Bruce McDonald på PricewaterhouseCoopers har aldrig ångrat att han lämnade Skottland för Nya Zeeland. Klimatet är bättre, kostnadsnivån lägre och landet så mycket trivsammare.
– Att man skulle förlora karriärmöjligheter här är bara nonsens!
Tvärtom, på Nya Zeeland finns alla möjligheter att få en bred erfarenhet som man sedan har stor nytta av, konstaterar Bruce McDonald.
Det är strax efter jul, högsommar och julledigt i Wellington när jag möter Bruce McDonald.
Varmt, ljust och behagligt.
Avslappnat klädd i shorts och den nya tröjan med logotypen för PricewaterhouseCoopers parkerar han sin röda Alfa Romeo Spider cabriolet alldeles vid strandpromenaden i Wellingtons vackra hamnkvarter.
Det är inte utan att man blir avundsjuk. Varför bor jag inte här istället för i Stockholm, tänker jag. Fast riktigt så avslappnat är det förstås inte under kontorstid, även om både klädstil och attityd är väldigt laid back bland dessa 3,6 miljoner kiwis (de kallar sig faktiskt så!).
Nya Zeeland ligger nästan så långt från Sverige som det över huvud taget är möjligt att komma. Tidsskillnaden är tolv timmar, det är sommar när vi har vinter (fast när vi har sommar är inte deras vinter alls lika grå och kall som vår – återigen en orättvisa!). De brittiska influenserna är fortfarande tydliga, även om de nu börjar blandas upp. Allt fler emigrerar hit från Polynesien och från tätt befolkade asiatiska länder som Sydkorea. Även för vita sydafrikaner utgör Nya Zeeland med sin låga brottslighet ett alternativ.
Det var 1982 som Bruce McDonald första gången anlände till Nya Zeeland. De planerade två åren blev snabbt fyra och när han så flyttade hem upptäckte Bruce att det var på Nya Zeeland han ville leva:
– Här kan man verkligen tala om livskvalitet. Vi bor precis vid havet, men kan åka skidor bara några timmars resa härifrån. Det är rent och säkert – och så är det vädret förstås. Här slipper man Skottlands alla regndagar!
Idag har Bruce McDonald hunnit bli 41 år. Han har tre barn och sportbilen får för det mesta vila i garaget. Sedan sju år tillbaka är han partner och ansvarig revisor för Ericsson på Nya Zeeland.
Även om mycket hänt det senaste decenniet så är Nya Zeeland fortfarande rätt provinsiellt och suget efter influenser utifrån är stort. Att skaffa sig sin ”oe” – overseas experience – är för många unga kiwis en viktig del av den personliga utvecklingen. Det är ungefär som gamla tiders bildningsresor. Ofta är nya zeeländska ungdomar borta flera år innan de återvänder – om de nu inte väljer att hålla sig borta för evigt!
Bruce McDonald känner igen bilden av Nya Zeeland som alltför lugnt och stilla – men han håller inte med om beskrivningen:
– Inom många företag finns det en föreställning om att det innebär ett steg tillbaka i karriären att vara här istället för i New York, London eller Sydney. Men det tycker jag är nonsens! Alltid när vi skickat folk utomlands har de lyckats väldigt bra. Kiwis är flexibla, de gillar att arbeta hårt. Myten att bli strandsatt här är just en myt.
Karriärmöjligheter?
Men finns det ändå inte någon risk att man hamnar i bakvattnet, att karriärmöjligheterna tar slut?
– Den stora fördelen med en relativt liten marknad som vår är att man får möjlighet att arbeta med många olika kunder. Ta Ericsson som exempel, hade jag arbetat med dem i Stockholm hade uppdraget förmodligen tagit ett halvår i anspråk. Här är vi klara på tre–fyra veckor. I många andra länder där organisationen är större och tyngre tar det lång tid innan de som är unga får en egen kontakt med företagets högsta ledning. Här kan en person arbeta med Shell, Lloyds Bank, Ericsson och ABB under ett och samma år. Detta tror jag skapar bättre karriärmöjligheter.
Bruce kommer från Price Waterhouse och en av de frågor som engagerat honom den senaste tiden är sammanslagningen med Coopers & Lybrand. PricewaterhouseCoopers blir efter sammanslagningen den absolut största byrån på Nya Zeeland och de två strukturerna kompletterar varandra väl.
– Jag var här 1984 när Price Waterhouse försökte gå samman med Deloitte och det visade sig att våra företagskulturer inte passade ihop. Sen var jag med om försöket att gå ihop med Arthur Andersen 1990. Under alla dessa år hade alla sagt att en sammanslagning med Coopers & Lybrand skulle passa oss bra. Och så var det, sammanslagningen har varit en relativt enkel process. Risken är annars stor att ledningen går bra ihop men att folket på basplanet fortfarande lever kvar i två skilda företagskulturer.
På Nya Zeeland kommer man nu att hantera flera konkurrerande företag, något som krävt en hel del diskussioner med kunderna.
– Vi har BP, Shell och flera banker bland våra kunder. Annars är konflikten som störst inom telesektorn. För bankerna har vi gjort en lösning med helt skilda revisorsteam och partners som håller till på olika våningsplan i byggnaden. Det är viktigt att vi kan garantera att konfidentiell information inte sprids. Skulle något sådant hända skulle förtroendet för oss allvarligt skadas, konstaterar Bruce McDonald.
Kraven alltför låga
Att bli revisor är idag en attraktiv karriärväg på Nya Zeeland. Tidigare dominerade jurister men nu söker sig allt fler från näringslivet till yrket. Kraven på kunskap har också skärpts. Till för några år sedan räckte det med att man hade en högskoleutbildning inom finans och redovisning för att man skulle få revidera. Nu krävs även en separat examen.
– Vi befinner oss i en övergångsperiod och längre fram tror jag att kraven kommer att bli ännu hårdare. Då kommer man att tvingas gå igenom regelbundna prov för att få behålla sin yrkestitel. Det handlar helt enkelt om att höja standarden – och det är bra!
– Tidigare var karriärvägen förehållen de som studerade redovisning, något som innebar att vi fick en mycket begränsad grupp människor att välja från. I Storbritannien kan man – som kontrast – ha vilken akademisk bakgrund som helst, innan man börjar kvalificera sig för att bli revisor. Resultatet är en mycket mer dynamisk grupp människor.
Genomgått stor förändring
De senaste femton åren har Nya Zeeland gått från att vara ett av de mest reglerade länderna utanför de kommunistiska länderna, till att bli nyliberalernas kanske främsta förebild i världen. Handelshinder togs bort, statliga företag såldes ut, arbetsmarknaden liberaliserades och fackföreningarna fick se sitt utrymme starkt beskuret. Denna omfattande privatiseringsvåg applåderades kraftigt av arbetsgivarna, inte minst i Sverige där Nya Zeeland användes som framgångsexempel.
Ett resultat av förändringarna är ett förenklat skattesystem. Skatten för privatpersoner (liksom för bolag) uppgår till ca 33 procent, oavsett vad man tjänar. Momsen ligger på 12 procent, sjukvården är visserligen fri, men de som har råd väljer ändå att komplettera med en privat sjukvårdsförsäkring eftersom köerna är långa.
Nu finns det de som tycker att man gått för långt, att privatiseringar och sociala nedskärningar bara gynnat ett litet fåtal. Bruce McDonald håller dock inte med om detta:
– Idag står Nya Zeeland mycket bättre rustat än vad vi gjorde 1984. Då stod landet på randen till konkurs på grund av den omfattande protektionismen. Idag ser vi hur allt fler länder följt vårt exempel och genomfört liknande reformer. De sociala problemen som uppstått i reformernas spår måste man dock göra något åt.
Snart är det val på Nya Zeeland. Labour, som visserligen startade reformerna men varit i opposition de senaste åren, är enligt undersökningarna på väg tillbaka. Få tror dock att labour förmår driva någon traditionell vänsterpolitik.
– Labour kommer antagligen att införa någon form av kapital- och förmögenhetsbeskattning, men så mycket mer blir det inte.
Hård konkurrens
För revisionsbyråerna finns inga restriktioner för vilka typer av uppdrag man kan ta. Samma bolag både kan revidera och genomföra konsultuppdrag för kunden. Utförsäljningen av statliga företag har liksom i Ryssland och övriga Östeuropa skapat ett sug efter de tjänster revisionsbyråerna kan erbjuda. På Nya Zeeland har man dock haft konkurrens från bankerna.
– I Europa är revisionsföretagens roll som konsulter inom detta område väl etablerad. Här är konkurrensen hårdare. På Nya Zeeland ser kunderna ingen konflikt i att få investeringsråden från banken och därefter gå till samma bank för finansieringen.
Liberaliseringen har inneburit att inkomstspridningen ökat. Särskilt snabb var utvecklingen under den senare delen av 80-talet inom den finansiella sektorn. Revisionsbranschen betalar generellt lägre löner än multinationella företag, men jämfört med näringslivet i stort är löneläget högre.
Den som börjar på en större revisionsbyrå direkt efter universitetet kan idag räkna med en ingångslön på motsvarande ca 13500 kronor. Efter tre–fyra år stiger lönen till ca 25000 kronor för att när man nått nivån som manager komma upp i 30–40000 kronor i månaden. Då ska man komma ihåg att kostnadsläget på Nya Zeeland är betydligt lägre än i Sverige.
– Den kritiska punkten kommer vid 3–4 års tid då vi betalar mindre än många företag. Det är också då vi förlorar mest folk.
Personalomsättning håller organisationen vid liv
Omsättningen på personal behöver dock inte vara negativ. Tvärtom, menar Bruce McDonald så kunde den gott vara högre:
– Vi behöver en kärna av människor som alltid finns kvar, därutöver tror jag att det är både bra och nyttigt med ett ständigt flöde av människor som börjar och slutar – det är bra för att hålla organisationen vid liv. Tidigare var det vanligt att man avslutade sin karriär med att bli partner. Nu kan folk bli partners och sedan försvinna igen efter några år. Den rotation och förändring detta leder till tror jag är bra, det minskar risken för stagnation.
Du har aldrig själv varit lockad av att lämna yrket?
– Jo, flera gånger. Det är alltid en bra test av hur attraktiv man är när en kund frågar om man inte vill börja hos dem. Men hittills har jag inte funnit något som är lika intressant.
På Nya Zeeland liksom i t.ex. Australien är det bara relativt stora aktiebolag som behöver anlita en auktoriserad revisor. De flesta bolag behöver framför allt hjälp med skatterådgivning och det är också ett stort arbetsområde för de mindre byråerna.
– Vi är i en övergångsfas där revisionen fortfarande utgör den största delen, men inom några år kommer konsultarbetet säkert att dominera.
220 kronor i timmen
Debiteringsnivåerna skiljer sig starkt mellan stora och små byråer. På en liten byrå kan delägarna debitera kring 220 kronor i timmen, vilket är vad de större byråerna tar för den som arbetat 2–3 år.
– Fram till för fem–sex år sedan accepterade vi alla typer av kunder. Idag har vi en tydligare strategi. Istället för att behålla små kunder som tycker att vi är för dyra och på vilka vi ändå inte tjänar pengar så har vi lämnat denna kundkategori till de mindre byråerna.
Själv har Bruce McDonald allt mer övergått till att jobba med risk management-analys och olika typer av konsultverksamhet.
– Det tar tid att bli van vid att tänka ”Sluta jobba med det vi gjort bra i tio år och tänk annorlunda”. Vår marknad är rådgivning till företag som Ericsson och ABB, både lokalt och internationellt. Ju förr vi koncentrerar oss på detta desto bättre för både oss och de mindre företagen. Man har helt enkelt inte någon strategi förrän man lär sig säga ”Nej”.
Jordbruket dominerar
De utländska ägarna har gjort sitt intåg i den tidigare så reglerade nya zeeländska marknaden. Flygbolag, järnväg och telefoni har redan privatiserats och fler företag är på väg. Men alltjämt är det jordbruket som dominerar landets näringsliv. Taiwan är den näst största importören av nya zeeländska mejeriprodukter och trots den ekonomiska nedgången i Sydostasien är det där som Nya Zeeland ser sin framtida exportmarkand.
– På Price Waterhouse har vi inte haft någon större kunskap när det gäller detta område. Där kompletteras vi bra av Coopers & Lybrand som mer varit koncentrerade på inhemska företag.
Tillsammans har de två byråerna 1500 anställda. 60 procent av dessa finns i Auckland. Tendensen är att näringslivet i allt högre grad koncentreras till Auckland som snart kommer att ha häften av Nya Zeelands samlade befolkning.
– För egen del så tror jag inte att det är aktuellt med en flytt till Auckland. Däremot finns det annat som lockar. Vår hemmamarknad är mogen, men det finns ett stort behov av våra kunskap på de växande asiatiska marknaderna. Därför skulle jag vara förvånad om jag är kvar här om tre–fyra år.
– Man får inte bli för bekväm!
David Isaksson