Låsets historia sträcker sig mer än fyra tusen år tillbaka i tiden. Vid utgrävningar i Ninive i det forna Assyriska riket har olika trälås med nycklar påträffats. Från Orienten spred sig denna ursprungliga form av lås till Norden. Ända in i vår tid har dessa så kallade fallregellås använts på enklare uthus.
Människans önskan att skydda sina ägodelar och tillgångar är lika gammal som människan själv. Det äldsta sättet att låsa är att lägga en stock i ett antal hakar över dörr- eller portöppningen.
Ett första steg
Det grekiska tempellåset innebar det första steget i utvecklingen mot ett lås. Nu kunde bommen för dörren skjutas för även från utsidan. Dessa lås nämns av Homeros och användes till 400-talet i den konservativa tempelmiljön. På relativt sent tillverkade vaser finns bilder av prästinnor som bär en kroknyckel i handen eller har hängt den över axeln. De står ofta bredvid en remförsedd tempeldörr. Därför kallas alltså dessa nycklar för tempelnycklar.
I sin bok ”Bevare mig väl” beskriver Jan-Öjvind Swahn fallregellåset som blev nästa steg i låsets utveckling.
De grekiska tempellåsen innebar ju inte någon högre grad av säkerhet när huset stod tomt, och därför slogs de så småningom ut av mera svårdyrkade typer. Det första ”riktiga” låset med en individuell nyckel av ett slag som bättre motsvarar vår uppfattning av begreppet brukar kallas för fallregellås. Det byggde fortfarande på en rigel av trä, med tiden av metall, men man utrustade den bygel, vari kolven löpte på själva dörren, med ett antal tappar eller spärrar, som motsvarades av hål genom kolven. När denna sköts i stängningsläge föll tapparna av sin egen tyngd ner i hålen, och så var dörren låst. Nu kunde rigeln inte flyttas i någondera riktningen med hjälp av en metallkrok, utan man måste först frigöra den med hjälp av en nyckel som nerifrån, genom hålen, lyfte upp spärrarna så högt att rigeln gick fri från dem och kunde dragas åt sidan med en rem, ett handtag eller ytterligare en nyckel.
De gamla romarna använde sig också av lås. Vid utgrävningar i Pompeji och Herculaneum har man funnit en mängd nycklar, vilket vittnar om att lås var allmänt i bruk. Det fanns både fasta lås och hänglås.
En avgörande förändring i låsets historia inträdde i och med att man började använda järn som material. Den första tiden användes järn endast till vissa delar i låset.
De tidiga dörrlåsen från 1500- och 1600-talen var antingen öppna med mekanismen helt synlig eller inklädda med rikt ornerade plåtar. Dessa så kallade tyska lås började under 1600-talets senare del ersättas med franska lås. Även de franska låsen var fästade utanpå dörrens insida, inte infällda som dagens lås. Denna låstyp, som blev dominerande under hela 1700-talet och i dagligt tal kallas kammarlås, skiljer sig i konstruktionen från de tyska låsen bland annat genom att nyckeln kan vridas om ett helt varv och att det fyrkantiga låshuset av plåt är helt slutet.
Det vanliga kammarlåset har oftast ett vred på låshuset och nyckelhål endast på dörrens utsida. På låshusets övre del finns gärna en liten skjutregel. Under 1700-talet var dessa kammarlås stora och klumpiga, i början av 1800-talet hade de blivit mindre och plattare.
Christopher Polhem, vårt stora mekaniska snille på 1700-talet, uppfann även ett lås, det så kallade säkerhetslåset eller konstlåset. Låshuset i Polhemslåset har ett antal plåtskivor, varannan vridbar och varannan fast, i mitten försedda med ett rektangulärt hål för nyckeln.
Polhem berättar själv att låsen är ”dyrkfria sampt säkra för tyfnyklar”. Hans lås blev av någon anledning bojkottade av smederna i Stockholm som ganska ofta återsände hans lås.
Den stora förändringen kom på 1860-talet då instickslåsen började bli vanliga. De är helt infällda i dörrens träram och syns endast i dörrkanten.
Dörrgångjärnen hade på 1600-talet stora, ofta genombrutna och rikt utsirade beslag fastspikade på dörrens ramträ. Med de nya hel- och halvfranska dörrtyperna, som började lanseras på 1730-talet i Stockholm, kom också en ny fransk typ av dörrgångjärn, fastgjort vid dörrens ramträ med ett vinkelböjt järn och en kraftfull bult.
Från hantverk till industri
Under 1800-talets senare del utvecklades låstillverkningen från hantverk till industri. Amerikanen Linus Yale lanserade nu de så kallade cylinderlåsen. Han dog 1865 och hans efterträdare gjorde gällande att Yale var uppfinnare av cylinderlåset. Andra hävdade att ett preussiskt patent redan år 1805 uttagits på ett dylikt lås av en smed vid namn Bösneck. Hans son lyckades också vid en process visa att hans FAR verkligen var uppfinnare av de omtalade cylinderlåsen.
Yalelåsets stora fördel är att det är praktiskt taget dyrkfritt, något som man inte kan säga om de föregående konstruktionerna. Yalelåsen har vunnit en ofantlig spridning.
Jan Thuresson är frilansjournalist.
Detta är den första i en serie korta artiklar som beskriver hur vi genom historien skyddat våra dyrbarheter.