Ansvaret för att ge ut redovisningsrekommendationer i USA har, av SEC, delegerats till FASB. Det hindrar inte att SEC, som en del av sin tillsynsverksamhet, kan ge ut tolkningsrekommendationer. Tolkningarna ges ut i form av Staff Accounting Bulletins (SAB).
SAB 97 behandlar bland annat frågan om hur man fastställer vilket företag som är köpare vid en sammanslagning av tre eller flera företag. Av uttalandet framgår att även om inte något av de företag som omfattas av sammanslagningen erhåller mer än 50 procent av aktierna i den nya enheten, skall det företag som erhåller flest aktier anses vara moderbolag så vitt inte det finns starka skäl att peka ut något av de övriga företagen.
Uttalandet gäller bara i de fall som likviden utgörs av aktier. Skulle betalningen ske med kontanter är det alltid det företag som betalar som anses vara köpare. Uttalandet utgår också ifrån att om ett av de mindre företagen emitterar aktier, företagen tillämpar den metod som kallas för ”omvänt förvärv”, en metod som alltså är tillåten i USA (men inte i Sverige).
SAB 99 behandlar vad som avses med väsentlighet (materiality). Det är inte ovanligt att företag avstår från att tillämpa en redovisningsrekommendation med motiveringen att effekten inte är väsentlig. Effekten mäts då vanligen som en viss procent av nettoresultatet eller det egna kapitalet. SEC framhåller med viss skärpa, att detta inte är förenligt med FASB:s Föreställningsram. Väsentlighet i Föreställningsramen är beroende av om informationen kan antas påverka läsarnas bedömning eller ej. Detta styrs inte av om en post är större eller mindre än exempelvis 5 procent av resultatet. Slutsatsen är att företag skall vara försiktiga med att hänvisa till väsentlighet som argument för att inte följa regelverket fullt ut och att det ytterst är SEC som avgör vilken information som skall lämnas.
SAP 100 behandlar flera olika frågor, bland annat när ett företag kan redovisa en avsättning för omstrukturering och hur informationen skall presenteras i resultaträkningen. SEC använder begreppet ”exit plan” för att beteckna det beslut av företagsledningen som binder företaget att genomföra vissa åtgärder. I uttalandet diskuteras först vad som kännetecknar en sådan ”exit plan”. Därefter redogörs för exempel på kostnader som kan innefattas i en sådan plan och slutligen för hur informationen skall redovisas i resultaträkningen.
För att en plan skall ge upphov till en avsättning krävs ett formellt beslut. I motsats till IAS 37, Provisions, verkar det dock inte krävas att beslutet har offentliggjorts. Beslutet skall vara detaljerat och ange typen av åtgärder som planeras, en tidtabell och en specifikation av förväntade kostnader. På den här punkten sammanfaller alltså kraven med IAS 37. En skillnad är att SEC anger att deras utgångspunkt är att samtliga åtgärder skall ha genomförts inom ett år från det att beslutet fattats. Detta är en precisering som saknar motsvarighet i IAS 37 och motiveras av den osäkerhet som gäller för åtgärder som ligger längre fram i tiden.
När det gäller vilka slag av kostnader som avsättningen innefattar förefaller kraven något strängare än i IAS 37. Det är sålunda inte tillåtet att göra avsättningar för åtgärder som avser verksamheter som företaget avser att driva vidare eller som kommer att ge upphov till senare intäkter. I uttalandet ges flera exempel på sådana åtgärder. Av uttalandet framgår också att en avsättning för nedskrivningar av värdet på tillgångar inte är tillåten. Motiveringen är att en nedskrivning skall redovisas när förutsättningarna i FAS 121 är uppfyllda.
När det slutligen gäller informationen om avsättningar för omstruktureringskostnader gäller generellt att SEC kräver mer detaljerade upplysningar än vad företag normalt lämnar. Företag förväntas alltså ge en detaljerad redogörelse för de åtgärder som planeras vidtas och av de kostnader som redovisas mot avsättningen.
Uttalandet behandlar också när ett företag skall skriva ner goodwill, dvs. hur man skall tillämpa FAS 121. Det som överraskar i uttalandet är att SEC skriver att det finns flera metoder. Företag kan alltså välja mellan bland annat diskonterade och odiskonterade värden på framtida kassaflöden. Den som läser FAS 121 kan få intrycket av att det bara är odiskonterade värden som tillåts. Det är dock uppenbarligen inte SEC:s bedömning. SEC skriver också att i de fall som börsvärdet på ett företag överstiger det bokförda värdet av nettotillgångarna så saknas anledning att skriva ner ett goodwillvärde. I detta fall anses alltså marknadsvärdet av goodwillen överstiga det redovisade värdet.
SAB 101 behandlar intäktsredovisning. I motsats till IASC saknar USA en samlad rekommendation som behandlar intäktsredovisning. Vägledningen återfinns i stället på olika ställen. Det problem som aktualiserats är att vägledningen inte är tillräckligt tydlig för bland andra IT-företag. Den generella regeln för att en intäkt skall få redovisas enligt SAB 101 är att det finns ett avtal mellan parterna, att varor levererats eller tjänsten utförts, att priset är fast och att det är sannolikt att kunden kan betala. En av de frågor som ställts till SEC gäller hur ett företag skall redovisa engångsbetalningar i samband med undertecknande av ett avtal. Avtalet kan exempelvis gälla rätten att utnyttja en telelänk där kostnaden, utöver engångsavgiften, erläggs månadsvis. Enligt SEC:s uppfattning skall sådana engångsavgifter periodiseras för så vitt de inte avser en leverans av varor etc. ”that represents the culmination of a separate earnings process”. Initiala avgifter skall alltså ofta redovisas som periodrelaterade.
En annan fråga gäller en detaljist som säljer rabatterade varor. För att få tillträde krävs att kunden betalar en medlemsavgift på årsbasis. Kunden kan när som helst säga upp medlemsskapet och får då tillbaka den del av medlemsavgiften som belöper på kvarvarande del av året. Detaljistens erfarenhet, baserad på flera års statistik, är att 40 procent av kunderna kommer att säga upp sitt medlemsskap. Kan detaljisten redovisa hela medlemsavgiften som intäkt och göra en avsättning för förväntade uppsägningar? Nej, enligt SEC. Genom att kunden har rätten att när som helst säga upp medlemsskapet kan inte avgiften anses som intjänad förrän i efterhand. Den skall därför skuldföras när den erhålls.
Rolf Rundfelt