Ett av IASBs prioriterade projekt gäller redovisning av optioner till anställda. Den uttalade målsättningen är att ge ut en rekommendation som kräver att optionens eventuella förmånsvärde skall redovisas som kostnad i resultaträkningen. Detta skulle också gälla för de personaloptioner som flera svenska företag gett ut under senare år.
IASBs förslag har mött starka reaktioner, framför allt i USA. En sammanslutning av ekonomichefer, Financial Executives Institute (FEI), har skrivit till IASB och varnat för konsekvenserna att gå vidare. Man kan inte förstå varför IASB vill väcka liv i ett förslag som avvisats i USA och som, om det genomfördes, skulle få starkt negativa konsekvenser för särskilt nystartade företag. Man varnar också för att tilltron till IAS som ett alternativ till
US GAAP skulle få sig en allvarlig knäck och för att de ekonomiska bidragen kan torka in. Maktspråk alltså utan egentliga argument.
Reaktionerna från europeisk sida verkar mer balanserade. FEE, den europeiska sammanslutningen av revisorer, har sålunda svarat IASB att de stöder förslaget att ge ut en rekommendation som kräver att kostnaden redovisas över resultaträkningen. FEE:s viktigaste invändning mot IASBs förslag gäller tidpunkten för när storleken av kostnaden skall mätas. IASB föreslår att tidpunkten skall vara när optionerna kan nyttjas, det vill säga vid lösentidpunkten. FEE anser det mer naturligt att göra en värdering av förmånen när optionerna ställs ut.
Tyskland tar täten
Detta är också den tyska uppfattningen som den kommer till uttryck i ett utkast till rekommendation, publicerad i somras av GASC, motsvarigheten till det svenska Redovisningsrådet. Tyskland tar alltså, något oväntat, täten i arbetet på att ge ut en rekommendation som kräver att värdet av optioner till anställda skall redovisas som kostnad. Remisstiden för utkastet har nyligen gått ut. Innehållet är inte känt. Det skulle dock förvåna om inte kritiken är sådan att GASC måste backa från sin målsättning att rekommendationen skall tillämpas redan från den 1 januari 2002.
Utkastet följer i stort sett de riktlinjer som tidigare dragits upp av både FASB i USA och IASB. Värdet av optionerna, beräknat antingen som ett marknadsvärde eller med utgångspunkt från en optionsvärderingsmodell, utgör en kostnad som skall belasta resultatet. Om optionen förutsätter att den anställde måste kvarstå i tjänst ett antal år för att kunna utnyttja optionen, skall kostnaden fördelas över denna period. Värdet skall beräknas när optionen ställs ut, det vill säga inte som IASB föreslår, när optionen utnyttjas. Skälen för detta är nog mer praktiska än teoretiska. Det är svårt att förstå varför inte utställandetidpunkten är avgörande, även om optionen förutsätter att den anställde kvarstår i tjänst en viss tid. Därför har alla remissinstanser, vad jag vet, inklusive Redovisningsrådet, kommit fram till denna slutsats.
På en väsentlig punkt skiljer sig GASC:s förslag från diskussionen i andra länder. Det gäller redovisningen av optionsprogram som säkrats genom återköp av egna aktier. Enligt tysk lag skall företag som köpt tillbaka egna aktier i avsikt att använda dem för exempelvis optionsprogram, redovisa aktierna som tillgång i balansräkningen, värderade enligt lägsta värdets princip. Det är alltså inte tillåtet att redovisa dem på det sätt som sker i Sverige, det vill säga som avdragspost från eget kapital, annat än i det fall företaget har för avsikt att sätta ner aktiekapitalet.
Om ett företag ställer ut optioner avseende egna aktier redovisade som tillgång skall kostnaden beräknas som skillnaden mellan lösenpriset och aktiernas redovisade värde. Om lösenpriset är 100 kronor och aktierna återköpts för samma belopp uppkommer alltså ingen kostnad.
I en bilaga till utkastet till rekommendation förutskickar dock GASC en lagändring. GASC verkar alltså för att redovisningen av återköpta aktier skall anpassas till det uttalande som sic gett ut, enligt vilket egna aktier alltid skall redovisas som avdragspost från eget kapital.
Redaktör: Rolf Rundfelt