Rekommendationen RR 17 avseende nedskrivningar träder i kraft januari 2002. Den ställer stora och delvis helt nya krav på värderingar, vilka innebär nya utmaningar för företag och revisorer, skriver Peter Nyllinge och Mikael Winkvist.
Vilka företag som skall tillämpa Rådets rekommendationer framgår av BFNAR 2000:2.
Rekommendationen skall tillämpas vid redovisning av nedskrivningar av alla slag av tillgångar utom sådana som omfattas av RR 2, RR 9, RR 10, samt utkastet ”Ersättningar till anställda”. Den skall heller inte tillämpas för finansiella tillgångar med undantag för aktier i dotterföretag, intresseföretag och joint ventures.
Redovisningsrådet1 gav i augusti 2000 ut RR 17 Nedskrivningar, som bygger på IAS Impairment of assets. Rekommendationen behandlar hur nedskrivning av värdet på en tillgång skall beräknas och redovisas. Den träder i kraft för räkenskapsår som påbörjas den 1 januari 2002 eller senare. De tillgångar som omfattas av RR 17 utgörs främst av materiella och immateriella tillgångar (omsättningstillgångar likväl som anläggningstillgångar) samt investeringar i dotterföretag, intresseföretag och joint ventures.2
Nuvarande praxis avseende nedskrivningar tar sikte på att nedgången i värde skall vara varaktig. Enligt årsredovisningslagen (ÅRL) 4 kap. 5 § skall nedskrivning ske om värdenedgången bedöms vara bestående. I RR 17 anges inget varaktighetskriterium. I stället anges att en tillgång skall skrivas ned så snart redovisat värdet överstiger återvinningsvärdet. Finns då en konflikt mellan ÅRL och RR 17? Nej, som beskrivs nedan så avser återvinningsvärde det högsta av nettoförsäljningsvärde och nyttjandevärde. Nyttjandevärdet utgörs av nuvärdet av framtida avkastning. Således skall företag ta hänsyn även till förväntad framtida utveckling, varvid varaktighetskriteriet i ÅRL kan anses uppfyllt.
RR 17 är betydligt mer detaljerad än tidigare praxis, vad gäller dels när bedömning av nedskrivningsbehov skall göras, dels hur beräkning av nedskrivningsbeloppet skall ske. Rekommendationen innebär härigenom en viss skärpning, även om grundprincipen, att beakta diskonterat kassaflöde, fanns redan tidigare.
Identifiering av nedskrivningsbehov (”när”)
RR 17 kräver inte att företag gör en beräkning av eventuellt nedskrivningsbehov vid varje bokslutstillfälle. Däremot skall vid varje bokslutstillfälle göras en bedömning av om det föreligger någon indikation på värdenedgång3. I så fall, skall företaget beräkna tillgångens återvinningsvärde. Varje bokslutstillfälle inkluderar inte bara årsbokslut utan även delårsbokslut. För noterade företag blir det således frågan om att göra bedömningar kvartalsvis.
Det bör dock observeras att t.ex. RR 15 kräver en årlig beräkning av återvinningsvärdet i de fall en immateteriell tillgång inte är färdig att användas eller om en avskrivningstid överstigande 20 år används, oavsett om någon indikation på värdenedgång föreligger eller ej.
Indikationer på värdenedgång
Rekommendationen ger exempel på externa och interna indikationer på att nedskrivningsbehov kan ha uppkommit, t.ex.:
Väsentliga förändringar i teknologi, marknadsförutsättningar eller i den ekonomiska eller legala miljön
Marknadsräntorna eller marknadens avkastningskrav har ökat
Företagets redovisade egna kapital överstiger börsvärdet
Tillgången är tekniskt föråldrad eller har skadats
Den interna rapporteringen indikerar att tillgångens avkastning är sämre, eller kommer att bli sämre, än vad som tidigare antagits
Exemplen avser förhållanden under perioden sedan senaste bokslut. Det är dock inte säkert att en negativ trend är en indikation på värdenedgång under en enskild rapportperiod. Efterfrågan på företagets produkt kan gradvis minska under flera år utan att nedgången varje enskilt år bedöms vara tillräcklig för att anses vara en indikation på värdenedgång. Detta skall dock inte ses som skäl till att underlåta att beräkna tillgångarnas återvinningsvärde. När nedgången ackumulerat är tillräckligt stor för att utgöra en indikation, skall återvinningsvärdet beräknas.
Att en ökning i marknadsräntorna eller marknadens avkastningskrav är en indikation på eventuellt nedskrivningsbehov är i linje med den centrala roll som diskontering har i RR 17. Rekommendationens grundläggande princip är att en tillgång måste ”tjäna in” sin kapitalkostnad. Om kostnaden för kapital ökar, finns risk för att den kommer att överstiga tillgångens förväntade avkastning och nedskrivningsbehov uppkommer.
En indikation på nedskrivningsbehov som speciellt gäller noterade företag är att det redovisade egna kapitalet överstiger börsvärdet. På en effektiv marknad antas normalt att börsvärdet avspeglar investerarnas bedömning av nuvärdet av företagets kassaflöde. Om investerarna anser att detta nuvärde är mindre än det bokförda värdet på eget kapital, då är antingen marknaden felinformerad eller klarar företagets tillgångar helt enkelt inte av att ”tjäna in” sin kapitalkostnad och skall således skrivas ned.
En viss försiktighet måste dock iakttas med börsvärdet som indikator. Åtminstone på kort sikt finns det många andra faktorer än företagets förväntade kassaflöde som påverkar börsvärdet. En tillfällig nedgång i börsvärde behöver inte innebära att de bokförda värdena är för höga. Om börsvärdet under en längre period understiger eget kapital, bör dock företaget normalt göra en beräkning av tillgångarnas återvinningsvärde. Även denna skulle emellertid kunna visa att nedskrivningsbehov inte föreligger. Företag i denna situation bör dock fråga sig vilken information investerarna saknar4 eller vilka andra omständigheter än förväntat kassaflöde som påverkar börsvärdet. Nästan 40 % av företagen på Stockholmsbörsens A-, Attract 40- och O-listor har för närvarande börsvärden understigande det egna kapitalet, se diagram. Återges ej här. Se s. 36 i den tryckta utgåvan. Red.anm.
ValueReporting som komplement till den sedvanliga finansiella redovisningen röner allt större intresse.
Kassagenererande enheter
RR 17 synes skriven utifrån perspektivet av nedskrivningsbehov för en enskild tillgång. I praktiken kommer den emellertid att tillämpas framförallt på s.k. kassagenererande enheter. Det beror på att det normalt är grupper av tillgångar och inte individuella tillgångar som genererar företagets kassaflöden.
En kassagenererande enhet definieras som den minsta grupp av tillgångar för vilken det går att fastställa löpande inbetalningar som i allt väsentligt är oberoende av andra tillgångar eller grupper av tillgångar. Vid bedömning av om inbetalningarna är oberoende skall bl.a. beaktas hur ledningen styr verksamheten, t.ex. efter produktlinjer, verksamhetsområden eller regionala områden. Om det finns en aktiv marknad för de produkter som tillverkas med hjälp av en tillgång eller grupp av tillgångar, utgör tillgången eller gruppen av tillgångar en kassagenererande enhet även om en del eller hela produktionen används internt.
Uppdelningen i kassagenererande enheter kommer troligen för de flesta företag att innebära betydande gränsdragningsproblem, då de kassagenererande enheterna härledda utifrån kassaflödet inte behöver överensstämma med företagets legala eller operativa organisation. I rekommendationen uttrycks det i termer av att det ”kräver omdöme”. Bedömningen skall dock ske på ett likartat sätt från period till period om inte något inträffat som gör att en ändring är motiverad. De i RR 17 redovisade exemplen visar att i vissa fall kan företag inte delas upp i olika kassagenererande enheter, utan hela företaget utgör den kassagenererande enheten. Det kommer troligen vara en vanlig slutsats i mindre företag.
Figuren illustrerar uppdelningen av ett företag i kassagenererande enheter, då företagets fyra divisioner bedömts vara den minsta grupp av tillgångar för vilken det går att fastställa löpande inbetalningar som i allt väsentligt är oberoende av andra tillgångar eller grupper av tillgångar. Ett speciellt problem utgör fördelningen av goodwill samt tillgångar som är gemensamma för flera enheter. Dessa tillgångar fördelas till den minsta gemensamma kassagenererande enheten till vilken de kan hänföras på ett ”rimligt och konsekvent sätt”, se vidare nedan. I figuren nedan har FOU-avdelningen bedömts tillhöra den kassagenererande enhet som utgörs av rörelsegrenen i vilken enheterna Division A och B ingår, medan goodwill inte bedömts kunna allokeras till en lägre nivå än rörelsegrenen som utgörs av Division C och D tillsammans. Övriga gemensamma tillgångar har bedömts vara gemensamma för hela företaget.
Bedömning av återvinningsvärde (”hur”)
RR 17 anger att en tillgång skall skrivas ned när det redovisade värdet överstiger återvinningsvärdet. Med återvinningsvärdet avses det högsta av tillgångens nettoförsäljningsvärde och nyttjandevärde.
Nettoförsäljningsvärdet definieras som det pris som företaget beräknas kunna uppnå vid en försäljning av en tillgång mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs. Avdrag skall göras för direkta försäljningskostnader. Definitionen är således i princip densamma som för ”verkligt värde” i rekommendationen om koncernredovisning (RR 1:00), men med avdrag för direkta försäljningskostnader. Med direkta försäljningskostnader avses t.ex. legala kostnader, stämpelskatt och andra liknande skatter som utgår vid försäljning, kostnader för att flytta tillgången och direkta kostnader för att sätta tillgången i ett sådant skick att den kan säljas. Avgångsvederlag och kostnader på grund av omstruktureringar i samband med avyttringen skall emellertid ej medräknas.
Nyttjandevärdet är nuvärdet av de uppskattade framtida betalningar som företaget förväntas tillgodogöra sig genom att använda tillgången. Grunden är således sedvanlig avkastningsvärdeberäkning. RR 17 ger ett antal riktlinjer för hur denna skall utföras, men tillåter förenklade beräkningar så länge det är sannolikt att dessa inte väsentligen skiljer sig från de mer detaljerade beräkningssätt som beskrivs i rekommendationen. Det skall dock inte tolkas som att man kan underlåta att utföra beräkningar bara för att det kan vara förknippat med stora svårigheter och osäkerheter.
Enligt RR 17 skall framtida förväntade kassaflöden baseras på rimliga och verifierbara antaganden som utgör företagets bästa uppskattningar vid värderingstidpunkten av de ekonomiska förhållanden som beräknas råda under tillgångens återstående nyttjandeperiod. P.g.a. osäkerheten i prognoser långt in i framtiden anges att dessa normalt ej skall omfatta mer än fem år. Efter prognosperioden skall den antagna tillväxttakten i kassaflödet normalt ej överstiga den långsiktiga tillväxttakt som gäller för företagets produkter eller för den bransch eller det geografiska område där företaget är verksamt eller har sin marknad.
Uppskattningar av framtida kassaflöden skall inte omfatta in- och utbetalningar från finansieringsverksamheten. I stället skall diskonteringsfaktorn utgöras av en vägd kapitalkostnad mellan lånat och eget kapital.
Diskonteringsfaktor
Nuvärdesberäkningen av de framtida förväntade kassaflödena skall ske med en diskonteringsfaktor som återspeglar aktuella marknadsmässiga bedömningar av pengars tidsvärde och de specifika risker som är knutna till tillgången. Diskonteringsfaktorn kan således skilja mellan företagets olika tillgångar.
Så långt överensstämmer riktlinjerna i RR 17 med den på marknaden dominerande tekniken för avkastningsvärdering vid företagsvärderingar, nämligen Discounted Cash Flow (DCF). Vid DCF diskonteras emellertid kassaflöden efter skatt med ett avkastningskrav efter skatt, medan RR 17 anger att diskonteringen istället skall ske före skatt. Orsaken till att IASC vid utformningen av IAS 36 rekommenderade denna skillnad var att företag skulle slippa att prognostisera förväntade skattekassaflöden, vilka kan komma att påverkas av den nedskrivning som blir resultatet av beräkningen (iterativ beräkning krävs). Teoretiskt skall dock beräkning före respektive efter skatt ge samma resultat. Riktlinjerna i RR 17 gör således bara att problemet med att ta hänsyn till skattekassaflödena överförs till bedömningen av diskonteringsfaktor. Vi anser därför att skattekostnaderna lika gärna kan behandlas som brukligt vid DCF-beräkning genom att kassaflödena reduceras för förväntad skatt och diskonteringsfaktorn definieras efter skatt.
Planerade åtgärder
De framtida kassaflödena vid beräkning av nyttjandevärde skall enligt RR 17 uppskattas med utgångspunkt från tillgången i befintligt skick. Kassaflöden skall därför inte omfatta uppskattade betalningar hänförliga till:
en framtida omstrukturering som företaget ännu ej är bundet att genomföra eller
framtida investeringar som beräknas förbättra tillgångens prestanda utöver vad som gällde vid anskaffningstidpunkten.
Sådana planerade åtgärder kan ingå i företagets budgetar och affärsplaner. Det kanske inte ens är ett möjligt alternativ att fortsätta bedriva verksamheten utan att investera eller vidta omstruktureringsåtgärderna, men företaget har ännu inte bundit sig till dem enligt definitionen i RR 165. Trots det skall enligt RR 17 budgetar och affärsplaner revideras för att kunna ligga till grund för beräkningen av nyttjandevärde. Det finns risk att detta blir både artificiellt och komplext. Dessutom skulle det kunna leda till att nedskrivning erfordras i ett bokslut, för att återföras i nästa när företaget investerat eller bundet sig till åtgärder som förväntas förbättra framtida kassaflöden. Det kan inte vara meningen att tillämpning av RR 17 skall leda till återkommande nedskrivningar som följs av återkommande återföringar.
Vi bedömer därför att det bara kommer att vara verkligt omfattande planerade åtgärder som exkluderas. Omstrukturering definieras i RR 17 som en åtgärd som planeras och kontrolleras av företaget och som på ett väsentligt sätt ändrar antingen företagets inriktning eller det sätt på vilket verksamheten bedrivs. Med detta avses t.ex. försäljning/avveckling av verksamhetsgren, nedläggning av verksamheter i ett land/region, omlokaliseringar mellan länder/regioner eller andra genomgripande förändringar som har en väsentlig effekt på verksamhetens karaktär och inriktning.
När det gäller de investeringar som skall exkluderas från kassaflödet för en kassagenererande enhet, bedömer vi att det i praktiken endast kommer att vara investeringar av motsvarande dignitet som desinvesteringarna vid omstruktureringar. Exempel skulle därmed vara förvärv av verksamhet, uppbyggnad av nytt verksamhetsområde och uppbyggnad av verksamhet i ett nytt land eller region, dvs. investeringar som leder till genomgripande förändringar som har en väsentlig påverkan på verksamhetens karaktär och inriktning.
I RR 16 redovisas kriterier för när ett företag kan anses vara bundet att genomföra åtgärder.
Goodwill
I RR 17 beskrivs goodwill som en betalning för framtida ekonomiska fördelar. Fördelarna kan vara en följd av synergier mellan förvärvade och egna tillgångar eller från tillgångar som var för sig inte uppfyller kraven på att redovisas som tillgångar.
Nedskrivningsbehov kan aldrig prövas för en goodwillpost enskilt då detta är en tillgång som inte kan säljas och inte heller självständigt genererar ett kassaflöde. Goodwill skall därför alltid behandlas som en del av en kassagenererande enhet. Goodwill skall hänföras till en kassagenererande enhet på ett ”rimligt och konsekvent sätt”.
I det fall detta har kunnat ske till en enskild kassagenererande enhet prövas eventuellt nedskrivningsbehov inklusive goodwill. Fördelningen av goodwill mellan företagets kassagenererande enheter bör ha gjorts redan i förvärvsanalysen för förvärvet, då fördelningen skall baseras på de förhållanden som gällde vid förvärvstidpunkten. Härvid bör även avkastningskrav fastställas för respektive av de förvärvade verksamheterna, då upplysning ska lämnas om detta vid en eventuell senare nedskrivning.
Förvärvspriser för företag kan ofta inte fullt ut motiveras utifrån förvärvsobjektets egna kassaflöden. Köparen betalar ofta även för de synergier som förväntas mellan förvärvsobjektet och köparens övriga verksamhet. Detta skall naturligtvis inte behöva leda till ett omedelbart nedskrivningsbehov efter förvärvet. Är synergierna betydande utgör kanske inte förvärvsobjektet en egen kassagenererande enhet hos förvärvaren, utan bedöms tillsammans med annan verksamhet. Härigenom kommer synergierna att ingå i beräkningen av nyttjandevärdet för den sammanlagda verksamheten.
Om förvärvsobjektet trots betydande synergier med andra verksamheter bedöms vara en egen kassagenererande enhet, kommer goodwillen inte att kunna hänföras till enheten på ett ”rimligt och konsekvent sätt”. I sådana fall skall först en prövning göras av den specifika kassagenererande enhetens tillgångar exkl. goodwill. Företaget måste sedan gå vidare med att pröva eventuellt nedskrivningsbehov för den minsta kassagenererande enhet till vilken goodwill kan hänföras och även inkluderar den kassagenererande enhet som är under prövning. Detta kan exempelvis vara en större division, en rörelsegren eller hela företaget. Även i detta fall kommer således värdet av förväntade synergier att beaktas vid bedömningen av nedskrivningsbehov.
En intressant konsekvens av att goodwill i vissa fall bedöms utifrån en större enhet än den förvärvade, är att internt upparbetad goodwill härigenom indirekt kan komma att redovisas. Eftersom det normalt inte är möjligt att skilja på kassaflöde från förvärvsgoodwill och från internt upparbetad goodwill, kan förvärvsgoodwillen urholkas utan att nedskrivning sker genom att den kompenseras av internt upparbetad goodwill. Internt upparbetad goodwill kommer härigenom att redovisas som en tillgång i balansräkningen trots att IAS 38/RR 15 om immateriella tillgångar uttryckligen anger att detta inte skall ske. Vid upprättande av IAS 36 bedömde IASC emellertid att det är viktigare huruvida bokfört värde kan återvinnas än om värdet är hänförligt till ursprungstillgången eller ej.
Gemensamma tillgångar och interna transaktioner
Gemensamma tillgångar utgörs av tillgångar som är gemensamma för flera kassagenererande enheter. Exempel är huvudkontor, dataavdelning eller forskningsavdelning. Precis som goodwill kännetecknas gemensamma tillgångar av att de inte ger upphov till inbetalningar som är oberoende av andra tillgångar.
Prognoser över framtida utbetalningar för kassagenererande enheter skall inkluderar sådana omkostnader som antingen direkt eller efter en fördelning på rimliga grunder kan hänföras till utnyttjandet av tillgången. På detta sätt beaktas de gemensamma tillgångarnas kassaflöden vid bedömning av nedskrivningsbehov.
De gemensamma tillgångarnas redovisade värden hanteras på samma sätt som goodwill, dvs. genom fördelning till den eller de kassagenererande enheter till vilken/vilka de kan hänföras på ett ”rimligt och konsekvent sätt”. I det fall detta inte kan ske på enskilda kassagenererande enheter, så skall bedömning först göras av enskild enhets tillgångar exklusive andel av gemensamma tillgångar och sedan på den minsta kassagenererande enheten till vilken dessa kan hänföras och som också inkluderar den kassagenererande enhet som är föremål för prövning.
Priser vid interntransaktioner mellan företagets kassagenererande enheter påverkar dessas kassaflöden. Då varje kassagenererande enhet skall bedömas självständigt måste dock marknadspriser gälla även vid interntransaktioner. Motsvarar inte internpriserna vad som kan anses marknadsmässigt måste dessa justeras vid beräkning av enhetens nyttjandevärde.
Slutsatser
Redovisningsrådets nya rekommendation avseende nedskrivningar, RR 17, ställer stora och delvis helt nya krav på värderingar vid bedömning av eventuellt nedskrivningsbehov. Det innebär nya utmaningar för såväl företag som revisorer.
Företag måste enligt RR 17 vid indikation på nedskrivningsbehov beräkna återvinningsvärdet för den/de aktuella kassagenererande enheterna. Dessa enheter skall vara härledda utifrån företagets kassaflöden. Det är inte säkert att de kassagenererande enheterna motsvarar företagets legala eller operativa enheter.
Beräkningen av återvinningsvärde kommer i de flesta fall att utgå från enhetens nyttjandevärde och därmed baseras på nuvärdesberäkning av det förväntade framtida kassaflödet. Denna beräkning motsvarar huvudsakligen en sedvanlig beräkning av avkastningsvärde vid företagsvärdering, men speciell hänsyn måste tas till framför allt skattekostnader, vissa planerade åtgärder, gemensamma tillgångar och interntransaktioner.
För att kunna bedöma nedskrivningsbehov för en kassagenererande enhet måste eventuell förvärvsgoodwill vara fördelad mellan företagets olika kassagenererande enheter. Utgångspunkten för fördelningen är förhållandena vid förvärvstidpunkten, men omallokering kan ske vid senare omstrukturering av de kassagenererande enheterna. Om det inte redan tidigare tillhört god redovisningssed, så bör således allokering av goodwill mellan de kassagenererande enheterna i framtiden komma att erfordras vid upprättande av förvärvsanalys vid företagsförvärv. Härvid bör även avkastningskrav fastställas för respektive enhet, då upplysning ska lämnas om detta vid en eventuell senare nedskrivning.
Auktor finansanalytiker och revisor Peter Nyllinge och auktor revisor Mikael Winkvist är verksamma vid Öhrlings PricewaterhouseCoopers (Corporate Finance resp. redovisningsspecialist). Nyllinge medverkade senast i Balans nr 5/2000.