Balans nr 11 2000

Debatt: Lennart Björk svarar – Filip Cassel och den kommunala revisionen

På uppdrag av SNS ekonomiråd har Filip Cassel lagt fram rapporten ”Behovet av kommunal externrevision” (Se Balans nnr 8–9/2000). Rapporten är en höggradigt abstrakt betraktelse, baserad på skriftstudier och principiella synsätt. Utgångspunkten är given och vidimeras ej: systemet är ruttet, allt skall göras om!

Likt en revisionens Don Quijote drar Cassel radikala slutsatser av sina studier. Kommunrevisionen skall ställas under statlig överhöghet! Fullmäktigeförsamlingarna skall inte längre få utse revisorer! Kraven på den kommunala revisionen skall minsann ställas lika högt som kraven inom statlig och privat revision!

Filip Cassel uppträder med anspråk på vetenskaplighet och fackkunskap. Det är synd att han inte bekymrat sig mer om att underbygga sina teser och radikala förslag med fakta om hur den kommunala revisionen fungerar i praktiken. De jämförelser mellan revisionsberättelserna, som han hänvisar till, är närmast enfaldiga.

Till skillnad från Cassel vill jag hävda att den kommunala revisionen, som system betraktad och med de förstärkningar riksdagen nyligen beslutat om, är tämligen väl uppbyggd. Det är en uppfattning som f.ö. sammanfaller med justitiekanslerns bedömning, efter den översyn han gjorde på regeringens uppdrag för några år sedan. Svenska kommuner skall enligt lag revideras av förtroendevalda och yrkesrevisorer i samverkan. Arbetet skall ske enligt bestämmelser i kommunallag, aktiebolagslag, stiftelselag, redovisningslag m.m. och enligt god sed. Den goda seden är dokumenterad.

Fullständig ansvarsprövning

Kommunrevisionen genomför, till skillnad från den statliga, en fullständig ansvarsprövning av samtliga nämnder och styrelser, bolagen inräknade. Granskningsprogrammen är breda och inrymmer inte bara granskning av redovisning och kontroll utan också av verksamhetens ändamålsenlighet och effektivitet. All verksamhet skall granskas årligen.

Den svenska kommunrevisionens problem sitter, som jag ser det, inte i systemet, utan i bristande tillämpning av systemet. Jag vill påstå att vi i flertalet av landets större landsting och kommuner väl lever upp till de kvalitetskrav medborgarna har rätt att ställa. Yrkesrevisionen i Stockholm sköts av högt kvalificerad personal och med bred medverkan från flera utomordentligt välrenommerade auktoriserade revisionsföretag. Våra förtroendevalda arbetar med engagemang och integritet. Dokumentationen av revisionens arbete är omfattande och i huvudsak offentlig. Granskningsprogram och rapporter är tillgängliga för alla intresserade, Cassel inräknad. Rapporterna refereras f.ö. ofta av massmedia, särskilt när dom är kritiska.

Det är mycket svårt att ha någon bestämd generell uppfattning om den faktiska kvaliteten i den svenska kommunrevisionen. Det saknas helt enkelt kunskap och överblick över hur systemet tillämpas i landets alla kommuner och landsting. Kommunförbundet genomför f.n. en kartläggning som syftar till att fylla dessa kunskapsluckor.

Revisionens resurser förefaller alltför ofta vara otillräckliga. Revisorerna bör inte acceptera uppdrag om de bedömer att revisionsbudgeten inte medger en för ansvarsprövningen tillräckligt omfattande granskning. Sker detta är det oacceptabelt.

Rekryteringsbasen för förtroendemannauppdragen kan ofta vara smal. Uppdragen är krävande och mycket måttligt arvoderade. En diskussion om de förtroendevalda revisorernas ställning och arbetsvillkor är motiverad på många håll. Kraven på de förtroendevalda skall ställas högt. Arbetsförutsättningarna måste återspegla detta.

Både de förtroendevalda kommunrevisorerna och vi yrkesverksamma behöver bygga upp ett bättre institutionellt samarbete för kvalitetssäkring och kompetensutveckling. Ett sådant arbete pågår på flera håll men bör ges större resurser, beslutsamhet och kraft. Cassel berör faktiskt flera förbättringsområden när han tar upp frågorna kring kvalitetsredovisning och interkommunala jämförelser.

Teoretiska betraktelser

Bristen på kunskap om ”revisionsverkligheten” är besvärande för diskussionen. Filip Cassels teoretiska betraktelser har, som jag ser det, inte tillfört så mycket. Cassel har angivit mig som en av sina källor. Hade han kontaktat mig före publiceringen skulle han ha kunnat undvika en del missförstånd och felaktigheter, bl.a. påståendet att de kommunala revisionskontoren skulle vara underställda de kommun- och landstingsstyrelser de reviderar. Kommunrevisionen är självfallet alltid direkt underställd fullmäktige.

Sammanfattningsvis; den kommunala revisionsordningen står sig väl från principiell synpunkt. Däremot, erkänner vi, brister det nog på en del håll i resurser och tillämpning. Kommunrevisionen mår bra av att ifrågasättas och diskuteras.

Diskussionen kräver dock mer av kunskap och mindre av förutfattade meningar. I Stockholms revision har vi sedan länge en väl utvecklad medverkan av auktoriserade revisorer och FAR-ledamöter. Var finns ni i diskussionen?

Lennart Björk är revisionsdirektör i Stockholms läns landsting och han har tidigare debatterat den kommunala revisionen i Balans, senast i nr 3/2000.