Revisorsnämnden (tidigare Kommerskollegium) är den övervakande tillsynsorganisationen över oss revisorer, dvs. auktoriserade och godkända. Till den instansen kan vem som helst och på vilka grunder som helst anmäla revisorer som därefter blir föremål för tillsynsorganisationens undersökning. Man blir som revisor sedan föremål för ett uttalande som kan jämställas med ett domslut. Ärendet avskrivs från vidare handläggning eller man får erinran eller varning eller man kan t.o.m. bli av med sin auktorisation eller sitt godkännande.

Det är naturligtvis inget fel att det finns en övervakande instans över en yrkeskategori som revisorer med hänsyn till vilken ställning vi har i samhället. Det förekommer dock ett flertal anmärkningsvärda brister i detta system som tydligen aldrig är föremål ens för debatt från revisorskårens sida eller deras organisationer. Troligtvis beror denna handlingsförlamning på att yrkesrevisorerna inte vågar ta upp anmärkningar mot tillsynsmyndigheter p.g.a. att vi själva kan bli föremål för anmälningsärenden. Läser man kontinuerligt utslag i tillsynsärenden kan man nämligen observera att utgången av ärendet är mycket beroende på hur man bemöter eller besvarar den anmälan man råkat ut för dvs. i likvärdiga ärenden. Ber man i stort sett om ursäkt för att man handlat fel blir man mildare bedömd än om man hävdar sin rätt och påstår att man personligen anser anmälningsärendet vara felaktigt.

Trots att just Revisorsnämnden (Kommerskollegium) är den instans som auktoriserar eller godkänner oss i femårsintervaller och trots att vi obligatoriskt är försäkrade mot förmögenhetsförluster som våra kunder kan drabbas av genom vårt handlande är vi hela tiden satta under förmyndare. Gör vi misstag eller fel oavsett skäl skall vi naturligtvis stå för detta, men i det system som nu existerar kan vi bli anmälda t.o.m. för saker som vi inte ens tänkt göra eller kanske t.o.m. inte får göra. Skälet är naturligtvis att den som anmäler oss inte har insikt i vårt verksamhetsområde men att han trots detta gör en anmälan.

Jag skall här redogöra för flera skäl till varför man borde ta upp en debatt om förhållandet mellan vår övervakande organisation Revisorsnämnden och oss revisorer.

Förutom rättmätiga anmälningsärenden förekommer tyvärr olika slag av anmälningar som behandlas av tillsynsorganisationen enbart för att de kommit myndigheten tillhanda i vederbörlig ordning exempelvis:

A. Falsk anmälan (avsiktlig)

Den främsta bristen är att anmälaren utan egen risk kan göra en anmälan mot en revisor. I motsats till gällande lag har vi tydligen ingen möjlighet att motanmäla för exempelvis falsk angivelse, ett brotts som enligt vårt rättssystem i vissa fall straffas t.o.m. högre än det man blivit anklagad för.

B. Anmälan utan grund eller på felaktiga grunder

Anmälan sker mot något vi gjort som inte alls står i strid mot våra regler dvs. där anmälaren inte ens har satt sig in i revisorns etiska regler. Man kan anmälas exempelvis för att man vägrat sköta redovisningen i ett AB där man är vald revisor.

C. Anmälan p.g.a. personliga motsättningar

Någon kollega, advokat eller skattemyndighet som ogillar mig som person och anmäler mig anonymt på vaga eller t.o.m. obefintliga grunder eller t.o.m. för egen vinning.

D. Anmälan där skälet kan ifrågasättas exempelvis tolkning av våra regler eller där de står i strid med andra lagar och regler

Man anmäls för att man blivit invald i en lokal idrottsföreningsstyrelse trots att de tänkta arbetsuppgifterna helt ligger i linje med yrkesrollen exempelvis att organisera upp den ekonomiska funktionen, upprätta budgets eller årsredovisningar. Man anmäls således t.o.m. innan man över huvud taget ens hunnit göra någonting och ändå mindre göra något. fel. Det är inom parentes inte märkligt att idrottsrörelsen ser ut som den gör när inget krav på att ha auktoriserad eller godkänd revisor föreligger utom där man från tillsynshåll t.o.m. motarbetar revisorer att deltaga i den ideella rörelsen. Denna märkliga inställning från tillsynsmyndigheten är orsaken till avsaknaden av kvalificerade revisorer i all ideell verksamhet!

E. Anmälan p.g.a. att man säger upp sitt uppdrag

Man kommer inte överens med kunden som exempelvis inte alls lyssnar på revisorns påpekanden. Säger man då upp uppdraget kan man bli anmäld till tillsynsorganisationen som då undersöker ärendet. Revisorn varken kan eller vill dra fram obehagliga detaljer om skälet till uppsägningen av uppdraget och lever då farligt vid tillsynsorganisationens bedömning av ärendet.

Av mig ovan lämnade exempel borde räcka till för att ifrågasätta tillvägagångssättet vid s.k. tillsynsärenden. Ingen revisor oavsett om han är skyldig eller inte mår bra av att få ett tillsynsärende ”på halsen”. Enligt ovan är det t.o.m. svårt att kunna försvara sig på ett korrekt sätt genom att tillsynsmyndigheten tar upp vilka ärenden som helst oavsett vem anmälaren är, vad denne har för avsikter eller vilken grunden till anmälan är.

En falsk eller felaktig anmälan är därför många gånger värre än en korrekt anmälan. Vid en straffrättslig bedömning prövas ärendet först av en åklagare innan ärendet går vidare medan vi i vårt system får svara i ärendet oavsett om det är rätt eller fel från anmälarens sida. Om tillsynsärendet av tillsynsmyndigheten efter prövning avskrives p.g.a. att man exempelvis upptäckt att anmälan saknar grund eller att den anmälda revisorn är oskyldig till det påstådda kan man inte ens formellt gå vidare till läns- eller kammarrätt för att exempelvis få en dom på att anmälan var falsk eller felaktig oavsett om felet i bedömningen ligger hos den enskilde anmälaren eller Revisorsnämnden borde med stöd av detta åtminstone ha någon form av undersökningsplikt mot anmälaren innan ärendet ”dras igång” som ett tillsynsärende.

Jag har själv varit godkänd revisor sedan 1965 dvs. utövat yrket i mer än 30 år och har under den tiden personligen varit föremål för tre tillsynsärenden varav ett helt felaktigt från anmälarens sida, ett p.g.a. personliga motsättningar från skattemyndighetens sida i mitt län samt slutligen ett där anmälaren gör en anmälan när han själv av tingsrätten blivit tagen i örat i ett helt annat ärenden, ett minoritetsrevisorsärende dvs. hämnd från anmälarens sida.

Oavsett att jag inte fått någon påföljd alls i form av erinran, varning eller uteslutande från tillsynsmyndigheten i två ärenden upplevde jag dessa ärenden som klart obehagliga just p.g.a. den situation jag som anmäld hamnar i – och då helt p.g.a. av våra i högsta grad anmärkningsvärda regler som styr vårt yrke från ”storebrorshåll” och alldeles särskilt deras sätt att hantera även bevisligen felaktiga ärenden. I rättssystemet är man inte dömd förrän domen fallit men i våra tillsynsärenden i frågasätts många gånger svaret från oss revisorer av olika skäl. Man uppfattar sig som dömd (under handläggningens gång) även i helt solklara ”felaktiga” ärenden. Handläggningstider på mer än två år förekommer. Under tiden svävar revisorn i ovisshet om utgången även i ”felaktiga” ärenden.

Det vore intressant att se om någon av kårens mer än 4 000 kvalificerade revisorer har samma syn som jag på ”fenomenet” eller om det är som vanligt i vårt land att vi håller oss på vår kant och som vanligt så litet som möjligt.

Bengt G Andersson , Godkänd revisor, Västerås