Vid sitt januarisammanträde antog IASC en ny rekommendation om redovisning av Employee Benefits, IAS 19 (revised). Även om rekommendationen behandlar en rad typer av kostnader för anställda domineras rekommendationen av de frågor som sammanhänger med pensionskostnader.
Det mest överraskande beslutet i januari var att ge företag ett fritt val vad gäller rätten att redovisa effekten av vissa förändringar i de antaganden som görs för att beräkna pensionsskulden. Den engelska beteckningen för dessa effekter är ”actuarial gains and losses”. Sådana effekter uppkommer exempelvis vid ändringar av diskonteringsräntan eller förändringar i livslängden.
Redovisningen av de här effekterna är komplicerad. Om de ackumulerade effekterna understiger 10 procent pensionsskulden sägs de rymmas inom en ”korridor” och behöver då inte beaktas över huvud taget. Är effekten större än 10 procent får det överskjutande beloppet fördelas över den genomsnittligt återstående anställningstiden för de anställda. Alternativt får de företag som så önskar redovisa effekten av alla ändringar snabbare.
Skrivningen i IAS 19 är intressant inte minst mot bakgrund av ett uttalande från Akutgruppen nyligen som berörde redovisningen av ändrade ränteantaganden för så kallade värdesäkrade pensioner. Enligt Finansinspektionen skulle räntan för sådana pensioner utgöra 3 procent jämfört med 3,5 tidigare. Sänkningen leder till en inte oväsentlig höjning av pensionsskulden. Denna skulle enligt Finansinspektionen få fördelas över en treårsperiod. Akutgruppen slog emellertid fast att i enlighet med RR3 skall effekten belasta resultatet omedelbart. En sådan redovisning är alltså förenlig med IAS 19. Även Finansinspektionens rekommendation ryms emellertid i IAS 19. Frågan kommer att diskuteras ytterligare senare i år i samband med att Rådet börjar översynen av sin rekommendation om pensionskostnadsredovisning.
Ett annat viktigt beslut som togs i januari var att den ränta som används för att nuvärdesberäkna de framtida pensionsutbetalningarna utgörs av räntan på förstklassiga industriobligationer. Det var ett beslut som framför allt Storbritannien kämpade emot. Enligt britterna skulle det vara riktigare att använda en ränta som bättre speglar avkastningen på de tillgångar som företag investerar i för att trygga pensionerna, dvs. framför allt aktier. Eftersom avkastningen på aktier är högre än för obligationer blir följden att pensionsskulden blir inte oväsentligt lägre.
Slutligen kan nämnas att i den mån som ett företag satt av medel till en pensionsstiftelse så skall tillgångarna i stiftelsen värderas till verkligt värde.
Rekommendationen skall tillämpas från och med 1999.
Rolf Rundfelt