Accounting for Financial Instruments and Similar Items. An Invitation to Comment on the JWG Draft Standard
Så har den kommit till slut, förslaget till en rekommendation om redovisning av finansiella instrument som är tänkt att ersätta den nuvarande rekommendationen, IAS 39. IAS 39 har av ”puristerna” uppfattats som ofärdig. Den antogs under stor tidspress. IASC hade ett åtagande om att ge ut ett antal rekommendationer, de så kallade core standards, för att uppfylla kravet från tillsynsmyndigheterna över världens stora börser, IOSCO, om ett heltäckande regelverk. Rekommendationen om finansiella instrument ingick här som en viktig komponent. Inom IASC var dock meningarna delade om hur rekommendationen borde utformas. I sista stund valde man att ge ut en rekommendation som till stora delar utgick ifrån existerande amerikanska rekommendationer. Samtidigt åtog sig IASC att delta i arbetet att ta fram en ny, ”definitiv” rekommendation tillsammans med en grupp av normgivare, den så kallade Joint Working Group of Standard Setters eller JWG.
Det som nu publicerats är ett utkast till rekommendation på 300 sidor. IASC har bett om synpunkter fram till den 30 september. Bland de normgivare som står bakom utkastet märks också den norska Regnskabsstiftelsen som representant för de nordiska länderna. Huruvida den norska stiftelsen kommer att ge ut ett eget utkast är oklart. Att man skulle översätta hela dokumentet är orealistiskt. Det svenska Redovisningsrådet har inte varit involverat. I den mån svenska företag vill lämna kommentarer är det antagligen bäst att skicka dem till IASC.
JWG-förslagen går längre än några av de rekommendationer som för närvarande finns internationellt. I korthet går de viktigaste förslagen ut på att alla finansiella instrument skall värderas till verkligt värde, att alla värdeförändringar skall redovisas över resultaträkningen och att man avskaffar alla undantagsregler för säkringsredovisning.
Vad omfattas av rekommendationen?
Rekommendationen täcker alla finansiella instrument utom sådana som täcks av andra rekommendationer, exempelvis aktier i dotterbolag och intresseföretag samt försäkringskontrakt. Inget undantag görs för exempelvis finansiella instrument i mindre eller onoterade företag.
Värdering till verkligt värde
JWG:s uppfattning är att en värdering till verkligt värde ger användarna av finansiella rapporter bäst information och att det är möjligt att fastställa verkliga värden på ett tillräckligt tillförlitligt sätt för så gott som alla instrument. Verkligt värde skall i första hand fastställas med utgångspunkt från marknadspriser. Om inte sådana finns får man utgå från marknadspriser på liknande instrument eller från etablerade värderingsmodeller. Verkligt värde definieras som ett ”exit value”, dvs. efter avdrag för försäljningskostnader. Detta är en väsentlig skillnad mot nuvarande praxis.
Kravet på värdering till verkligt värde omfattar även ett företags egna skulder. Något som sannolikt kommer att möta invändningar är att kravet kan medföra att företag, vars kreditvärdighet försämrats, redovisar en vinst. Man kan också förvänta sig kritik mot att de företag som valt att ta upp ett långt lån till fasta räntor för att undvika de risker som är förknippade med rörliga räntor, ändå måste redovisa vinster eller förluster när marknadsräntorna ändras uppåt respektive neråt. Det är heller inte lätt att förstå varför ett sådant lån skall marknadsvärderas om lånet använts för att finansiera en investering i en anläggningstillgång för vilken det inte är tillåtet att tillämpa verkliga värden.
Redovisning av värdeförändringar
Alla värdeförändringar skall redovisas över resultaträkningen när de uppstår. Ett undantag görs dock för de värdeförändringar som uppkommer vid omräkning av nettoinvesteringar i utländska, självständiga, dotterföretag. De skall liksom hittills redovisas direkt mot eget kapital.
När skall en tillgång eller skuld redovisas i balansräkningen?
JWG förordar, i likhet med IAS 39, den så kallade komponentansatsen när ett företag avgör om en tillgång eller skuld är balansgill. Om ett företag värdepapperiserar en del av sina skulder men behåller exempelvis rätten att svara för fakturering och indrivning av räntor m.m., så redovisar företaget dels en försäljning, dels värdet av rätten att även fortsättningsvis sköta viss administration. Det kan också bli aktuellt att redovisa eventuella åtaganden att stå för en del av framtida kreditförluster.
Säkringar
En tillämpning av principerna ovan innebär att det inte längre finns utrymme för säkringsredovisning. Om ett företag exempelvis säljer valuta på termin därför att de räknar med att sälja varor med likvid i den utländska valutan, måste terminskontraktet redovisas som andra finansiella instrument, dvs. till verkligt värde. Kritiken från företag att en sådan redovisning inte återspeglar företagsledningens intentioner, tillbakavisar JWG genom att dels peka på de grundläggande definitionerna av finansiella instrument m.m., dels genom att uppmana företag att i ord beskriva varför de ingått den här typen av terminskontrakt.
Reservationer
Bakom JWG står, förutom IASC, normgivarna i Australien, Canada, Frankrike, Japan, Nya Zealand, Norge (som representant för Norden), Storbritannien, Tyskland samt USA. Två av organisationerna, nämligen Frankrike och Tyskland, har reserverat sig mot många av gruppens slutsatser. Frankrike har särskilt starka invändningar mot att kravet på värdering till verkligt värde också skall gälla för banker. Detta är inget nytt. EU-kommissionen arbetar sedan ett drygt år på att ändra EG-direktiven så att det skall bli möjligt för europeiska företag att tillämpa IAS 39. Frankrike har satt käppar i hjulen så till vida att man försökt att begränsa direktivändringen till att gälla enbart icke-finansiella företag. Varför detta är en så känslig fråga för Frankrike är oklart. Frankrike har också invändningar mot exempelvis förslaget att avskaffa undantagsreglerna för säkringsredovisning och förslaget att man skall beakta den egna kreditvärdigheten när man värderar skulder till verkligt värde.
Den väsentligaste invändningen från den tyska representanten är att man inte uppfattar att rapporten är tillräckligt genomarbetad för att fungera i praktiken. Tyskland menar alltså att tillämpningsproblemen inte är lösta. Man har också invändningar mot övergången till att använda ”exit values” liksom att rapporten inte behandlar det problem som ligger i att lån som finansierar anläggningstillgångar värderas till verkligt värde men inte tillgångarna.
Nästa steg
Var och en av dem som står bakom rapporten har åtagit sig att verka för att förslagen genomförs. Hur snart det kan ske är oklart. Det är inte troligt att Europa kommer att gå i täten. Den omarbetning av direktiven som Kommissionen för närvarande arbetar med kommer inte att vara så genomgripande att det blir möjligt att tillämpa förslagen i denna rapport. De som måste ta täten är alltså framför allt USA, Kanada och möjligen Australien. Det är knappast troligt att IASC blir först ute. Omorganisationen av IASC gör förmodligen att man från IASC:s sida kommer att vänta en tid innan man lägger fram så kontroversiella förslag som JWG tagit fram.
Rapporten kan beställas direkt från IASC. Adressen till deras webbsida är www.iasc.org.uk
Rolf Rundfelt