Incitamentsprogram har blivit vanligare i aktiemarknadsbolag, vilket väcker frågor på det aktiemarknadsrättsliga området. Rolf Skog sammanfattar vad som anses vara god sed på aktiemarknaden i fråga om
Med aktiemarknadsbolag avses enligt 2 § insiderlagen (1990: 1342) ett aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats. Begreppen börs och auktoriserad marknadsplats definieras i 4 § lagen (1992:453) om börs- och clearingverksamhet. Med aktiemarknadsbolag jämställs i AMN:s uttalanden bolag som vidtagit åtgärd för att bli aktiemarknadsbolag, se bl.a. AMN 1990:8. Med arbetsgivarbolag avses i denna artikel det bolag i vilket de personer som avses erhålla köpoptioner är anställda eller styrelseledamöter.
Aktiemarknadsnämnden har vid flera tillfällen uttalat sig om vad den anser vara god sed i fråga om incitamentsprogram i aktiemarknadsbolag.1 Nämnden har gjort dels tre s.k. principuttalanden i ämnet (AMN 1987:11, 1989:1 och 1998:3), dels en rad uttalanden rörande enskilda fall (se bl.a. AMN 1987:2, 6 och 10, 1990:2 och 3, 1991:1, 1992:5, 1997:2, 1998:5, 6 och 8 samt 1999:5 och 14). Uttalandena spänner över en lång tidsperiod och överlappar i viss utsträckning varandra. Det kan därför vara svårt att få en klar bild av ”rättsläget”.
Med köpoptionsprogram avseende aktier jämställs köpoptionsprogram med konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller från skuldebrev avskiljt optionsbevis avseende optionsrätt till nyteckning som under ligande värdepapper (AMN 1987:11).
Med utgångspunkt i Aktiemarknadsnämndens praxis görs i denna artikel ett försök att sammanfatta vad som kan anses vara god sed i fråga om sådana incitamentsprogram som baseras på icke standardiserade köpoptioner avseende aktier i arbetsgivarbolaget eller annat bolag i samma koncern och som riktar sig till dels VD (och eventuellt andra anställda) i arbetsgivarbolaget, dels styrelseledamöter som inte är anställda i bolaget.2 Resonemanget är tillämpligt också på program som uteslutande riktar sig till den sistnämnda kategorin.
I artikelns första avsnitt behandlas nämndens praxis avseende dels formerna för beslut om den aktuella formen av incitamentsprogram, dels styrelseledamöters rätt att deltaga i programmen. Därefter behandlas i tur och ordning kravet på marknadsmässiga villkor, tilldelningens storlek och bolagens informationsgivning.
Beslut om köpoptionsprogram; styrelseledamots rätt att deltaga
I detta avsnitt behandlas frågan om på vilket sätt beslut om köpoptionsprogram skall fattas för att förfarandet skall vara förenligt med god sed på aktiemarknaden. I avsnitt 1.1 behandlas optionsprogram avseende aktier i arbetsgivarbolaget, medan optionsprogram som baseras på aktier i annat bolag i den koncern i vilken arbetsgivarbolaget ingår behandlas i avsnitt 1.2.
1. Köpoptionsprogram avseende aktier i arbetsgivarbolaget
Aktiemarknadsnämndens uppgift är att verka för god sed på den svenska aktiemarknaden. Nämndens uttalanden om optionsprogram avseende aktier i arbetsgivarbolaget avser därför till helt övervägande del fall där arbetsgivarbolaget är ett aktiemarknadsbolag. Dessa fall behandlas i avsnitt 1.1. Om arbetsgivarbolaget är ett onoterat bolag aktualiseras som regel inte frågan om god sed på aktiemarknaden. Då det emellertid kan tänkas att optionerna i fråga utfärdas av ett aktiemarknadsbolag är det inte uteslutet att också i det fallet frågor om god sed på aktiemarknaden aktualiseras. I avsnitt 1.2 behandlas därför köpoptionsprogram där arbetsgivarbolaget är ett onoterat bolag.
1.1 Arbetsgivarbolaget är ett aktiemarknadsbolag
Optionerna utfärdas av tredje man, t.ex. ett värdepappersinstitut
Att VD eller enskild styrelseledamot i ett aktiemarknadsbolag förvärvar köpoptioner avseende aktier i det egna bolaget reser i sig inte andra frågor om god sed på aktiemarknaden än sådana som rör informationsgivning. Förvärvas optionerna från en fristående part, t.ex. ett värdepappersinstitut och sker förvärvet på privat initiativ utan att arbetsgivarbolaget medverkar till affären, faller villkoren och förfarandet som sådant utanför Aktiemarknadsnämndens ”jurisdiktion”. Av nämndens uttalande AMN 1987:11 framgår dock att styrelsen bör informeras om saken och att information om innehavet skall lämnas i årsredovisningen.
Om emellertid arbetsgivarbolaget i någon mening medverkar till att optionsprogrammet kommer till stånd, följer av nämndens praxis att beslut om denna medverkan skall fattas av arbetsgivarbolagets styrelse (AMN 1998:3 och 1987:11). Som exempel på medverkan nämns i AMN 1987:11 att arbetsgivarbolaget verkar för tillkomsten av optionsavtalet genom att deltaga i förhandlingar med optionsutfärdaren eller andra intressenter, att bolaget medverkar till finansieringen eller att bolaget på begäran av optionsutfärdaren samtycker till att avtalet träffas. I AMN 1991:1 nämns som exempel att arbetsgivarbolaget ”tar initiativ till, svarar för kostnader för eller administrerar” optionsprogrammet.3
En under senare år allt oftare aktualiserad fråga är huruvida bolaget kan medverka till att inte bara VD och andra anställda, utan även styrelseledamöter som inte också är anställda i bolaget erbjuds köpoptioner. Aktiemarknadsnämndens tidigare mycket restriktiva inställning på denna punkt (se bl.a. AMN 1997:2, 1989:1 och 1987:11) omprövades i principuttalandet AMN 1998:3.
Styrelseledamot i arbetsgivarbolaget kan i dag, på marknadsmässiga villkor, deltaga i köpoptionsprogram utan särskilda skäl. Vad som i detta hänseende sagts i de tidigare uttalandena är inte längre relevant. Beslut om (eller snarare godkännande av) styrelseledamots deltagande i sådant program skall emellertid fattas, inte av styrelsen utan av bolagsstämman. Stämmans beslut fattas med sedvanlig enkel röstmajoritet. Skulle berörd styrelseledamot tillika vara aktieägare i bolaget bör denne inte deltaga i stämmans beslutsfattande.
Ratio för kravet på stämmobehandling är bl.a. att villkoren i optionsprogrammet på det sättet kan bli föremål för offentlighet och att aktieägarna ges möjlighet att ta ställning till det lämpliga i förslaget med hänsyn till den risk som kan föreligga för obehörig påverkan i förhållande till optionsutfärdaren eller annan.
Av AMN 1998:5 framgår att kravet på att styrelseledamots deltagande i programmet skall underställas bolagsstämman för godkännande gäller även för det fall styrelseledamöterna utan protokollfört styrelsebeslut deltar i ett optionsprogram efter en överenskommelse sinsemellan, eftersom en sådan överenskommelse kan betraktas som ett informellt styrelsebeslut. Däremot uppställs, som framgått ovan, inte något krav på godkännande om enskilda styrelseledamöter agerar utan medverkan av bolaget eller överenskommelse inom styrelsen.
Optionerna utfärdas av ägare i arbetsgivarbolaget; ägaren är inte ett aktiemarknadsbolag.
För det fall optionerna utfärdas, inte av en helt fristående part utan av en ägare i arbetsgivarbolaget gäller enligt AMN 1998:3, förutom vad som sagts under fall 1A, att optionsutfärdaren inte får deltaga i ett stämmobeslut rörande styrelseledamots deltagande i programmet. Därigenom reduceras risken för framtida lojalitetsband mellan berörd styrelseledamot och optionsutfärdaren.
Optionerna utfärdas av arbetsgivarbolagets moderbolag; moderbolaget är i sin tur ett aktiemarknadsbolag
En variant av fall 1B är att optionsutfärdaren är moderbolag till arbetsgivarbolaget. Om moderbolaget ifråga är onoterat är situationen också att bedöma på samma sätt som i 1B, men om moderbolaget i sin tur är ett aktiemarknadsbolag blir läget annorlunda.
Beträffande arbetsgivarbolaget gäller då alltjämt vad som sagt om fall 1B. Huvudregeln är alltså att styrelsen skall besluta om bolagets medverkan till programmet, men att beslutet skall fattas av bolagsstämman om styrelseledamot skall omfattas av programmet. Stämmans beslut fattas med enkel majoritet och moderbolaget får ej deltaga i beslutsfattandet.
I syfte att skydda även moderbolagets aktieägare gäller emellertid enligt AMN 1998:3 (jfr även AMN 1987:11), att beslutet också skall godkännas av moderbolagets stämma och att detta skall ske i former motsvarande dem som anges i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag m.m. (Leo-lagen). Motsvarande får enligt nämnden anses gälla om arbetsgivarbolaget inte i lagens mening är ett dotterbolag, utan endast s.k. intressebolag till optionsutfärdaren, men det med tanke på ägarandelen, inflytandet och andra omständigheter framstår som sakligt motiverat att i detta sammanhang behandla intressebolaget som dotterbolag (AMN 1998:3 och 1989:1, jfr även AMN 1990:9).
Att stämmans beslut skall fattas i former motsvarande dem som anges i Leo-lagen innebär att beslutet är giltigt endast under förutsättning att det biträds av aktieägare med minst nio tiondelar av såväl de avgivna rösterna som de på stämman företrädda aktierna. Det innebär också att särskilda krav ställs på innehållet i kallelsen till stämman, se avsnitt 4 nedan.
Det förtjänar anmärkas att Leo-lagen, till skillnad från insiderlagen, inte innehåller något undantag för det fallet att innehavaren av en option köper den underliggande tillgången. I och med att optionsprogrammet godkänts av bolagsstämman med Leo-majoritet behövs emellertid inte något ytterligare beslut av stämman för det fall att optionsinnehavaren väljer att utnyttja optionen.
I detta sammanhang kan fråga också uppkomma om styrelseledamot i moderbolaget (optionsutfärdaren) kan deltaga i dotterbolagets optionsprogram. Svaret på den frågan är att styrelseledamot i moderbolaget, som inte är anställd i moder- eller dotterbolaget, normalt inte bör ingå i programmet (AMN 1998:3). Styrelsen i moderbolaget föreslår stämman programmet och är i den meningen också en garant för dess rimlighet. Det är då normalt inte lämpligt att ledamot av styrelsen omfattas av programmet. Huruvida särskilda skäl (jfr AMN 1997:2) också i detta fall kan motivera att styrelseledamöter får deltaga i programmet har inte prövats av nämnden.
Exkurs
Ett dotterbolag får inte förvärva aktier i sitt moderbolag. Det torde därför i praktiken inte heller förekomma att dotterbolag utfärdar köpoptioner av här diskuterat slag avseende aktier i moderbolaget. Då det emellertid finns exempel på att dotterbolag ställt ut sådana köpoptioner på t.ex. konvertibla skuldebrev utgivna av moderbolaget (AMN 1987:6) behandlas nedan också två fall där optionsutfärdaren är dotterbolag till arbetsgivarbolaget.
Optionerna utfärdas av onoterat dotterbolag till arbetsgivarbolaget
Situationen är snarlik den i fall 1A. Om arbetsgivarbolaget (moderbolaget) medverkar till att optionsprogrammet kommer till stånd – vilket här torde vara självklart – skall beslut om denna medverkan alltså fattas av arbetsgivarbolagets styrelse. I praktiken krävs emellertid att saken i sin helhet underställs stämman, eftersom det optionsutfärdande dotterbolagets beslut att ställa ut köpoptioner avseende ”aktier” i moderbolaget, i analogi med Leo-lagen kräver beslut av bolagsstämman och godkännande av moderbolagets stämma med det i den lagen uppställda majoritetskravet (AMN 1987:6).
Kan styrelseledamot i arbetsgivarbolaget (moderbolaget) deltaga i programmet efter beslut av bolagsstämman? I analogi med vad som sagt under sista stycket i fall 1C ovan torde det ligga närmast till hands att besvara frågan nekande.
Optionerna utfärdas av noterat dotterbolag till arbetsgivarbolaget
Se fall 1D.
Om medverkan tar sig uttryck i att ett bolag i arbetsgivarbolagskoncernen ställer aktier tilkl förfogande för optionsutfärdaren kan även optionsutfärdaren komma att betraktas som ett koncernbolag (AMN 1991:1, se även avsnitt 2, sid. 30).
1.2 Arbetsgivarbolaget är ett onoterat bolag
Optionerna utfärdas av tredje man, t.ex. ett värdepappersinstitut
Om arbetsgivarbolaget är onoterat och optionerna ställs ut av tredje man uppkommer inga frågor om god sed på aktiemarknaden. Situationen faller alltså utanför Aktiemarknadsnämndens ”jurisdiktion”.
Optionerna utfärdas av ägare i arbetsgivarbolaget; ägaren är inte ett aktiemarknadsbolag.
Situationen skiljer sig inte från fall 2A.
Optionerna utfärdas av arbetsgivarbolagets moderbolag; moderbolaget är i sin tur ett aktiemarknadsbolag
Beträffande arbetsgivarbolaget, som inte är noterat, blir situationen identisk med fall 2B och faller alltså utanför Aktiemarknadsnämndens ”jurisdiktion”.
Beträffande moderbolaget, som är noterat, blir situationen identisk med fall 1C. Beslutet om optionsprogrammet skall alltså godkännas av stämman i moderbolaget med tillämpning av Leo-lagens beslutsregler. Även när det gäller frågan om styrelseledamöter i moderbolaget (optionsutfärdaren) kan deltaga i optionsprogrammet är situationen identisk med fall 1C.
Exkurs
Optionerna utfärdas av onoterat dotterbolag till arbetsgivarbolaget
Med hänsyn till att såväl arbetsgivarbolaget som det optionsutfärdande dotterbolaget är onoterade faller situationen inte under Aktiemarknadsnämndens ”jurisdiktion”.
Optionerna utfärdas av noterat dotterbolag till arbetsgivarbolaget
Beträffande arbetsgivarbolaget, som inte är noterat, blir situationen identisk med fall 2A. Den faller alltså utanför AMN:s ”jurisdiktion”.
Beträffande det optionsutfärdande dotterbolaget, som är noterat, blir situationen identisk med fall 1E. Beslutet om optionsprogrammet skall alltså godkännas av stämman i det noterade dotterbolaget med tillämpning av Leo-lagens majoritetskrav. Även när det gäller frågan om styrelseledamöter i moderbolaget (optionsutfärdaren) kan deltaga i optionsprogrammet är läget detsamma som i fall 1E.
2. Köpoptionsprogram avseende aktier i annat bolag i koncernen
Gemensamt för de ovan behandlade optionsprogrammen är att de baseras på köpoptioner avseende aktier i arbetsgivarbolaget. Det förekommer emellertid också program som baserar sig på aktier i annat bolag i samma koncern. Ett exempel är optionsprogram för befattningshavare i ett dotterbolag som baseras på köpoptioner avseende aktier i moderbolaget.
I AMN 1987:10 behandlade nämnden ett program där ett aktiemarknadsbolag (moderbolaget) avsåg att medverka till att ett fristående bolag ställde ut köpoptioner på aktier i aktiemarknadsbolaget till befattningshavare i ett (utländskt) dotterbolag till aktiemarknadsbolaget. Nämnden fann i det fallet det vara tillräckligt att beslut om moderbolagets medverkan till tillkomsten av optionsprogrammet fattades av moderbolagets styrelse.
Nämnden fann inte heller något hinder föreligga för styrelseledamot i arbetsgivarbolaget (dotterbolaget) att deltaga i programmet, om han inte samtidigt är ledamot av moderbolagets styrelse. Beträffande styrelseledamot i dotterbolaget som också är styrelseledamot i moderbolaget, liksom den som uteslutande är ledamot av moderbolagets styrelse, borde enligt nämnden som princip gälla att den som deltagit i moderbolagsstyrelsens beslut – eller på annat sätt medverkat vid – tillkomsten av optionsavtalet inte bör ingå i den av avtalet omfattade personkretsen. Styrelseledamot som har en verkställande ledningsfunktion i bolaget eller annat koncernföretag bör dock kunna omfattas av programmet förutsatt att ledamoten inte deltar i styrelsens behandling av frågan.
I AMN 1991:1 behandlade nämnden ett program där ett aktiemarknadsbolag avsåg att medverka till att ett fristående bolag ställde ut köpoptioner på aktier i aktiemarknadsbolaget till befattningshavare i dels aktiemarknadsbolaget, dels (utländska) dotterbolag till aktiemarknadsbolaget. Då aktiemarknadsbolaget i detta fall, direkt och indirekt, ägdes till mer än 50 procent av ett svenskt aktiebolag, NN, och större delen av de aktier i aktiemarknadsbolaget som skulle omfattas av optionsprogrammet, skulle överlåtas från bolag i NN-koncernen till den fristående optionsutfärdaren med skyldighet att återköpa de aktier som inte utnyttjades under optionerna, fann nämnden att optionsutfärdaren borde jämställas med ett i koncernen ingående bolag. Bolagsstämman i NN borde därför behandla optionsprogrammet. Jfr fall 1C.
Marknadsmässiga villkor
Villkoren i köpoptionsavtal bör enligt AMN 1987:11 (jfr AMN 1989:1) vara grundade på en marknadsmässig bedömning. Därmed avses enligt uttalandet att – om inte en ’marknadsnotering’ finns – det pris som optionen enligt avtalet betingar (optionens premium) motsvarar det värde som erhålls vid en beräkning enligt någon allmänt vedertagen värderingsmodell, där relevanta faktorer åsatts värden som kan bedömas vara realistiska.
I AMN 1998:3 konstaterar nämnden att kravet på marknadsmässighet inte utesluter att ett bolag kan finna anledning att i vissa fall underlätta berörda funktionärers deltagande i ett program genom att helt eller delvis bidra ekonomiskt. Enligt AMN 1991:1 är det förenligt med principen om marknadsmässiga villkor att en anställd erhåller en sådan optionsförmån, om förmånens värde jämte värdet av övriga anställningsförmåner står i rimlig proportion till den anställdes ställning, ansvar och förväntade arbetsprestation i bolaget.
Det lösenpris som läggs till grund för beräkning optionsförmånens värde bör dock, om inte särskilda skäl föreligger, inte sättas lägre än marknadspriset på aktien vid tiden för tilldelningen.
Huruvida det också skulle vara förenligt med god sed på aktiemarknaden att genom ekonomiskt bidrag underlätta för styrelseledamöter att deltaga i ett optionsprogram framgår inte helt klart av nämndens uttalanden, men övervägande skäl talar för att detta bör undvikas i sådana fall då bidraget lämnas av annan än arbetsgivarbolaget och det således skulle kunna ge upphov till farhågor för att ledamöternas objektivitet påverkas.
I AMN 1998:8 uttalar nämnden att principen om marknadsmässighet inte hindrar att optionerna som en särskild förmån tilldelas de anställda utan ersättning, under förutsättning att tilldelningens karaktär av en med bonus jämförbar förmån öppet erkänns.
Kravet på marknadsmässiga villkor avser helhetsbilden. Hur enskildheter som optionens pris (premium), löptid etc. i detalj utformas är enligt nämnden av underordnad betydelse så länge villkoren ’sammanvägt’ följer principen om marknadsmässighet (AMN 1999:17).
Tilldelningens storlek
Frågan om vad som är god sed på aktiemarknaden när det gäller köpoptionsprogram handlar också om tilldelningen av optioner. Genom AMN 1998:3 klargjorde nämnden att ett schablonmässigt hänsynstagande till relationen mellan tilldelningen och den enskildes lön och andra anställningsförmåner inte behöver eftersträvas. Nämnden distanserade sig därigenom ytterligare från vad den i detta hänseende anfört bl.a. i principuttalandet AMN 1989:1. Fortfarande måste det dock, enligt nämnden, bedömas som väsentligt att tilldelningen hålls på en rimlig nivå.
Förtroendet för aktiemarknaden kan nämligen lätt rubbas, om mycket omfattande tilldelning sker till ledande funktionärer vilka har haft eller uppfattas ha haft möjlighet att själva påverka beslutsprocessen (jfr AMN 1987:11 och 1991:1). Tilldelningen bör också bedömas med beaktande av förekomsten av andra incitamentsprogram för berörda funktionärer.
För att jämförbarhet med förvärv av aktier eller konvertibler skall uppnås bör, enligt nämnden, beräkningar avseende köpoptionsprogram utgå från värdet av underliggande värdepapper, dvs. lösenbeloppet för de aktier som optionerna berättigar till.
Information
Köpoptionsavtal bör offentliggöras utan obehörigt dröjsmål (AMN 1987:11). Skall avtalet godkännas av styrelsen i arbetsgivarbolaget bör emellertid offentliggörandet inte ske före styrelsebehandlingen (AMN 1990:2). Informationen bör omfatta uppgift om vilka personalkategorier som berörs, tilldelningens storlek, optionspremie, lösenpris och löptid. I uttalandet AMN 1994:6, som avsåg syntetiska optioner, inkluderas i uppräkningen också aktuell aktiekurs vid utfärdande av optionerna. Det ligger nära till hands att anse motsvarande gälla i fråga om köpoptionsprogram.
Om beslut om köpoptionsprogram skall fattas av bolagsstämman i arbetsgivarbolaget skall motsvarande information lämnas i kallelsen till stämman (AMN 1990:3). Kallelsen bör också innehålla en upplysning om att styrelsens förslag till beslut finns tillgängligt för aktieägarna viss tid före stämman och om att förslaget tillställs aktieägare som begär det (AMN 1992:5).
Skall beslutet godkännas av arbetsgivarbolagets moderbolag i former motsvarande dem som anges i Leo-lagen, så skall information om programmet lämnas även i den kallelsen (AMN 1998:3 och 1988:10). Styrelsens förslag till beslut bör i detta fall villkoras av att bolagsstämmans beslut biträds av aktieägare i sådan utsträckning att den erforderliga majoriteten uppnås och detta villkor bör framgå av kallelsen (AMN 1989:1). Vidare bör i det fallet Leo-lagens regler om information efter emissionsbeslutet iakttas (AMN 1998:3 och 1989:1 samt 1990:3).
I AMN 1988:10 – som gällde konvertibla skuldebrev – ansåg nämnden att, om olika kategorier av anställda ges olika teckningsrätt, kategoriindelningen bör framgå redan av kallelsen. Motsvarande gäller ifråga om köpoptionsprogram (AMN 1990:3). Har garantier lämnats om viss tilldelning bör kallelsen innehålla uppgift därom med avseende på varje tilldelningsberättigad person (AMN 1988:10), något som dock inte innebär att sådana garantier måste lämnas (AMN 1999:17).
Vikten av öppenhet i fråga om incitamentsprogram framhålls också i principuttalandet AMN 1998: 3, vari nämnden också ansåg att upplysning, i förekommande fall, även bör lämnas om vilket eller vilka institut som utfört värderingen av optionerna.
En särskild fråga med anknytning till kravet på information i kallelse till bolagsstämma är huruvida bolagsstämman i ett aktiemarknadsbolag som avser att ställa ut köpoptioner på aktier i ett annat bolag kan uppdra åt styrelsen att bestämma de närmare villkoren i optionsprogrammet.
Aktiemarknadsnämnden har i det avseendet intagit en restriktiv hållning. I AMN 1990:3 (i vilket ett moderbolag ställde ut köpoptioner på aktier i ett noterat dotterbolag till ledande befattningshavare i dotterbolaget) ansåg nämnden att stämman inte bör lämna ett sådant uppdrag åt styrelsen utan närmare av bolagsstämman angivna riktlinjer. För att inte begränsa bolagets handlingsmöjligheter redan i och med kallelsen bör dock, enligt nämnden, uppgifter i kallelsen om aktiekurs, optionens pris och lösenpris kunna anges med vissa reservationer. Exempelvis bör aktiekursen kunna bestämmas i relation till noterad kurs när optionsavtal ingås.
Om bolaget väljer att ange vissa uppgifter med någon reservation, bör emellertid redan i kallelsen underlaget för prissättningen redovisas på ett sätt som möjliggör för aktieägarna att bedöma denna och dess konsekvenser. Önskar bolaget utfärda köpoptioner vid andra tidpunkter än i omedelbar anslutning till stämman, exempelvis vid nyanställningar, är det enligt nämnden också rimligt att kräva att bolaget intill nästkommande bolagsstämma tillämpar samma principer för prissättningen av optionen.
En samlad bedömning av tilltänkta optionsprogram
I AMN 1998:3 understryker nämnden avslutningsvis att det vid planering och genomförande av köpoptionsprogram är mycket väsentligt att de ansvariga organen inom bolaget gör en samlad bedömning av ett tilltänkt program. Kretsen av teckningsberättigade, villkoren, tilldelningens storlek, förekomsten av andra aktierelaterade incitamentsprogram och övriga faktorer bör sammantagna framstå som rimliga. I fall då rimligheten helt eller delvis kan ifrågasättas, kan detta enligt vad erfarenheten visar vara till skada för bolaget, de berörda personerna och allmänhetens förtroende för aktiemarknaden.
Ekon. lic Rolf Skog är sekreterare i den statliga Aktiemarknadskommittén och föredragande i Aktiemarknadsnämnden. Han medverkade senast i Balans nr 12/99.