Terminsavtal utgör inte ett självständigt finansiellt instrument hos företaget enligt skatterättens huvudregel, skriver Leif Wernevi. Han kommenterar i detta inlägg tidigare diskussioner i Balans kring redovisning och beskattning av valutaterminer.
I denna tidskrift har Birgitta Jönsson Lundmark och Tommy Cronholm i artikelform tidigare diskuterat frågorna rörande redovisning och beskattning av s.k. valutaterminer (Balans nr 12/1993 sid. 32 ff och nr 5/1994 sid. 10 ff).
Rättsutvecklingen har dock inte stått stilla och därför görs i det följande ett försök till sammanfattning av vad som idag – enligt min mening – får anses gälla på detta område. Jag begränsar mig därvid till de förhållanden som gäller främst för ett svenskt tillverkande aktiebolag.
Terminsavtal
Vid försäljning på en utländsk marknad mot framtida betalning i främmande valuta är det mycket vanligt att den svenske säljaren ingår ett terminsavtal för att skydda sig mot risken att den främmande valutan vid betalningen är mindre värd i förhållande till den svenska kronan än den var då försäljningsavtalet ingicks.
Ett terminsavtal är alltså ett avtal i vilket parterna kommit överens om en överlåtelse av viss egendom (t.ex. valuta) vid en bestämd tidpunkt i framtiden och till ett pris som bestäms i avtalet. Man tar en position i marknaden för att undvika en risk, s.k. hedging.
En hittills utbredd uppfattning har varit att resultatet av ingångna terminsavtal skall redovisas antingen enligt reglerna för realisationsvinst och realisationsförlust eller som lager i rörelse.
Inkomst med koppling
Till näringsverksamhet hänförs för ett aktiebolag samtliga inkomster. Inkomsterna av sådana verksamheter som t.ex. fastighetsförsäljning och varuförsäljning skall alltså redovisas som inkomst av näringsverksamhet, trots att olika regler gäller vid fastställandet av inkomsten.
Vid ingåendet av ett terminsavtal blir därför den första fråga som – skattemässigt sett – inställer sig om terminsavtalet och den transaktion till vilken detta hänför sig skall ses som en och samma affär eller som två skilda transaktioner, dvs. om en ”koppling” skall anses föreligga eller ej.
I arbetet ”Beskattning och utländsk valuta” (Uppsala 1988) har Per Thorell framhållit att i dansk och amerikansk rätt är den skattemässiga behandlingen av valutasäkringen kopplad till beskattningen av den underliggande transaktionen (sid. 69 ff).
I svensk rätt saknar däremot enligt Thorell frågan intresse eftersom ”valutasäkring i princip bara sker i näring” (sid. 71). Enligt Thorell är likväl det grundläggande synsättet ”tveklöst att varje transaktion skall betraktas för sig”. Om valutasäkringstransaktionen har ett påvisbart samband med – en koppling till – en underliggande transaktion skulle emellertid redovisning kunna ske tillsammans med denna (sid. 72).
I ett senare avgjort rättsfall (RÅ 1991 ref. 106) var frågan om ett terminsavtal som ingåtts för att säkra en i dollar företagen nyemission. Regeringsrätten uttalade att det inte förelåg ”någon rättslig grund för att i beskattningshänseende betrakta valutaväxlingen som en separat transaktion”. Eftersom det kapital är skattefritt som tillförs ett bolag i samband med en nyemission undantogs därmed också vinsten på terminsavtalet från beskattning.
Peter Melz har emellertid i en kommentar till detta rättsfall (i tidskriften Skattenytt 1992/6 sid. 272 f) uttalat att Regeringsrättens domskäl skulle ge en felaktig uppfattning om det principiella rättsläget. Melz menar att huvudregeln likväl är att en valutaväxling skall betraktas som en separat transaktion.
Det kan t.ex. enligt Melz inte vara principiellt riktigt att en valutaväxling som sker ”en beaktansvärd tidsperiod” efter erbjudandet att delta i t.ex. en nyemission inte skulle utgöra en separat skattepliktig intäkt, alternativt en separat avdragsgill kostnad.
Regeringsrätten har emellertid härefter i januari 1997 i ytterligare ett fall (förhandsbesked) tagit ställning till frågan efter vilka regler redovisningen av ett terminsavtal skall ske. Omständigheterna i fallet, (som finns återgivet i bl.a. tidskrifterna Skattenytt 1997/4 sid. 213 och Svensk Skattetidning 1998/3 sid. 51 ff), var i korthet följande:
Ett aktiebolag förvaltade fastigheter. I syfte att minska ränterisken på upplåningen för fastighetsinnehavet tecknades terminsavtal avseende räntan. Frågan blev då – enligt rättsfallsreferatet – om resultatet av de ingångna avtalen skulle reavinstbeskattas enligt reglerna för terminer i 24 § 4 mom. fjärde stycket lagen om statlig inkomstskatt (SIL) eller om beskattning i stället skulle ske enligt rörelsereglerna.
Regeringsrätten (liksom Skatterättsnämnden) fann att fråga inte var om en vid sidan av fastighetsförvaltningen bedriven handel med värdepapper e.d. Terminerna hade förvärvats som ett led i fastighetsförvaltningen och de skulle därför behandlas som andra i den verksamheten förvärvade finansiella instrument. Beskattning skulle ske enligt reavinstreglerna.
Numera får därför – i motsats till vad Cronholm synes mena – anses fastslaget att en valutatermin vid inkomstredovisningen skall hänföras till den affär vars resultat man önskar skydda.
Med andra ord: Om det finns en tydlig koppling, som bör dokumenteras, skall redovisningen ske på
samma sätt som gäller för den underliggande transaktionen; terminsavtal som ingåtts för att skydda t.ex. varuförsäljning i utländsk valuta redovisas enligt rörelsereglerna, en termin som ingåtts för att skydda en transaktion som betingats av ett fastighetsinnehav redovisas enligt reavinstreglerna och en vinst som betingas av en icke skattepliktig transaktion skall ej tas upp till beskattning.
Därtill kommer självfallet att en verksamhet som uteslutande avser just handel i vinstsyfte med terminer redovisas som rörelse och att terminsavtalen utgör lager i denna. Något stöd finns emellertid inte för att – som Cronholm – generellt utgå från att en större mängd terminsavtal (till följd av en större mängd utlandstransaktioner) skulle utgöra lagertillgångar även om de ”relateras till företagets egentliga verksamhet, dess investeringar, flöden etc.”. Ett såväl bokföringsmässigt som skattemässigt korrekt resultat kan likväl redovisas.
Beskattningsår
I det ovan refererade förhandsbeskedet, som gällde ett företag som förvaltade fastigheter, slogs också fast att skattskyldighet för vinst respektive avdragsrätt för förlust skulle inträda för det beskattningsår då fullgörandet enligt terminsavtalet skulle ske. Detta följer enligt rättsfallsreferatet av stadgandet i 24 § 4 mom. fjärde stycket första meningen SIL. Detta lagrum avser beräkning av realisationsvinst och lyder:
”Skattskyldighet för vinst respektive avdragsrätt för förlust på grund av en termin inträder för det beskattningsår då
fullgörandet (min markering) enligt terminsavtalet skall ske.”
Slutsatsen av det ovan anförda blir å andra sidan att en terminsaffär som är kopplad till en rörelsetransaktion, t.ex. en varuförsäljning, fullt ut skall redovisas och beskattas som inkomst av rörelse. I enlighet med bokföringslagens försiktighetsprincip innebär detta – som Jönsson Lundmark framhållit – att en orealiserad förlust till följd av terminsavtalet (ej varufordran) ”skall belasta räkenskapsårets resultat medan motsvarande orealiserade vinster inte beaktas vid resultatberäkningen” (Balans 12/93 sid. 35).
Vad nu sagts följer redan av huvudregeln i 2 kap. 4 § i årsredovisningslagen. Förändringar i växelkursen skall alltså vid terminssäkring inte påverka det bokförda värdet på själva (varu)fordran och endast terminspremien skall periodiseras över terminskontraktets löptid (Bokföringsnämndens rekommendation BFN R7 angående ”värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta” punkterna 15 och 16). Om det efter t.ex. terminsavtalets halva löptid föreligger en vinst på detta behöver den alltså ej redovisas förrän betalning skall ske i enlighet med det underliggande försäljningsavtalet.
Vid redovisning enligt rörelsereglerna bör det i enlighet härmed förhålla sig på samma sätt så länge den risk består, som skyddas av terminsavtal; om ett avtal löper ut och ersätts av ett annat med samma koppling till den underliggande affärstransaktionen så skall redovisningen enligt såväl det gamla som det nya terminsavtalet ske i enlighet med försiktighetsprincipen som vid en och samma transaktion.
Jag anser inte heller – liksom Jönsson Lundmark – att den s.k. hedgingtransaktionen exakt behöver matcha den säkrade positionen. Som emellertid Melz framhållit (se ovan) bör inte en alltför stor diskrepans råda mellan tiden för den säkrade risken och den enligt terminsavtalet.
Om kopplingen upphör får det nämligen antas att beskattning skall ske, såvida inte tillgången då kan anses ingå i (vara lager i) en separat bedriven handel med terminer och liknande instrument. Häri bör också ligga att om risken minskar till följd av verkställd betalning så bör även den redovisning som sker av terminsavtalet anpassas i enlighet därmed.
Självständigt finansiellt instrument?
Som framgått av vad ovan anförts utgör terminsavtalet i skatterätten enligt huvudregeln inte ”ett självständigt finansiellt instrument” hos företaget (Cronholm i Balans 5/94 sid. 12). Ett företags innehav av valutaterminer redovisas i inkomstslaget näringsverksamhet och om en tydlig koppling finns till ett underliggande avtal redovisas vinst eller förlust på innehavet antingen enligt reglerna för realisationsvinst och realisationsförlust eller fullt ut enligt reglerna för redovisning av rörelseinkomst. Det sistnämnda gäller givetvis även i fall där innehaven saknar koppling till underliggande affärstransaktioner men har en sådan omfattning och inriktning att de utgör lagertillgångar i en självständigt bedriven verksamhet. I enlighet härmed är också en vinst skattefri om den betingas av en icke skattepliktig transaktion.
Vad nu sagts gäller givetvis även vid förluster. En särskild fråga som mera sällan torde inställa sig är däremot hur redovisningen skall ske om inget av ovanstående kriterier är uppfyllt. Allt övervägande skäl talar emellertid då för att redovisningen skall ske enligt reglerna för beskattning av självständiga finansiella instrument, dvs. som realisationsvinst eller realisationsförlust då fullgörandet enligt terminsavtalet skall ske.
Som sammanfattning hänvisas till nedanstående schematiska framställning.
Leif Wernevi är f.d. assessor och verksam vid Industriens Skattebyrå AB.