Vad kännetecknar en bra delårsrapport

Från och med 1999 blir kvartalsrapporter obligatoriska för bolag som noteras på Stockholms fondbörs. Redan nu lämnar omkring 85 procent sådana rapporter. Peter Malmqvist har undersökt kvaliteten på delårsrapporter och kommunikéer.

Under två års analyserande av sammanlagt närmare ettusen delårsrapporter har en bild av en bra delårsrapport vuxit fram. En viktig aspekt vid bedömningen av ”bra” eller ”dålig” har varit att en delårsrapport nästan alltid analyseras under tidspress, i alla fall av professionella placerare och analytiker. En omfångsrik rapport är därför inte självklart positivt. Att få motsvarande en årsredovisning fyra gånger om året är inget mål.

Det är inte heller troligt att placerarna önskar sig tätare information än fyra gånger om året. Rapportfloden är redan nu betydande under 2–6 veckor efter varje kvartalsskifte. Att få denna ström av rapporter exempelvis varje månad skulle knappast vara möjligt att hantera.

Det finns därför några punkter som har vuxit fram som mer betydelsefulla än andra, när en ”bra” delårsrapport skall definieras. Till stor del sammanfaller de med vad som anges i Stockholms fondbörs noteringsavtal, liksom i IASC:s rekommendation om delårsrapporter. Möjligen kan uppräkningen nedan ses som en ytterligare, subjektiv, precisering av de baskrav som förekommer i reglerna.

En bra delårsrapport skall uppfylla följande.

• Den skall svara på frågan: Varför? Varför har resultatet förändrats? Varför har intäkterna förändrats? Varför har den finansiella strukturen förändrats?

• Den skall leverera förklaringar på en sådan nivå att läsaren ser kopplingen till produkter och marknader.

• Den skall också vara aktuell, alltså fokusera på det som ligger närmast i tiden.

• Den skall lämna framåtblickande information, alltid under egen rubrik.

• Den är också konsekvent, det vill säga behandlar företagets utveckling på samma sätt i varje rapport. Väsentlighet och risk styr. Stora affärsområden och viktiga marknader får stor andel av utrymmet.

• Den är lika omfångsrik i första kvartalet som i bokslutskommunikén.

• Den slösar inte med läsarens tid, utan går direkt på beskrivningen av utvecklingen, utan att ta omvägen via tidsödande VD-kommentarer, koncernchefsförord, eller liknande.

• Den får också gärna ha några rader om vad företaget och dess olika affärsområden sysslar med.

”Varför”, ”väsentligt”, ”konsekvent” och ”aktuellt” är nyckelord för en bra rapport.

De sju bästa

Sju börsbolag har delårsrapporter som jag anser kommer mycket nära idealet – ASG, Assidomän, SCA, Scania, Stora, Volvo och OM-gruppen. Samtliga dessa bolags rapporter kännetecknas av en hög ambitionsnivå vad gäller att förklara utvecklingen.

Både intäkter och resultat bryts ner konsekvent i affärsområden eller liknande. Kommentarerna till utvecklingen är utförliga och aktuella. Volym- och prisanalyser är vanliga, liksom diskussioner om de olika marknadernas utveckling.

Rapporterna går också mycket långt i ambitionen att sätta in det senaste kvartalet i en längre kvartalstrend. Det finns också tydliga kommentarer av jämförelsestörande poster.

Dessa bolag lämnar också en finansieringsanalys, parallellt med att de specificerar räntebärande skulder.

Nästan alla redovisar avkastning på sysselsatt och eget kapital samt anger soliditeten. Antalet aktier specificeras, samtidigt som vinsten per aktie anges.

Sammanfattningsvis kan sägas att den som läser dessa bolags rapporter får en mycket bra bild av var bolaget står vid rapporttillfället.

Trots den totalt sett goda standarden har dock även de bästa rapporterna brister.

Mindre smickrande är att den senaste bokslutsrapporten lämnades ganska sent i både Volvo, Scania och ASG. Därtill är det bara två av bolagen (ASG och SCA) som ger information av prognoskaraktär. Dessutom är informationen om valutaeffekter genomgående ganska dålig. Inget av bolagen redovisar exempelvis resultateffekter från valutasäkringar (åtminstone Volvo borde ha påverkats grovt). Lägg till att Assidomän plockar fram det gamla utgångna begreppet ”extraordinära poster”, så är det tydligt att även bra rapporter kan förbättras.

Dåliga rapporter

I undersökningen är det 30 bolag som har fått betyget ”mycket dåligt”.

Det genomgående draget i svaga delårsrapporter är att placeraren, efter genomläsningen, lämnas med en känsla av att inte ha fått reda på vad som påverkat utvecklingen.

Visserligen redovisas normalt både resultat- och balansräkning. Även jämförelsestörande poster specificeras. Däremot är det ofta svårt att se vilken produkt och marknad som förklarar utvecklingen, liksom volym- och prisförändringar. Även många nyckeltal saknas, liksom en finansieringsanalys. Dessutom saknas normalt den kvartalsinriktning som gör en rapport aktuell, samtidigt som flerkvartalsöversikter saknas i de flesta bolagen.

Gruppen med betyget ”mycket dåligt” består av följande företag.

Basindustri: Rörvik Timber.

Investeringsvarusektorn: ABB, Consilium, Kalmar, Spectra Physics, VBG.

Transportföretag: B&N.

Byggrelaterade företag: Nea, Peab.

Konsumentvarusektorn: Fjällräven.

IT-sektorn: Doro, Enea, IBS, IFS, IMS, Information Highway, Mandator, Modul 1, Måldata, Prosolvia, Sigma, Verimation.

Sjukvårdsföretag: Althin Medical, Meda, Ortivus.

Fastighetsbolag: Fastighetspartner, Platzer, Wihlborg.

Diverse rörelsedrivande bolag: Itab, Midway.

Svagheter

Ett genomgående drag i flera av företagen, i alla fall utanför IT-sektorn, är att företagen genomgått stora strukturförändringar, antingen via omstruktureringar eller som en följd av större företagsförvärv. Rörvik, Consilium, Kalmar, Spectra, VBG, B&N, Itab, Midway och de tre fastighetsbolagen kännetecknas samtliga av att koncernstrukturen förändras väsentligt de senaste två åren. Min uppfattning är att det lett till en försämring av rapporterna för flera av dessa bolag.

Den stora mängden dåliga rapporter bland IT-företagen är ytterligare ett problem. Det skall naturligtvis inte uteslutas att jag blivit påverkad av de omskrivna problemen kring dataföretaget Prosolvia och därigenom varit överdrivet kritisk till dessa bolag när väl rapporterna analyserats. Ändå tyder relativt objektiva kriterier på att rapporterna håller låg klass.

Exempelvis är intäktsredovisningen ytlig. Inget av de ovan uppräknade IT-bolagen försöker beskriva priskomponenten i intäkterna, trots att den rimligen borde varit betydande under rapportperioden. Inte heller görs någon redovisning av orderinformation, trots att de flesta IT-bolagen är projektorienterade. Någon redovisning av strukturkomponenten (köp-/försäljning av verksamheter) i intäkterna görs inte heller. Ovanpå det finns i flera av bolagen licensintäkter, där principerna för redovisning verkar vara svävande. Rimligen måste det finnas betydande säsongsvariationer och andra förskjutningar i dessa intäkter. Ändå är kommentarer ovanliga.

Utöver detta förekommer fakturering till olika typer av ”partners” i vissa bolag (Prosolvia är ett sådant exempel). I ett flertal fall har även dessa partners köpts upp under rapportperioden.

På kostnadssidan finns viktiga periodiseringsproblem.

För bolag med egen programutveckling verkar balansering av kostnader vara relativt vanliga, exempelvis i IBS, IFS och Frontec. I IBS återfanns dessutom en kommentar om ”riskdelning av produktutvecklingskostnader”, vilket givit upphov till en större intäkt. I ett annat företag (Information Highway) angavs att en reklamkampanj för att stärka bolagets profil, balanserats i 1997 års bokslut eftersom ”den kommersiella nyttan kommer bolaget tillgodo under 1998”.

Med tanke på att balansering av kostnader normalt används restriktivt, även i utvecklingsintensiva bolag, verkar IT-företagen här ha en mer avslappnad inställning.

Den känsla som insmugit sig efter genomläsning av många IT-företags delårsrapporter, är att den dåliga beskrivningen i många fall är ett tecken på svag kontroll. Resultatbesvikelser förklaras ofta med stora initialkostnader, men förklaringarna blir ofta ytliga, vilket drar ner trovärdigheten.

Förmodligen skulle IT-företagen nå en mer trovärdig rapportering om de gemensamt försökte komma fram till vissa riktlinjer för intäktsredovisning och balansering av kostnader. Som läget är nu blir det onekligen svårt att lita på IT-företagens rapportering.