När Ronny Moan, en 30-årig revisor i Nordnorska Tromsö fick erbjudandet om ett nytt arbete hos PricewaterhouseCoopers, PWC, tvekade han inte länge. Det nya jobbet skulle dels innebära medverkan som internationell instruktör för nya revisorer inom Europa men framförallt att han skulle få ansvaret för PWC:s kunder på Svalbard.
– Självklart innebar uppdragen på Svalbard en lockelse. Det är ett privilegium att få resa en del i jobbet. Att ha kunder på Svalbard innebär både isbjörnar och skoteräventyr i en exotisk arktisk miljö som är något utöver det vanliga, säger Ronny Moan.
Longyearbyen på ögruppen Svalbard är världens nordligaste bosättning med åretruntboende. Isbjörnar, glaciärer och packis hör till vardagen på ögruppen som ligger förvånansvärt nära Nordpolen. Longyearbyen lär också vara en de få platser där man kan komma direkt från skoterturen med rånarluva, en s.k. balaklava och gevär på axeln och kliva in på banken utan att någon reagerar. Gevär är nämligen en av de mest livsnödvändiga sakerna som alltid ska bäras när man är ute i markerna utanför byn.
För några år sedan anföll en ensam isbjörn två yngre obeväpnade kvinnor som vandrade på ett fjäll utanför samhället. Den ena kvinnan lyckades rädda sig genom att hoppa utför ett stup. Däremot dödades den andra kvinnan av björnen. Isbjörnarna går inte att lita på. Knappt tio gånger per år vandrar ensamma isbjörnar rakt genom byn i skydd av vintermörkret. Men de centrala delarna av samhället anses trots detta som säkra.
Till Svalbard kommer man enklast med flyg som tar 1,5 timme i rak nordlig riktning från Tromsö. Hela ögruppen lyder under norskt styre men det finns en hel del speciella regler som gör platsen både internationellt präglad och skattemässigt annorlunda. Exempelvis driver Ryssland sedan länge en egen kolgruva i Barentsburg inte långt från den norska huvudorten Longyearbyen. Dessutom är det lite av ett lågskatteområde med taxfreepriser på alkohol och bara 13,7 procents inkomstskatt för de boende.
Friare lagar
Visserligen styrs Svalbard i praktiken av Norge enligt Svalbardtraktatet från 1920-talet, men formellt räknas ögruppen inte till norskt territorium och omfattas därför egentligen inte av lagarna på fastlandet. Teoretiskt gäller därför inte de normala aktiebolags- skatte- och revisionslagarna vilket medför att formella krav på hur revision och företagsbildningar ska göras egentligen saknas. I praktiken väljer ändå de flesta bolag att bilda aktiebolag och följa de norska normallagarna.
– Det råder ingen Vilda-Västern bland bolagen här även om ett och annat mindre bolag troligen kör lite som dom vill, säger Ronny Moan.
När vi träffar Ronny Moan utanför Radisson SAS hotell på Svalbard, som är ett modulbygge som tidigare använts i OS-byn i Lillehammer, har han tagit med sig sambon Wenche. Det är ett sätt att hinna umgås med varandra eftersom Ronnys resande både söderut och norrut inom Europa tar mycket tid. För Ronny gäller det också att passa på. Om mindre än ett halvår väntas deras första barn och det gör troligen situationen en aning annorlunda. På deras dagsprogram står ett besök på ett konstgalleri i Longyearbyen under eftermiddagen. Galleri-besöket får tyvärr strykas eftersom intervjun utvecklas till en fullspäckad guidad ”grand tour” av hela ögruppens totalt 4,5 mil långa vägnät. Först åker vi till Kolgruva 7 och en intilliggande satellitstation för norrskensforskning. Sedan bär det av till det koleldade värmekraftverket där en av Ronnys kunder, Leif Kjörsvik arbetar som chef för den tekniska avdelningen inom Svalbard Samfunnsdrift, SSD. Visserligen är han ledig just den här dagen men det utgör inget hinder för honom att ändå skjutsa oss runt med sin minibuss. Engagerat berättar han om hur det lilla samhället fungerar och om sitt arbete. Som chef för den tekniska driften har han försörjningsansvaret för el, värme och vatten till Longyearbyens 1478 invånare. Varken Ronny eller Wenche verkar speciellt dystra över det missade galleribesöket. Som plåster på såren väntar nästa dag en båttur till den ryska gruvkolonin i Barentsburg cirka fyra landmil bort.
Ronny Moan arbetar idag som manager i PWC och är norsk statsauktoriserad revisor. Han började 1993 på Arthur Andersen i Trondheim där han arbetade och studerade under tre år. Till Tromsö kom Ronny Moan 1996 när han fick revisorsjobbet på KPMG. När han fick erbjudandet från PWC kändes läget helt rätt för att byta arbetsgivare. Att både få arbeta som instruktör inom i företagets internationella utbildningsprogram i bland annat Portugal och Cypern och dessutom sköta företagets kunder på Svalbard blev en oslagbar kombination. Att uppleva solsken dygnet runt sommartid eller befinna sig i totalt vintermörker och kunna ge sig ut på en skotertur till exempelvis Barentsburg och stöta på en isbjörn är något som står högt i kurs för de flesta norrmän med friluftsliv i blodet.
Ronny Moans arbete för PWC i Tromsö innebär att han utöver sina uppdrag som instruktör på olika internationnella kurser också sköter revisionen av fyra större koncerner; Fylkesrederiet, ett transportbolag i Nordnorge, Vanna koncernen som producerar och exporterar salt fisk och klippfisk till bland annat Portugal, Norit-gruppen med flera dotterbolag för teknik och forskning inom fiskeindustrin. Dessutom ansvarar han för uppdraget hos Svalbards Samfunnsdrift SSD. Uppdraget på Svalbard upptar mellan 10 till 20 procent av Ronny Moans totala tid. En vecka på hösten och en till två veckor under vintern finns han på plats i Longyearbyen hos kunden. Ibland ensam, ibland tillsammans med någon assistent. En del av uppdraget sköter han sedan från kontoret i Tromsö. Ronny Moan sköter även revisionen av Radisson SAS-hotellet i Longyearbyen.
PWC i Norge
PWC har 1120 anställda över hela Norge och i Tromsö finns 14 revisorer och fem anställda på juristsidan.
– Största skillnaden mellan att arbeta på ett lokalkontor jämfört med Oslokontoret är den platta strukturen som finns på mindre kontor. I Oslo handlar mycket om att kämpa för att klättra uppåt i pyramiden och bli manager och partner. Hos oss i Tromsö jobbar vi istället på ett naturligt sätt tillsammans oavsett vilken befattning vi har, säger Ronny Moan.
Som nyutexaminerad revisor debiterar man mellan 500–550 norska kronor i timmen, en partner debiterar 1 100–1 200 norska kronor. Årslönen som nyutexaminerad ligger kring 260 000 norska kronor. Ronny Moan har efter sina fyraåriga studier till civilekonom byggt på med en 1,5-årig högre revisorsutbildning samt två års praktik som krävs för den statliga revisorsauktoriseringen. Nivån under kallas registrerad revisor och kräver tre års utbildning med två års praktik.
– Jag klagar inte över lönen. Även om vi inte är löneledande bland ekonomerna i Norge så har vi det betydligt bättre än exempelvis lärare och sjuksköterskor. Löneläget påverkas naturligtvis också av hur länge man varit i yrket och var i landet man arbetar, säger Ronny Moan.
Samfunnsdriften
Svalbards Samfunnsdrift SSD är det statligt ägda aktiebolaget som sköter all kommunal drift i Longyearbyen. Norska staten skjuter årligen totalt till cirka 430 miljoner kronor till all verksamhet på ögruppen. Största delen går till Store Norske Kullkompaniet som sedan förra seklets början drivit kolbrytning. En näring som genom åren oftast inneburit förluster för staten. Sysselmannen som håller i lag och ordning med polis och rättsmyndigheter, och som dessutom sköter räddningstjänsten på hela ögruppen, har en budget på cirka 70 miljoner kronor. SSD som tar hand om samhällets tekniska service i form av el, fjärrvärme, vatten och de 4,5 mil långa vägnätet får 37 miljoner kronor. Dessutom sköter SSD barnstugor, skolan och biblioteket.
– Att arbeta med SSD som är ett statligt bolag innebär egentligen inte någon större skillnad i jämförelsen med ett vanligt aktiebolag. Det som är annorlunda här är det stora intresset från Näringsdepartementet som äger bolaget. Många från departementet kommer hit och besöker Longyearbyen och man har därför en mer öppen och direkt dialog med staten än vad en vanlig liten landsbygdskommun kan ha, säger Ronny Moan.
Ökat självstyre
Tidigare rådde mer detaljstyrning av hur medlen skulle användas inom SSD. Investerings- respektive driftpengar fick inte blandas ihop. Möjligen kunde överskott i driften användas till investeringar, men inte tvärtom. Reglerna har nu justerats för att ge SSD själva mer frihet att disponera som man vill. Trenden pekar mot ett utökat självstyre för det lokala Svalbardrådet.
Hittills har rådet enbart fungerat som en rådgivande remissinstans. En demokratiseringsprocess pågår för närvarande där Stortinget diskuterar formerna för ett utökat självstyre för ögruppen. På sikt kommer det troligen innebära att allt fler frågor och beslutsfattande hamnar direkt hos Svalbardrådet. Även styrningen av SSD.
Longyearbyen är ett ganska välmående litet mönstersamhälle där arbetslösheten är nära noll och de flesta är välutbildade yrkesmän och yrkeskvinnor som arbetar på flerårskontrakt. Normalt är att man stannar två till tre år för att sedan återvända till fastlandet. Nivån på grundlönerna är ungefär som på fastlandet medan inkomstskatten bara är 13,7 procent. Skattesatsen på fastlandet ligger på 28 procent. Med den norska marginalskatten och sociala avgifter får många en skattesats på upp mot 50 procent på nettointäkten. För företag är skattesatsen 10 procent på nettoresultatet. Signalen från norska staten är tydlig. Man vill behålla kontrollen över ögruppen och därför ska det helt enkelt löna sig att leva och arbeta i ett hårt klimat med 30-gradig kyla vintertid, snöstormar och ett totalt arktisk vintermörker under tre månader.
Ola Ekström
Fakta om Svalbard
Svalbard är namnet på hela ögruppen, medan Spetsbergen är namnet på den ö som huvudorten Longyearbyen ligger på. Hela ögruppen styrs av Norge, men lagar och regler skiljer sig en hel del åt från fastlandet. Att ryssarna kan bedriva kolbrytning i Barentsburg, cirka 5 mil från Longyearbyen, beror på Svalbardstraktatet från 1920-talet där alla som skrev på har rätt att etablera sig på ögruppen. Men det är norska regler och myndigheter som är övervakar att allt går rätt till. Kontrasten mellan den ryska bosättningen och den norska är påtagliga. I Barentsburg saknas biltrafik, alla äter i bolagets kantina och lönerna är mycket låga men betalas i alla fall ut vid hemresan som sker med båt. I Longyearbyen har ett norskt idealsamhälle byggts upp. En färsk undersökning visar att invånarna trivs väldigt bra. Betydligt bättre än genomsnittsnorrmannen på fastlandet. Det sociala livet frodas på hotellens pubar och på byns åtta olika restauranger. Taxfree reglerna gör att prisnivån är angenämt låg på kapitalvaror och vid restaurangbesök. Lönerna är något bättre än på fastlandet och dessutom är inkomstskatten bara 13,7 procent. De flesta är kontraktsanställda under några år och arbetslösheten är därför bara en procent. Dessutom finns här goda möjligheter till friluftsliv främst i form av jakt och skoteråkning i en mycket naturskön miljö. Svalbard är därför idag en attraktiv arbetsplats för många välutbildade norrmän men även för en del svenskar. Inom turistbranschen och forskningen sker nu den största tillväxten. Ett nytt universitet och flera satellitstationer för bland annat norrskensforskning i kombination med en växande turism är idag minst lika viktigt på Svalbard som utvinningen av kol i gruvorna. Långtidsjuka personer, höggravida kvinnor och pensionärer hänvisas däremot vänligt men bestämt till fastlandet. Från slutet av november till slutet av januari råder totalt mörker dygnet runt. Bästa tiden för besök anses vara april–maj när det råder fullt dagljus dygnet runt och snön bär skotrar och hundspann.