Balans nr 6–7 1998

Tidernas kassaskåp/4: Jorden som kassaskåp

Innan banker och kassavalv kom att bli förvaringsställen för dyrbarheter, var människorna hänvisade till sin egen uppfinningsrikedom för att skydda sina värdeföremål. Det vanligaste sättet var att gräva ner sina dem eller gömma dem under en stenmur. Enbart på Gotland har omkring 700 medeltida skatter grävts fram. Den största guldskatten hittades däremot nedgrävd i Västergötland, strax utanför Skövde.

Det är ingen tillfällighet att vikingatiden ibland kallats Nordens silverålder. Över 1 100 silverskatter har påträffats i vårt land, de flesta på de båda östersjööarna Öland och Gotland. I utbyte mot pälsverk, slavar, vax, honung och järn strömmade silvret från de arabiska silvergruvorna i stora mängder mot Nordeuropa.

Att gräva ned sitt silver i jorden under vikingatid var inte enbart en nordisk företeelse. Liknande skattenedläggelser har skett på många håll längs Östersjöns södra kust, i Ryssland och på de Brittiska öarna.

Att rikedomar hopade sig på Gotland har en speciell förklaring. Under medeltiden var gotlänningarna inte beroende av den svenska kungen och kyrkan. Därför slapp de undan med låga skatter. På 1300-talet betalade t.ex. svearna minst sex gånger så mycket skatt som gotlänningarna. På det sättet fick gotlänningarna pengar över för att bygga kyrkor och skapa sig privata förmögenheter.

Skatterna innehåller armringar, flätade halsringar, pärlor och hängen. Vanliga är också utsökta filigransornerade spännen och på Gotland utgör de massiva armbyglarna av silver ett karakteristiskt inslag i skattfynden. Som regel har skatterna deponerats i något kärl av brons, keramik, trä eller skinn.

Naturligtvis gömdes även mynt. I de äldre nordiska fynden förekommer nästan uteslutande arabiska mynt, dirhemer, men mot slutet av 900-talet dyker även tyska mynt upp i skatterna.

Piratöverfallen

Frågan är varför så många skatter kom att stanna kvar i jorden. I östersjöområdet var naturligtvis de ständiga piratöverfallen ett tungt vägande skäl för att ta fram spaden. En annan förklaring är att en del av silverskatterna skulle utgöra offerfynd åt gudarna.

Det finns tusentals sägner som anknyter till bruket att dölja skatter i jorden. En västgötabonde som grävde upp en skatt se att hans gård stod i brand. Han insåg att det förstås bara var ett bländverk, så han fortsatte att gräva som om inget hade hänt. Men nästa gång han tittade upp såg han sin fru komma springande ut ur det brinnande huset med spinnrocken i famnen. Då blev han rädd och började springa hemåt. I samma ögonblick han lämnade gropen var skrämselsynen borta och så var också skatten.

Drygt sju kilo väger den största helt bevarade guldskatt som påträffats i svensk jord. Fyndet gjordes 1904 vid Timboholm utanför Skövde och består av två enkilos guldtackor och tjugosex sammanlänkade spiralringar. Metallen är helt obearbetad och kan vara betalningsguld, som grävdes ned i en grusbacke någon gång under folkvandringstiden (400–550 e. Kr.). Skatten upptäcktes i närheten av tre större stenar som kanske markerat gömstället.

Mura in dem

Att mura in sina värdeföremål var ett annat drastiskt sätt att undgå tjuvar. En oktoberdag 1937 gjorde några byggnadsarbetare ett häpnadsväckande fynd bakom en gammal tegelmur i en källarbutik vid Lilla Nygatan 5 i Gamla stan i Stockholm. Plötsligt började det trilla ut silverföremål ur fyllningen och efter ytterligare bearbetning av muren kom en silverskatt på över 200 kg i dagen, delvis i form av mycket vackra hantverksalster från 1600- och 1700-talen. Det var den så kallade Loheskatten som de hade träffat på, det utan jämförelse största av alla skattfynd som någonsin har gjorts i Sverige.

Arkeologen Bengt Thordeman, som fick ta hand om detta unika hittegods, kunde efter en längre tids efterforskning slå fast att silvret tillhört en familj vid namn Lohe. Troligen var det två till åren komna syskon av denna förmögna köpmanssläkt som lät mura in sina dyrbaraste ägodelar i gömstället under de oroligheter som 1743 skakade huvudstaden.

Jan Thuresson är frilansjournalist.

Detta är den fjärde i en serie korta artiklar som beskriver hur vi genom historien skyddat våra dyrbarheter.