Världshistoriens största valv till skydd för värdeföremål är utan tvekan pyramiderna. Syftet med dessa gigantiska monument var att bevara en faraos döda kropp ända fram till uppståndelsens dag och därtill den utrustning han antogs behöva i sitt liv på andra sidan graven. Trots ett sinnrikt system av falska gravar, blindgångar och tunga stendörrar har pyramiderna under tidernas lopp blivit plundrade på allt av värde.
Ett åttiotal pyramider, uppförda längs Nilen, är kända. Den äldsta tillkom omkring 2600 år f Kr. Den största, Cheopspyramiden, har proportioner som gör den näst intill oöverträffad som byggnadsverk. Den är uppbyggd av nära 2.500.000 stenblock som väger i genomsnitt två och ett halvt ton. Tidens tand och plundrare har gnagt en aning på de imponerande yttermåtten. I ursprungligt skick mätte dock varje sida i pyramidens kvadratiska bas 230 meter varför den täckte en yta av 5,3 hektar. Det motsvarar ungefär dubbla ytan hos en större fotbollsplan. Höjden var 146 meter. Som jämförelse kan nämnas att Kaknästornet, inklusive TV-masten, är 170 meter högt.
Enkla verktyg
De verktyg som användes för att bygga pyramiderna var enkla. Varje stenblock höggs eller sågades ut ur klippan med hjälp av mejslar, klubbor och sågar med hårda skär. Träkilar och spett sprängde loss blocket som drogs från stenbrottet på slädar och rullande stockar för att sedan fraktas på pråmar på Nilen. Vid byggplatsen uppfördes jättelika ramper av grus och sand. De bildade en sorts långsluttande backar som gjorde det möjligt att släpa upp stenblocken allteftersom pyramiden höjde sig över marken. Stenarna var huggna och bearbetade med stor precision till block med absolut räta vinklar. De kunde föras på plats så exakt att fogarna mellan blocken sällan var mer än knappt en halv millimeter.
Innan den döde konungen placerade i sin pyramid utfördes balsameringen. Hjärnmassan togs ut genom näsborrarna. Det som fanns kvar i det inre av kraniet löstes upp med hjälp av kryddprodukter, för vilket ett särskilt prästerskap hade ansvaret. Därefter togs inälvorna ut genom en öppning i sidan. Bukhålan fylldes med myrra och andra krossade örter för att på så sätt förhindra en inre föruttnelse. När kroppen hade befriats från allt som med lätthet förruttnade, lades den i torr natron i minst 70 dagar, för att all fuktighet skulle dras ut. Slutligen lindades hundratals smala linneband runt kroppen, led för led och lem för lem.
Genom balsameringsprocessen skaffade sig egyptierna en förstahandskunskap om människokroppens anatomi. Därmed lade de också grunden för den medicinska vetenskapen, som senare greker, romare, perser och araber skulle bygga vidare. Den tredje dynastins store arkitekt, Imhotep, som bl.a. byggde trappstegspyramiden i Sakkara, var även en berömd läkare och blev senare av grekerna tillbedd som medicinens gud.
Blindgångar och enorma stendörrar
I pyramidernas innandömen finns ett stort system av falska gravar, blindgångar och enorma stendörrar som ingen enstaka skattsökare hade möjlighet att rubba. Trots detta har plundrare, genom årtusendena, lyckats tömma i stort sett alla pyramider.
Gemensamt för alla de stora gravmonumenten är att de utfördes under den blivande residentens livstid. Tutankha’muns grav från 1300-talet f Kr i Konungarnas dal vid Luxor utgör ett av de få undantagen, vilket delvis förklaras av att han endast var 19 år vid sin död.
Oplundrad grav
Tutankha’mun (1358–1339 f Kr) blev känd för en sentida allmänhet sedan Howard Carter och Lord Carnarvon upptäckt hans nästan oplundrade grav i Konungarnas grav 1922. Graven innehöll över 5000 föremål, bl.a. smycken, möbler, kläder, vin- och förvaringskrukor samt statyetter, stuvade i fyra små rum. I det största rummet stod fyra gravbaldakiner av förgyllt trä. Innanför dem stod en fyrkantig stenkista, i vilken låg en människoformad sarkofag av rent guld innehållande Tutankha’muns mumie. Det sensationella fyndet förorsakade bl.a. intriger mellan Carter och hans kollegor och en tvist om huruvida föremålen skulle tillfalla honom eller den egyptiska staten. Trots svårigheterna lyckades Carter 1928 konservera de första föremålen och ställa ut dem i Egyptiska museet i Kairo, där de alltjämt förvaras.
Jan Thuresson är frilansjournalist.
Detta är den andra i en serie korta artiklar som beskriver hur vi genom historien skyddat våra dyrbarheter.