Revisorsnämnden tilldelade på sitt oktobermöte Ernst & Young en varning för att anställda jurister haft uppdrag som konkursförvaltare. Det sätter ny FARt på diskussionen om MDP, Multi-disciplinary practises eller flerkompetensbyråer.
Efter en genomgång av omständigheterna kommer RN fram till att man inte hade att bedöma om Ernst & Young genom de aktuella konkursförvaltaruppdragen orsakat att förtroendet för revisionsbolagets opartiskhet eller självständighet kunnat rubbas.
Vad det handlar om är ifall affärsverksamheten konkursförvaltning, med hänsyn till att den utgör annan verksamhet än revisionsverksamhet kan rubba det förtroendet.
Nämnden fokuserar i utslaget bl.a. på att det kan uppstå konkurrensförhållanden mellan revisionsklienter och förvaltade bolag.
Det här utslaget kommenterar Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, så här för Balans:
”Beslutet tydliggör att frågan om MDPs i lika hög grad rör revisorernas oberoende som advokaternas. Förtroendet för revisorn som oberoende granskare måste stärkas dels eftersom utvecklingen går mot alltmer komplicerade och svårgenomträngliga konstruktioner inom affärslivet, dels därför att revisorn ålagts utökade skyldigheter.
Lika viktigt är att förtroendet för konkursförvaltaren upprätthålls.
Beslutet överensstämmer med Advokatsamfundets ståndpunkt att det ej bör vara tillåtet för en revisor att tillhandahålla rådgivning eller annat biträde som inte innefattas i revision åt företag som denne är utsedd att granska. På samma sätt som det bör vara förbjudet för revisorn att stå i affärsmässig gemenskap med företag som tillhandahåller sådana tjänster åt revisionsklient hos revisorn.
Kraven på att upprätthålla skydd mot intressekonflikter och garantier för sekretessen leder till att det inte är möjligt att inom ramen för revisionsbolag inneha konkursförvaltarskap.”
FARs generalsekreterare Björn Markland gör däremot den här kommentaren:
– Branschglidning är till övervägande del till fördel för alla, men det är nödvändigt att se till att den inte skadar angelägna skyddsintressen. Ett sådant skyddsintresse kan vara revisorns oberoende, och det måste förstås analyseras noga. Det enda Revisorsnämnden har att säga i form av sådan analys är dock att intressenterna har ”all anledning att befara” att byrån ”genom konkursförvaltningen har, eller kan få, affärsintressen som konkurrerar med revisionsklienters intressen”. Vad nämnden menar att en förordnad konkursförvaltare skulle ha för egna affärsintressen framgår inte. Konkursförvaltning har varit en naturlig del av t.ex. de brittiska revisionsbyråernas verksamhet i över hundra år, såvitt bekant utan problem. Det förbigår nämnden med tystnad.
– Advokatsamfundets ordförande tilläts delta i nämndens överläggning och beslut i ärendet, trots att hon är den främsta representanten för den kår som skulle drabbas om en branschglidning tilläts på detta område. Det kan tyvärr bara tolkas så att beslutsfattarna inte har förstått hur komplex frågan är, avslutar Markland.