Vi har nära tre kvarts miljon människor sysselsatta och beroende av små företag i Sverige. Med små företag menar jag företag med mindre än 10 anställda, i EUs nomenklatur kallade ”microföretag.” Många är rena levebrödsföretag.
Microföretagen möter nu en allt stridare ström av miljökrav både från sina kunder och sina leverantörer. Storföretag, kommuner, landsting, myndigheter, banker, försäkringsbolag – alla talar nu bredbrättat om vilka krav man ställer på sina kunder och leverantörer när det gäller miljöarbete. F.n. nöjer sig dessa beställare oftast med frågelistor men snart kommer microföretagen att stå inför regelrätta krav på att införa miljöledningssystemen ”EMAS” eller ”ISO 14001”.
Miljöledningssystemen kostar tid, personella resurser och pengar, helt oavsett om det gäller certifiering enligt EMAS eller ISO 14001, men är en strategiskt betydelsefull investering för framtiden. Om företaget saknar certifiering kan man t.ex. bli utkonkurrerat vid anbudsgivning, bli nekat godtagbar finansiering eller få högre försäkringspremier. Förutom det grundläggande positiva inslaget, nämligen långsiktiga förbättringar av miljön i vid mening, når man möjligheter att vara med i konkurrensen.
Låt mig först konstatera att krav på EMAS eller ISO 14001 är orimliga att ställa på microföretag. Vi måste väga in dessas ekonomiska och praktiska möjligheter att ta på sig tunga miljöledningssystem. Jag behöver bara dra parallellen med revisionsbranschen. Vi har själva skapat revisionssystem som är anpassade för de största företagen. I stället för att bygga upp revisionen från de små företagens förhållanden har vi brutit ned de stora revisionssystemen. Det innebär stora risker för att de små får bära alldeles onödigt stora revisionskostnader.
Jag ser själv på nära håll hur microföretag, från olika kunder får uttömmande check- och frågelistor som man måste fylla i för att få leverera. Företagarna ser med oro på denna utveckling. Ibland kan frågeställaren inte ens själv redogöra för vilka svar som önskas. Ur den synvinkeln vore standardsystem som EMAS/ISO att föredra. Det är dock en alldeles för stor börda för företag med mindre än 10 anställda.
Kan inte lämnas utanför
Men vi kan naturligtvis inte lämna tre kvarts miljoner människor i microföretagen utanför ett nödvändigt miljöarbete. Om man ser sig om finner man dock inte mycken hjälp. I NUTEK:s broschyr talas varmt om nya affärsmöjligheter för små företag men inte ett ord om alla microföretag som inte kommer att kunna bära en certifiering. Lars-Olle Larsson, KPMG Bohlins rapporterar från ett ISO-möte i Japan att man visserligen diskuterat problemet men någon förenkling för de mindre företagen är inte aktuell. Revisorsorganisationerna tycks inte vilja ta i frågan, förmodligen för att man rör sig på de stora revisionsbyråernas planhalva. Kommuner utformar käckt målsättningar med målet att alla företag inom kommunen skall vara certifierade inom tre år. Själv driver jag en revisionsrörelse helt ensam, utan några anställda – jag är också ett företag. Skall jag alltså emotse krav på certifiering inom tre år? Jag vet att man inom några kommuner arbetar för att få fram någon form av ”kommunalt certifikat” som företag kan erhålla mot vissa motprestationer.
Vad vore mer naturligt än att branschförbunden toge sig an uppgiften att utforma väl avvägda miljösystem för sina egna medlemmar som är microföretag? Branschförbunden borde veta bäst vilka speciella förhållanden som råder i branschen.
För att kunna hjälpa mina klienter i denna situation har jag tillskrivit cirka 100 olika branschförbund och efterfrågat vilka hjälpmedel man erbjuder sina medlemmar med mindre än tio anställda. Jag har fått de mest skiftande svar från 15 %. Resterande 85 % har helt enkelt inte svarat!
Hälften av de organisationer som svarat på brevet, sju stycken, har mer eller mindre utvecklade verktyg för microföretagen vilket är mycket positivt medan fem stycken befinner sig i olika stadier av utvecklingen. Två organisationer har telefonledes uttryckt sig på ett sätt som inte lämpar sig för tryck. Totalt sett är bilden skrämmande. Varför är det inte intressant att utveckla branschvisa verktyg för microföretagen? Vad är medlems- och serviceavgifterna till för? Gör inte branschorganisationernas servicebolag tillräckliga vinster? Är det bara stora företag som styr inriktningen i branschorganisationerna?
Skall vi förvänta oss att kommuner och andra offentliga institutioner utvecklar byråkratiska system för våra microföretag eller skall vi i näringslivet själva utveckla system som är operativa i den meningen att de verkligen förenar nyttan och nöjet av en bättre position på marknaden? För min del är jag naturligt nog intresserad av att mina klienter skall få tillgång till enkla och effektiva system med någon form av accept att visa upp på en marknad med hård konkurrens. Helst skulle jag vilja se branschvisa system. Men det saknas en nivå som är hanterlig för microföretagen.
Något måste göras för att inte kväva microföretagen med för stora och tunga miljöledningssystem. Och det måste till snabba åtgärder om inte redan alla frågebatterier skall förorsaka samma effekt. Det är anmärkningsvärt att så många branschorganisationer tiger still.
Per Strandin
auktor revisor