Med tillfredsställelse har jag noterat att den hovrättsdom, som jag kommenterade i Balans 10/97, fångat Urban Engerstedts intresse. Trots att jag var väl medveten om risken att såsom allmänpraktiserande revisor göra ett besök i juristernas tassemarker, fann jag så många intressanta frågor, direkt och indirekt härledda från hovrättsdomen, att jag inte kunde motstå besöket. Engerstedt besvarar som vanligt, stringent och klargörande, själva huvudfrågan. Det vore intressant med svar på fler frågor – och gärna med inriktning på revisorns praktiska arbete.
Jag delar Engerstedts uppfattning om att Svea hovrätt inte tar ställning till om revisorerna borde avlämnat revisionsberättelsen. Icke förty leder domen Engerstedt i kommentarens näst sista stycke in på tankarna om att revisorerna ”får ta på sig en del av skulden för det inträffade”. Det är denna indirekta koppling till revisorns praktiska arbetssituation som gör domen så intressant. Vad skall vi revisorer göra för att undvika ”en del av skulden”? Enligt min mening är det en alltför enkel lösning att påpeka att revisorn inte bör åtaga sig uppdrag som senare kan innebära allvarliga begränsningar i granskningen eller att revisorn i dessa situationer skall avgå.
I näst sista stycket av sin kommentar fördelar Engerstedt en del av skulden för ”
Svår gränsdragning
För mig som praktiker innebär dessutom domen att det inte är så enkelt som jag tidigare trott att urskilja gränsen mellan en revisionsberättelse, som uppfyller lagens krav och en som inte gör det. I sin kommentar utgår Engerstedt ifrån att den avgivna revisionsberättelsen inte uppfyller aktiebolagslagens krav – och funderar man inte heller på gränsdragningsfallen blir självfallet med denna förutsättning revisorns frågeställningar med anledning av domen färre och enklare.
Svea hovrätt konstaterar att ifrågavarande revisionsberättelse innehåller så allvarliga begränsningar i granskningen att den inte uppfyller aktiebolagslagens krav. Tillämpad praxis är dock att vissa begränsningar kan (får) förekomma. Alltså finns det en gränsyta för hur stora begränsningarna i granskningen kan (får) vara i en revisionsberättelse som, trots begränsningarna, uppfyller aktiebolagslagens krav. När PRV tolkar graden av begränsningarna i revisionsarbetet måste det ske utifrån de formuleringar som revisorn väljer vid beskrivningen av begränsningen? Denna knäckfråga blir tydligare om vi antar att revisorerna hade börjat den diskuterade revisionsberättelsen med standardinledningen ”Vi har granskat årsredovisningen, räkenskaperna ...” för att sedan redovisa en begränsning i granskningen, som innebar att man inte kunde uttala sig om årsredovisningen (se exempel i Balans 10/97, sid. 23).
Jag delar helt Engerstedts (och Sten Heckschers) synsätt att det är bolagets ansvar att ta fram en årsredovisning i tid – och att bolaget i detta fall ”förtjänade” att likvideras. Men är en bedömning av revisionsberättelsens innehåll bästa sättet? Det vore kanske enklare om PRV i sin prövning av bolagets tvångslikvidation kunde inrikta sig på om bolaget följt lagen (se min fundering i Balans 10/97, sid. 23)?
Lagstiftarens syfte med plikten att offentliggöra revisionsberättelsen var i första hand att säkerställa att även s.k. orena revisionsberättelser skulle delges allmänheten. Detta syfte uppnås, enligt min mening, bäst om revisorn ”utan skuld” kan avge en informativ revisionsberättelse trots att begränsningar i revisionsarbetet förelegat. Mitt resonemang förutsätter givetvis att revisorn utför ett fullgott arbete och täcker inte de av RN kritiserade fallen, vilka Engerstedt nämner i kommentarens näst sista stycke, där revisorerna inte utfört någon egentlig granskning. Motiverade rapporterade begränsningar i revisionsarbetet bör särskiljas från bristfälligt revisionsarbete. Jag tycker att det vore värdefullt för utvecklingen på området om domstolarna utnyttjade RNs och FARs sakkunnighet beträffande ”god revisionssed”.
Lars Lundberg
auktor revisor