Människans önskan att bevara sina ägodelar och tillgångar mot förlust är lika gammal som människan själv. I det gamla Babylonien var det vanligt att man deponerade sina pengar i templen. Gemene man grävde ner sina dyrgripar eller förvarade dem i en kista. Det krävdes vanligen två nycklar för att låsa upp kistan. Nyckelhålet doldes av ett beslag som reglerades av en dold mekanism.
Privathusen i antiken bjöd på det hela taget inte något skydd mot inbrott och eld.
Skulle någon som inte litade på det skydd som hans eget hem kunde erbjuda bege sig på resa, kunde han lämna sina dyrbarheter till någon medlem av familjen, gräva ner dem i jorden eller lämna dem till en växlare. Men lämnade han sina tillgångar till templet kunde han vara särskilt trygg. Templen var ofta bevakade och åtgärderna att skydda ganska effektiva.
Det berättas att det i Apollotemplet på Delos vid ett tillfälle år 79 f Kr var deponerade 88 lerkrus, varav 49 i den heliga depån och 39 i den allmänna. Dessa lerkrus kunde vardera innehålla upp till 12.000 drachmer eller mer än än 50 kg silver.
Fyra lås
I Asklepeiostemplet på ön Kos fanns ett schakt, vilket var 2 m långt, 1,5 m brett och 1 m djupt. Ovanpå detta vilade en stor marmorskiva, som endast kunde lyftas med hjälp av block och lyftkran. Locket var dessutom försett med fyra lås och de fyra nycklarna vårdades av templets överstepräst.
Dessa depåer hörde ändå till undantagen. Det normala var att man i tider av osäkerhet gömde sina tillgångar i jorden.
Det fanns också behov av att förvara penningar på ett lättillgängligt ställe. I Rom användes oftast en järn- eller kopparbeslagen kista (arca), som stod uppställd i hemmets öppna gård. Sådana kistor har återfunnits bl.a. i Pompeji.
I Skandinavien går kistans historia långt tillbaka i forntiden. Kistan var en förvaringsmöbel och att den kunde hysa dyrbara ting vet vi från Jormsvikingarnas säga, där det berättas om en guldkista.
Till vår tid har en del kistor bevarats, främst från och i kyrkorna. På Gotland finns i Ekeby kyrka en kista, som är fastmurad i golvet, och en annan i Källinge, som är fäst i golvet med järnkedjor. Dessutom är kistorna ofta försedda med kraftiga järnbeslag och lås.
Under 1500-talet växte en ny typ av järnkistor fram. Sidorna är förstärkta med järnband, som löper från långsidorna och från gavlarna och bildar ett rutmönster. Mönstret upprepas också på locket. Kistorna är ofta målade, ibland också med regelbundet upprepad schablon, ibland med allegoriska figurer.
Den mest betydelsefulla detaljen är låset. Under 1600-talet består låsen av ett sinnrikt system av spärrar, fästa på lockets undersida och så konstruerade att en enda nyckel kan påverka flera kolvar på en och samma gång.
Saknar ursprungsbeteckningar
Ibland krävs två nycklar för att låsa upp kistan. Nästan alltid är nyckelhålet dolt av ett beslag och här krävs speciella kunskaper för att öppna detta beslag, som regleras av en i något annat beslag dold mekanism.
Dessa renässans- och barockkistor som påträffas över hela Europa saknar ofta ursprungsbeteckningar.
När de svenska privatbankerna bildas, 1830, är inköpet av en kassakista en av de första åtgärderna. Den vanligaste sorten påminner om barockkistan men är utrustad med dubbel plåt och i mellanrummet ligger sand för att skydda innehållet från eld.
Jan Thuresson är frilansjournalist.
Detta är den femte i en serie korta artiklar som beskriver hur vi genom historien skyddat våra dyrbarheter.