. Flera av föreskrifterna är direkta översättningar av IAS, som ju som tidigare nämnts inte tar ställning till i vilken form upplysningarna lämpligen bör presenteras i årsredovisningen. Detta är enligt vår mening inte tillfredställande och står även i konflikt med grundläggande syften med redovisning där en av hörnstenarna utgör kravet på jämförbarhet. Användaren av informationen i årsredovisningen skall bl.a. ges möjlighet att kunna göra jämförelser med andra företag i samma bransch. Vissa upplysningskrav torde vara väl lämpade för en standardisering, låt vara att hänsyn måste tas till företagets storlek och verksamhetsinriktning. Det är ju inte säkert att den utformning av upplysningen som kan vara lämplig i storbankerna även passar värdepappersbolagen eller försäkringsföretagen. Detta är en fråga som Finansinspektionen bör fundera över vid en framtida översyn av redovisningsföreskrifterna.

Vid en jämförelse av upplysningskravet i IAS 32 och Finansinspektionens föreskrifter noteras en grundläggande skillnad. Finansinspektionens upplysningskrav tar, bortsett från derivat, inte fasta på huruvida uppgifterna är väsentliga i förhållande till företagets storlek eller verksamhetsinriktning. Upplysningar om kredit-, valuta- och ränterisker träffar såväl storbanker som mindre lokala försäkringsföretag oavsett graden av komplexitet i verksamheten. Upplysningskraven i IAS 32 är uppbyggda kring att väsentliga upplysningar om risker och positioner skall lämnas. Vad som är väsentligt får bedömas från fall till fall.

Flertalet upplysningskrav som omfattats av denna studie torde, i vart fall för kreditinstitut och värdepappersbolag, kunna ställas upp efter en enhetlig standard. Detta gäller t ex upplysningar om löptider där vi föreslår att dessa redovisas i mera samlad form och upplysningar om räntebindningstider (”gapanalys”) där postbeteckningarna och löptiderna skulle kunna standardiseras. Likaså torde upplysningar om exponering mot kreditrisker med avseende på bl.a. väsentliga koncentrationer av kreditrisk vara lämpade för standardisering.

Försäkringsföretagen har identiska upplysningskrav avseende risker som kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta trots olika verksamhetsinriktningar. Detta gäller särskilt bolagens möjlighet att exponera sig mot finansiella risker. Försäkringsföretagen har ännu inte utvecklat någon gemensam praxis för hur de finansiella riskerna skall beskrivas. Detta gäller såväl vilken information som skall lämnas som var den skall presenteras. Jämförbarheten under 1996 mellan bolagen har därför varit begränsad. Gemensamma standards bör, liksom för kreditinstituten och värdepappersbolagen ovan, i vart fall kunna uppnås beträffande koncentrationer av kreditrisk och valutaexponering. Redovisningen av ränterisker föranleder förmodligen en mer långtgående diskussion om hur ränterisk mäts i försäkringsföretagen.

Löptidsinformation för vissa tillgångs- och skuldposter

Enligt FFFS 1996:28, 5 kap. 6 § skall löptidsinformation i not lämnas enligt vissa föreskrivna tidsintervaller för var och en av följande tillgångs- och skuldposter:

För fordringar och skulder som skall amorteras skall återstående löptid räknas som tiden fram till förfallodagen för respektive amortering. För låneavtal som löper med periodvis bundna villkor, skall som återstående löptid räknas tiden fram till nästa villkorsändring. Osäkra fordringar bör fördelas med hänsyn till när fordran beräknas inflyta.

Syftet med löptidsinformationen är att visa att det finns en matchning mellan löptiderna på institutets fordringar och skulder. I banksammanhang har man brukat tala om ”den gyllene bankregeln”. Om t.ex. löptiderna på inlåning och utlåningen inte matchar varandra skulle likviditetsproblem kunna uppstå i händelse av större uttag av inlåningskunderna. Därför skall fördelning av fordringar på återstående löptider ske med utgångspunkt från när dessa tidigast kan tas i anspråk/sägas upp av institutet. På motsvarande sätt skall fördelning av skulder på återstående löptider ske med utgångspunkt när dessa tidigast kan tas i anspråk/sägas upp av kunden. Att det således inte är den effektiva återstående löptiden som åsyftas framgår emellertid inte av Finansinspektionens föreskrifter, men däremot av IAS 30 på vilken den ifrågavarande föreskriften delvis bygger.

Merparten av kreditinstituten och värdepappersbolagen har valt att lämna löptidsinformationen i noter till berörda tillgångs-/skuldposter. Detta försvårar enligt vår uppfattning möjligheterna för läsaren att få en helhetsbild av kreditinstitutets/värdepappersbolagets likviditelsexponering. Vi tror att löptidsinformationen skulle bli mera meningsfull om informationen lämnades i en gemensam not, ungefär som en ”gapanalys”. Förslagsvis skulle noten kunna ges följande utseende. (Figur 1)

Fig.1 Löptider för tillgångar och skulder – likviditelsexponering

Återstående löptid (bokfört värde)

Upplysningar om verkligt värde

Enligt FFFS 1996:28, 5 kap. 22 § skall kreditinstitut och värdepappersbolag med balansomslutning på en miljard kronor och däröver i not göra en jämförelse mellan verkligt värde och bokfört värde

• för varje tillgångs- och skuldpost i balansräkningen samt

• för finansiella positioner som ej upptagits i balansräkningen.

Härutöver gäller följande upplysningskrav:

• För tillgångsposter skall uppgift om verkligt och bokfört värde lämnas uppdelat på anläggnings- respektive omsättningstillgångar.

• Upplysning skall lämnas om institutet vid beräkning av verkligt värde justerat försäljningsvärdet. Sådan justering skall ske om institutet bedömer att låg likviditet i marknaden eller andra omständigheter innebär att det försäljningsvärde som skulle kunna påräknas vid en försäljning under normala förhållanden avviker från t.ex. värdet enligt noterad börskurs.

• Den väsentliga innebörden av tillämpade värderingsmetoder bör kommenteras.

Avsteg från nämnda upplysningskrav medges om verkliga värdet inte kan bestämmas med tillräcklig grad av tillförlitlighet till rimlig kostnad eller inom rimlig tid. Information skall lämnas om avsteget och om skälen härför tillsammans med upplysningar om viktiga faktorer som är bestämmande för verkliga värdet.

Uppgift om bokfört och verkligt värde behöver inte lämnas för immateriella tillgångar.

Om nuvärdesberäkning används diskonteras kassaflödena till den aktuella marknadsräntan för samma tidshorisont och risk (inkl. kreditrisk).

För betalningsmedel, för kortfristiga tillgångar och skulder samt för fordringar och skulder till rörlig ränta kan som verkligt värde normalt användas nominellt värde.

Av IAS 32, på vilken detta upplysningskrav bygger, framgår att ”fair value” utgår från förutsättningen att företaget avser att leva vidare (”going concern”), varför detta värde inte uttrycker vad institutet skulle erhålla eller erlägga i händelse av en ofrivillig likvidation eller någon annan framtvingad transaktion. Vad gäller instrument som inte är föremål för handel på en organiserad finansiell marknad ger rekommendationen även möjlighet att istället för att ange ett uppskattat verkligt värde visa ett intervall inom vilket värdet på det finansiella instrumentet sannolikt tros ligga.

Samtliga kartlagda kreditinstitut har i not lämnat upplysningar om verkligt värde. Storbankerna, som redovisar uppgifterna för koncernen, har påpekat att beräkningen inte utgör någon företagsvärdering av banken.

För betalningsmedel, kortfristiga tillgångar och skulder samt för fordringar och skulder till rörlig ränta förefaller det verkliga värdet genomgående ha likställts med bokfört värde.

I de fall bokfört värde på värdepapper inte motsvarar marknadsvärdet har omvärdering skett efter aktuell marknadskurs alternativt beräknat marknadsvärde. Fastigheter har normalt omvärderats till bedömt marknadsvärde.

I värdepappersbolagen är situationen annorlunda eftersom i princip samtliga placeringar är upptagna till verkligt värde i balansräkningen. Som följd härav har bolagen avstått från att lämna sifferuppgifter i matrisform, utan i stället valt att under avsnittet om redovisningsprinciper ange att samtliga poster i balansräkningen är bokförda till verkligt värde om inte annat anges.

Då syftet med detta upplysningskrav är att visa var eventuella dolda över-/undervärden finns representerade i balansräkningen tycker vi att den uppställning, som Nordbanken och Handels- banken intagit i sina årsredovisningar och som tjänat som förebild för exemplet (figur 2), åskådliggör detta på ett tydligt sätt. Endast de poster, där avvikelse mellan bokförda och verkliga värden förekommer, medtas i uppställningen. Det är samtidigt viktigt att företagen i anslutning härtill lämnar tydliga beskrivningar av tillämpade beräkningsmetoder.

Fig.2 Upplysningar om verkligt värde

Upplysningar om derivatinstrument

Övergripande kvantitativ och kvalitativ information skall enligt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd i FFFS 1996:28, 5 kap. 25–26 §§ respektive 1996:29, 5 kap. 13 § lämnas om vilka derivatinstrument som innehas eller utställts. Upplysningskravet gäller så snart derivatinstrumentens värde överstiger viss angiven storlek. Bl.a. skall följande upplysningar lämnas.

• Upplysningar om bokförda värden, verkliga värden och nominella belopp på

  dels derivatinstrument med positiva värden eller värde 0,

  dels derivatinstrument med negativa värden,

  samt uppdelade på

  – aktierelaterade

  – valutarelaterade

  – ränterelaterade,

  – övriga finansiella instrument

  och inom respektive grupp fördelade på optioner, terminer, swappar och övriga instrument.

• Uppgift om clearade kontrakt enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, inklusive kontrakt av motsvarande slag, skall lämnas uppdelat på aktie-, valuta-, ränte- och övriga finansiella instrument.

• Villkor eller förhållanden som är väsentliga för att bedöma storleken av, tidpunkten för och säkerheten i framtida betalningsflöden. Informationen får lämnas gemensamt för grupper av instrument vilka individuellt inte är väsentliga för bedömningen av företagets framtida betalningsflöde.

• Syften som instrumenten används för, t.ex. som säkring eller för att göra vinst.

• De kredit-, marknads- och likviditetsrisker som användningen av derivatinstrument medför samt hur dessa risker hanteras och följs upp internt jämte en beskrivning av institutets övergripande riskhanteringsstrategi med avseende på de underliggande tillgångar eller skulder som derivatinstrumenten är relaterade till.

Kreditinstituten och värdepappersbolagen har genomgående lämnat upplysningar om bokförda, verkliga och nominella värden fördelade på olika grupper av derivatinstrument. Vanligen lämnas uppgifterna i matrisform. I kreditinstituten görs detta utan undantag. En matris ger en ökad överskådlighet och upplysning om omfattningen av derivatinstrument i företaget.

För de värdepappersbolag som är skyldiga att lämna upplysning om derivatinstrument, rekommenderar vi därför en utveckling mot att tillämpa Finansinspektionens allmänna råd om att ställa upp derivatinstrument i matrisform. I anslutning till den översiktliga presentationen av positionerna bör redogörelse lämnas om risker, limiter och metoder för riskhantering i verksamheten.

I försäkringsföretag används derivatinstrument i begränsad omfattning. Detta förklaras främst av att företagen enligt lag endast får använda derivatinstrument för att sänka den finansiella risken eller för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. Den senare under förutsättning av det kan anses förenligt med sund försäkringsverksamhet. Att utnyttja derivat för omfattande tradingverksamhet är således inte tillåtet. Alla försäkringsföretag har mer eller mindre lämnat upplysning om syftet med derivaten samt vilka typer av derivatinstrument de använder i sin löpande verksamhet. Vanligast är ränte- och valutaterminer som används i säkringssyfte.

Flertalet försäkringsföretag särredovisar, såsom Finansinspektionen föreskriver, derivaten brutto i balansräkningen, dvs. derivat med positiva värden som tillgång och dito med negativa värden som skuld. Försäkringsföretag som tillämpat säkringsredovisning har dock i flertalet fall redovisat derivaten tillsammans med underliggande värdepapper.

Endast ett fåtal försäkringsföretag har haft en sådan stor derivatexponering vid årsskiftet att de varit tvungna att lämna upplysning om derivatens bokförda, verkliga och nominella värden fördelade på olika instrument. Med andra ord har de allra flesta försäkringsföretagen kunnat utnyttja föreskriftens undantagsregel.

Vad gäller det stipulerade kravet på att lämna upplysningar om villkor eller förhållanden som är väsentliga för att bedöma storleken av, tidpunkten för och säkerheten i framtida betalningsflöden, visar vår kartläggning att inget av de finansiella företagen i kartläggningen lämnat sådana. Antingen beror detta på att företagen inte ansett några väsentliga villkor eller förhållanden vara för handen och som funnits anledning att lyfta fram i sammanhanget eller så förklaras det av att föreskriften på grund av dess vida formulering är svårtolkad.

Det senare förefaller enligt vår uppfattning mera sannolikt. Möjligen skulle man kunna hävda att företagen genom att lämna uppgift om andelen clearat belopp upplyst om säkerheten i framtida betalningsflöden. Det kan tilläggas att nämnda upplysningskrav är en direkt översättning från IAS 32. Frågan är om inte tanken bakom nämnda IAS-rekommendation är att företaget bör göra någon form av löptidspresentation av av de framtida betalningsflödena. På denna punkt tror vi att det skulle behövas ett klarläggande.

Upplysningar om risker relaterade till derivatinstrument samt hur dessa risker hanteras och följs upp internt varierar stort mellan de finansiella företagen. Generellt lämnar större företag mer detaljerade upplysningar om riskhanteringsstrategier än mindre. En särredovisning av derivatrisker uppdelade på kredit-, marknads- och likviditetsrisker lämnas endast av ett fåtal bolag. De flesta väljer istället, vilket vi också anser mest lämpligt, att beskriva de finansiella riskerna i hela verksamheten. I försäkringsföretag blir detta extra tydligt då derivaten normalt sett utgör en mindre del av verksamheten.

Upplysningar om exponering mot ränterisker

Enligt FFFS 1996:28, 5 kap. 44 § respektive FFFS 1996:29, 5 kap. 35 § skall kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag lämna information om ränteexponering som skall innefatta uppgifter om räntebindningstider

• för varje finansiell tillgångs- och skuldpost i balansräkningen samt

• för finansiella poster som ej upptagits i balansräkningen.

Finansiella tillgångar är tillgångar som inte är materiella eller immateriella.

Flertalet kreditinstitut och några värdepappersbolag i kartläggningen har lämnat upplysningar om ränterisker i form av en s.k. gapanalys. Detta har för övrigt varit en etablerad praxis sedan flera år i de större affärsbankerna. I gapanalysen fördelas utestående och kontrakterade positioner med ledning av återstående räntebindningstider i ett schema med definierade intervall. Gapanalysen visar skillnaden mellan volymen räntekänsliga tillgångar och räntekänsliga skulder som kan utsättas för ränteförändringar under en viss vald tidsperiod.

Flera banker har även i anslutning till gapanalysen lämnat en känslighetsanalys som visar vad banken riskerar (inkomstrisken) vid en given förändring av marknadsräntan under en viss tidsperiod.

Den ökade fokuseringen mot institutens hantering av ränterisker i verksamheten, inte minst från tillsynsmyndigheternas sida, torde även komma att innebära att de kvalitativa kraven på årsredovisningens information i detta hänseende kommer att skärpas. Gapanalysen är den enklaste formen att mäta och åskådliggöra ränterisker. För att underlätta för användaren av informationen bör balansräkningens postbeteckningar användas i gapanalysen. Vid bestämmandet av tidsintervallen för återstående räntebindningstider kan det vara lämpligt att utgå från de intervall som tillämpas för upplysningen om löptider för tillgångar och skulder ovan, men med nödvändig anpassning till det aktuella företagets räntebindningsstruktur. Se vidare exemplet (figur 3). För att fylla sitt syfte bör i anslutning till gapanalysen även lämnas en känslighetsanalys utvisande den påverkan på räntenettot inom kommande 12-månadersperiod som en viss procentuell förändring av marknadsräntan åstadkommer.

Fig.3

Räntebindningstider för tillgångar och skulder – ränte-exponering

Återstående räntebindningstid (bokfört värde)

Försäkringsföretagens upplysningar om ränterisk varierar i såväl omfattning som inriktning. Enligt IAS 32 behöver upplysningskravet avseende ränterisk inte tillämpas på åtaganden som uppkommit till följd av försäkringsavtal. Rekommendationen gäller dock sådana finansiella instrument som har karaktären av ett försäkringskontrakt, t.ex. olika former av finansiell försäkring. Detta undantag innebär att IASC:s rekommendation inte träffar stora delar av försäkringsbolagens skuldsida, dvs. de försäkringstekniska avsättningarna.

Även Finansinspektionens regelverk är uppbyggt på detta sätt. Med anledning av detta har försäkringsföretagen inte heller lämnat någon gapanalys enligt bankernas modell. Detta innebär att syftet med och resultatet av upplysningarna om ränterisk varierar mellan de finansiella företagen.

Finansinspektionens minimikrav att upplysningar i vart fall skall lämnas om räntebindningstider följs av flertalet försäkringsföretag. I någon fall lämnas istället upplysning om löptider. Beroende på vilka räntebärande värdepapper som ingår i sammanställningen kan uppgifter om räntebindningstider och löptider komma att sammanfalla.

En grundläggande skillnad mellan försäkringsbolagens upplysningar om räntebindningstider är valet av vilka balansposter som skall ligga till grund för beräkningen. Vissa bolag lämnar upplysningar om posten obligationer och räntebärande värdepapper, medan andra upplyser om detta för bolagets totala placeringstillgångar. Endast ett fåtal bolag har beaktat räntebindningstiden i de finansiella skulderna. Skillnaderna i tolkning har medfört att jämförbarheten mellan bolagen i detta avseende är begränsad.

En annan central fråga är hur räntebindningstiden skall anges, i form ”av genomsnittligt antal år” eller i belopp uppdelade i olika tidsintervaller. Vår kartläggning visar även här en stor spridning. Oavsett vilken metod för presentation som valts framgår alltför sällan om uppgifterna baseras på bokförda eller nominella värden. En avstämning mot redovisade värden i balansräkningen kan endast göras i undantagsfall.

För läsaren av årsredovisningen är företagets ”verbala” beskrivning av hanteringen av ränterisk av stor betydelse. Flera försäkringsbolag har också i likhet med banker och värdepappersbolag lämnat bra beskrivningar om detta i förvaltningsberättelsen eller i not. Ett avsnitt som enligt vår uppfattning ytterligare bör belysas är bolagets policy för räntesäkring. Det kan också här noteras att branschen i allt väsentligt på frivillig basis väljer att beskriva ränterisk med hjälp av duration. Räntebindningstider är ett mått som förmodligen passar bättre in på banker vars huvudsakliga verksamhet består i in- och utlåning. I försäkringsbolagen är låneskulderna små i förhållande till de räntebärande tillgångar. Såsom föreskrifterna nu är utformade kan dock duration inte ersätta upplysningar om räntebindningstid. Istället får sådan information lämnas som ett komplement, vilket också gjorts av flertalet försäkringsbolag.

Upplysningar om exponering mot kreditrisker

Enligt FFFS 1996:28, 5 kap 45 § och FFFS 1996:29 5 kap. 36 § skall kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag lämna information om exponering mot kreditrisker för

• varje finansiell tillgångspost, samt

• för finansiella poster som inte upptagits i balansräkningen.

Finansiella tillgångsposter är tillgångar som inte är materiella eller immateriella.

Informationen skall utvisa institutets/försäkringsföretagens

• maximala kreditexponering,

• kreditexponering med hänsyn tagen till eventuella säkerheter, samt

• väsentliga koncentrationer av kreditrisk.

Som allmänt råd förtydligar inspektionen att informationen bör lämnas uppdelat på olika motparter, lämpligen på olika typer av branscher, geografiska områden, säkerheter eller i förhållande till motparternas kreditvärdighet.

För institut anges dessutom att beskrivningen av koncentrationer mot kreditrisk bör utformas mot bakgrund av institutets verksamhetsinriktning. Vidare sägs att om institutet swappat belopp i olika valutor kan det vara relevant att samtidigt lämna uppgifter om motpartsrisker i swapavtal fördelat på motparter med olika rating.

Det sätt på vilket de finansiella företagen efterlevt inspektionens föreskrift ovan om exponering mot kreditrisker varierar. De större bankerna lämnar ingående information om kreditrisker med avseende på kreditengagemang som är eller kan tänkas bli problemkrediter. Då det gäller den totala kreditriskexponeringen varierar emellertid informationsgraden. Samtliga kreditinstitut redovisar någon form av branschfördelning av den totala kreditexponeringen och i de större bankerna även av problemkrediterna. Däremot lämnas inte genomgående upplysning om den totala kreditexponeringen efter reducering för säkerheter. Endast undantagsvis visas kreditexponeringen inklusive motpartsrisker i valuta- och räntederivat.

Värdepappersbolagen beskriver kreditrisker i årsredovisningen men merparten syftar huvudsakligen på kreditrisken som sammanhänger med bolagens utlåning till allmänheten. Däremot berörs inte motpartsrisken i derivatpositioner.

Tanken bakom Finansinspektionens föreskriftskrav angående upplysning om kreditexponeringar och som i sin tur är hämtat från IAS 32 torde vara att läsaren av årsredovisningen med lätthet skall kunna göra en bedömning av institutets totala kreditexponering inklusive motpartsexponering i derivatåtaganden. I synnerhet gäller detta i finansiella företag med mera komplex verksamhet, vilket t.ex. kan vara fallet då omfattande derivathandel förekommer. I dessa fall kan det annars vara svårt att få en fullständig bild av kredit-/motpartsriskerna i verksamheten. Detta förutsätter därför att upplysningen lämnas i samlad form och att den avser såväl kredit- som motpartsrisker i samtliga berörda poster i och utanför balansräkningen. Eftersom uppgift även skall lämnas om institutets kreditexponering med hänsyn tagen till eventuella säkerheter bör de principer som använts för värdering av säkerheterna anges som kommentar, t.ex. om säkerheterna värde har fastställts som en viss procentuell andel av ett försiktigt uppskattat marknadsvärde.

Försäkringsföretagens upplysningar om kreditrisk varierar i såväl omfattning som inriktning. Enligt IAS 32 skall kreditrisk definieras som ”the risk that one party to an financial instrument will fail to discharge an obligation and cause the other party to incur a financial loss”. Endast ett fåtal bolag anger hur de tolkar begreppet kreditrisk, varvid skillnader har noterats. Vissa bolag har endast belyst kreditrisken i räntebärande värdepapper medan andra bolag även belyst risken i aktier och andelar.

De största försäkringsbolagen har lämnat utförliga beskrivningar om kreditrisken i verksamheten. Vissa bolag gör detta mer ingående med upplysningar om hur olika motparter bedöms och vilka kreditlimiter som fastställts. Ett par bolag hänvisar också till ratinginstitutens olika nivåer.

Upplysningar om maximal kreditriskexponering lämnas endast av ett fåtal bolag. Detta förklaras främst av att flertalet bolag redovisat placeringstillgångarna till verkligt värde vilket överensstämmer med den maximala kreditrisken. Uppdelning av posterna på olika emittenter och branscher lämnas ofta i not. Föreskriftens krav på att lämna upplysning före respektive efter erhållna säkerheter kan ifrågasättas då försäkringsföretagens utlåningsverksamhet är mycket begränsad, liksom hanteringen av säkerheter. Endast ett fåtal bolag har valt att över huvud taget kommentera detta.

Flertalet försäkringsföretag lämnar någon form av upplysning om väsentliga koncentrationer av kreditrisk. Upplysningar om kreditrisk skall enligt författningen omfatta alla finansiella tillgångsposter. Vad vi kunnat bedöma har endast kreditrisk i ränte- och i vissa fall aktieportföljen beaktats. Liksom för ränterisk skiljer sig också uppgifterna väsentligt åt mellan bolagen. Vissa bolag lämnar upplysning om de 5–10 största engagemangen i aktie- respektive ränteportföljen, medan andra anger exponeringar större än en viss procent av balansomslutningen. Sammanfattningsvis bör en beskrivning av koncentrationer så långt som möjligt göras samlat så att alla exponeringar mot en och samma motpart, oavsett vilken balanspost de redovisats under, anges som en exponering.

Upplysningar om utländsk valuta

Enligt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd i FFFS 1996:28 5 kap. 46 § respektive FFFS 1996:29 5 kap. 34 § skall i not lämnas upplysningar om bl a följande:

• Värderingsprinciper för tillgångar, avsättningar och skulder i utländsk valuta,

• Samlade värdet av tillgångar och skulder i utländska valutor samt i vilken utsträckning dessa säkrats och på vilket sätt. Uppgift skall lämnas uppdelat på väsentliga tillgångar och skulder och specificerat i väsentliga valutor (gäller kreditinstitut och värdepappersbolag)

Nettoexponering i väsentliga utländska valutor (gäller försäkringsföretag),

I princip samtliga finansiella företag lämnar upplysning om tillämpade värderingsprinciper för tillgångar och skulder i utländsk valuta. Däremot lämnar inte kreditinstituten och värdepappersbolagen genomgående uppgift om det samlade värdet på tillgångar och skulder i utländska valutor samt i vilken utsträckning dessa säkrats och på vilket sätt.

I stort sett samtliga kreditinstitut har i en eller annan form och på olika ställen i årsredovisningen lämnat uppgift uppdelat på väsentliga tillgångar och skulder och specificerat i väsentliga valutor. Merparten lämnar uppgifterna i tabellform, medan några institut lämnar informationen i löpande text.

Med hänsyn till värdepappersbolagens verksamhetsinriktning och ringa exponering i utländsk valuta förefaller det överflödigt att utöver tilläggsupplysning om tillämpade värderingsprinciper lämna ytterligare upplysning om exponering i utländsk valuta.

Enligt ÅRFL får fordringar och skulder i försäkringsföretag omräknas till balansdagens kurs. Under redovisningsprinciper har emellertid flera bolag angett att de istället omräknat tillgångar och skulder till balansdagens kurs. Om det föreligger någon faktisk skillnad mellan bolagen i detta avseende har inte närmare analyserats.

Försäkringsföretagens rätt till valutaexponering regleras delvis i försäkringsrörelselagen. Där anges att placeringstillgångar som används för skuldtäckning i allt väsentligt skall placeras i samma valuta som de försäkringstekniska åtagandena. Flera försäkringsföretag hänvisar också till detta krav i årsredovisningarna. Generellt sett har större försäkringsbolag beskrivit mer utförligt hur de hanterat valutakursrisker. Ett undantag är beskrivningar om valutasäkring som flertalet bolag, oavsett storlek, mer eller mindre berör. Balansposter som inte matchas av en annan post i samma valuta säkras ofta med valutaterminer.

En majoritet av försäkringsföretagen lämnar, såsom Finansinspektionen föreskriver, upplysning om nettoexponeringen i utländsk valuta fördelade på större valutor på balansdagen. Det framgår dock sällan vilka balansposter som ingår i uppgiften, dvs. om beloppen omfattar endast placeringstillgångar i utländsk valuta eller om samtliga balansposter inräknats.

Tanken bakom upplysningskraven om utländsk valuta är naturligtvis på samma sätt som för upplysningarna om ränte- och kreditriskexponeringen ovan att användaren av årsredovisningen skall kunna få en samlad bild av det finansiella företagets valutariskexponering. Detta försvåras om uppgifterna lämnas på spridda ställen i årsredovisningen. Dessutom bör uppgifterna lämnas efter en enhetlig standard, vilket skulle underlätta jämförelser. Detta bör vara av särskilt intresse då det gäller internationellt verksamma företag.

Sammanfattning

De förändringar vi föreslår kan sammanfattas i följande punkter:

• Företagen bör eftersträva att på lämplig plats i årsredovisningen göra en samlad beskrivning av olika typer av risker i verksamheten.

• Löptidsinformation om tillgångar och skulder i gemensam not ger en bättre överblick, åtminstone i kreditinstitut med mera komplex löptidsstruktur.

• Upplysningar om verkligt värde bör innehålla tydliga beskrivningar av tillämpade beräkningsmetoder för verkligt värde samt var dolda över-/undervärden finns representerade i balansräkningen.

• Upplysningar om ränteexponering

– Vid tillämpning av s.k. gapanalys bör tillgångs- och skuldposter anpassas till balansräkningens terminologi.

– Känslighetsanalys bör alltid lämnas.

– I försäkringsföretag bör upplysningar om räntebindningstider koncentreras till placeringstillgångarna och lämpligen åskådliggöras med hjälp av durationsmått.

• Upplysningar om kreditriskexponering bör så långt som möjligt göras samlat så att alla exponeringar mot en och samma motpart, oavsett vilken balanspost de redovisats under, anges som en exponering.

• Kvantitativa upplysningar om valutaexponeringar bör lämnas i tabellform då analys och jämförbarhet i annat fall försvåras.

Konsult Johan Dahlgren , auktor revisor, Marita Odélius Engström och konsult Håkan Wihlborg är verksamma hos KPMG Bohlins Bank & Finans.