Nyligen presenterade den statliga Redovisningskommittén sitt slutbetänkande, ”Översyn av redovisningslagstiftningen” (SOU 1996:157), som i skrivande stund ännu är ute på remiss. Ett av de delområden som kommittén fått i uppdrag att granska var förekomsten av miljöinformation i och i anslutning till företagens års- och koncernredovisningar. Jag vill i denna debattartikel hävda att kommittén i sin utredning behandlat miljöredovisningsområdet på ett sätt som har resulterat i ett i flera avseenden bristfälligt och inkonsekvent förslag.
Redovisningskommitténs slutliga förslag angående miljöredovisning begränsar sig till ett tillägg i Årsredovisningslagens (ÅRL) 6 kap. 1 § andra stycke, där det påpekas att förvaltningsberättelsen även bör innehålla upplysningar om ”verksamhetens påverkan på den yttre miljön”. De företag som kommittén menar bör lämna denna information är de som är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt Miljöskyddslagen (ML), dvs. i praktiken endast företag som äger större och kraftigt miljöpåverkande anläggningar.
Denna inskränkning av lagparagrafens giltighet motiverar man med de allmänna kraven på redovisningsinformationens relevans och väsentlighet. I övrigt begränsar man upplysningskravet till miljöpåverkan av företagens produktionsprocesser och utesluter uttryckligen produkternas effekter på miljön och sådan miljöpåverkan som orsakas av producenter i tidigare led.
En besvikelse
För den som hade hoppats på ett krafttag vad gäller lagstiftad miljöredovisning är det klart att kommitténs förslag måste betraktas som en besvikelse. En viktig anledning varför kommitténs utredning endast utmynnat i förslaget till ändring i ÅRL är deras beslut att avgränsa sig till en mycket snäv definition på miljöredovisning. I kommitténs syn har miljöredovisningen i sig inget eget existensberättigande. I stället bör miljöinformation endast redovisas i den utsträckning som den kan bidra till utomstående intressenters ekonomiska beslut, varmed främst avses kapitalplacerare och kreditgivare.
Denna avgränsning kan jämföras med kommitténs eget delbetänkande (SOU 1994:17, s. 121–122) där även ett antal andra potentiella användare av företagens externa redovisning identifierades. I en vidare syn på miljöredovisning är det i synnerhet dessa övriga intressenter som torde ha användning för miljöinformationen.
Omodernt och verklighetsfrämmande
Med ett vidare perspektiv på miljöredovisningens syfte och användare framstår kommitténs förslag redan som omodernt och verklighetsfrämmande. Det tydligaste tecknet på detta är inskränkningen av upplysningskravet till att endast omfatta produktionsprocessernas miljöpåverkan. Det är idag ett välkänt faktum att en betydande del av miljöproblemen orsakas av användningen och återanvändningen av produkter snarare än utsläpp från företagens produktionsprocesser. Mot denna bakgrund ter sig kommitténs beslut att begränsa upplysningskravet som en direkt felaktig satsning med inslag av ”strutssyndrom”.
Även om man bortser från möjligheten att betrakta miljöredovisning ur ett vidare perspektiv och i stället anlägger kommitténs snävare syn på miljöredovisning framträder tydliga brister i förslaget. Om avsikten med miljöredovisningen är att den ska hjälpa kapitalplacerare och kreditgivare att fatta väl underbyggda ekonomiska beslut måste den rimligen också ta hänsyn till de miljömässiga aspekter av företagets verksamhet som kan medföra ekonomiska konsekvenser. Att då bortse från produkternas miljöpåverkan i ett läge när såväl kunder och konsumenter som statsmakten ställer krav på miljöanpassade produkter respektive förlängt producentansvar, kan inte sägas bidra till en relevant och tillförlitlig redovisning.
Väljer att inte kräva upplysningar
På motsvarande sätt väljer kommittén att inte kräva upplysningar om leverantörernas miljösituation, trots att det sannolikt är kundföretaget som utsätts för påtryckningar och drabbas av ekonomiska konsekvenser om dess produkter inte håller en viss miljökvalitet. Detta blir inte minst påtagligt om företag i senare led är anslutna till något miljöcertifieringsprogram som EMAS (EUs miljörevisionsförordning) eller ISO 14000 (internationell standard för miljöledningssystem), varigenom miljökraven ofta fortplantas i hela produktens värdekedja. Att då inte beakta miljöaspekterna på inputsidan utan bara på outputsidan, och då endast vad gäller själva produktionsprocessen, bidrar inte heller till en rättvisande bild av företagets verksamhet.
Ett viktigt område som kommittén endast berör kortfattat i slutet av utredningen gäller efterbehandlingen av förorenade fastigheter. Detta är ett ämne som fått mycket uppmärksamhet framförallt i USA, vilket delvis beror på deras stränga miljölagstiftning i detta hänseende. Den amerikanska börsmyndigheten SEC har sedan flera år också tuffa krav på redovisningen av ”environmental liabilities”. Enligt dessa regler krävs det i princip att man kan bevisa att det inte föreligger några sådana förpliktelser för att företaget ska kunna avstå från att behandla frågan i årsredovisningen.
I Sverige har Naturvårdsverket uppskattat utgifterna för sanering av 7 000 förorenade markområden till ca 20 miljarder kronor och samtidigt konstaterat att dessa eventualförpliktelser sällan behandlas i årsredovisningarna. Mot denna bakgrund är det mycket märkligt att Redovisningskommittén inte föreslagit några som helst åtgärder för att förbättra redovisningen av dessa potentiella saneringsutgifter. Detta borde vara synnerligen relevant information för en kapitalplacerare eller kreditgivare.
I den av Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF) nyligen publicerade rekommendation avseende miljöredovisning uppmärksammas också frågan om miljöförpliktelser, och man rekommenderar liksom SEC en omvänd bevisbörda som drabbar företagen.
Besvärande inkonsekvens
Sammanfattningsvis präglas Redovisningskommitténs utredning avseende miljöredovisning av en bitvis besvärande inkonsekvens. Det bestående intrycket av utredningen är att man helst hade avstått från att behandla miljöredovisning över huvud taget. Kommittén har medvetet valt en mycket snäv syn på miljöredovisning som innebär att man också blundar för en stor del av aktuell miljöredovisningspraxis. Men även med det valda synsättet avstår man från att behandla ett antal väsentliga miljöaspekter med potentiellt kännbara företagsekonomiska konsekvenser.
Istället för att ta ett ordentligt grepp om miljöredovisningsområdet har man valt ett alternativ som befäster de problem som användare och producenter av miljöredovisningar brottas med, och som i praktiken inte ändrar någonting. Även FAR uppmärksammar i sitt remissvar det faktum att gällande regler avseende förvaltningsberättelsens innehåll i princip redan tillgodoser det upplysningskrav som kommittén föreslår. Av denna anledning avstyrker FAR lagändringsförslaget.
Det är i varje fall anmärkningsvärt att kommittén själv tvingas konstatera att det kan ”ifrågasättas om ett sådant tillägg vad gäller förvaltningsberättelsens innehåll i realiteten skulle tillföra lagstiftningen något väsentligt nytt vad gäller företagens upplysningsskyldighet”. (SOU 1996:157, s. 411). En annan inställning till miljöredovisning hade förmodligen resulterat i ett mer långtgående lagförslag med utsikter att stödja och pådriva en fortsatt utveckling av miljöredovisning, såsom uppenbarligen också var regeringens intention när man utfärdade tilläggsdirektivet (1996:4) till Redovisningskommittén.
Fredrik Ljungdahl är ekon. lic. och doktorand vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.
Han medverkade senast i Balans nr 10/96.