Thomas Jansson var revisor i flera börsbolag. Han gick in i väggen. Inte en, utan tre gånger. Tredje gången var det riktigt illa. Nu har han lärt sig. Han ägnar mer tid åt gitarren och går sällan från jobbet efter klockan sex.

Thomas Jansson, civilekonom, auktoriserad revisor och partner har dragit ett tungt lass inom KPMG under många år. Mestadels har han varit revisor för stora börsnoterade företag som Electrolux, Kinnevik, ssab, Avesta Sheffield, ncc, osv. Han var styrelseledamot inom KPMG, medlem av företagsledningen och internationellt ordförande för en av KPMGs branschkommittéer.

Thomas älskar sitt jobb. Han levde med det praktiskt taget dygnet runt förut. Som han själv säger:

– Under många, många år arbetade jag i stort sett alltid. Det var mer regel än undantag att jag var kvar på jobbet till tio-tiden på kvällarna. Jag jobbade ständigt helger, men även semestrarna rök. Då resonerade jag som så: ”Den som sig i leken ger, han får leken tåla.” Min nyfikenhet, ansvarskänsla och optimism har alltid fått mig att ta stort ansvar i såväl arbete med klienter som inom KPMG-organisationen.

Så gick det på, år efter år. Det var lätt att ta på sig för många uppdrag och Thomas gjorde det med glädje. Han beskriver sig själv som en typisk tidsoptimist. Han är definitivt ingen åtta-till-fem-människa. Som delägare tog han gärna på sig för mycket ansvar. Han engagerade sig mer än han kanske borde:

– Jag är nyfiken av mig och har svårt för att acceptera att det finns något som jag inte förstår eller inte kan lösa, säger han. Jag ger mig inte och ibland tar det för mycket tid och energi.

Så en dag för sex år sedan gick han in i väggen. Kroppen sa ifrån. En eftermiddag slog den helt stopp. All koncentration försvann. Thomas fick en kollaps och sjukskrevs i två månader. Allt var kaos. Själv beskriver han det så här:

– Jag hade kört ett stenhårt tempo sedan många år tillbaka. Jag slarvade med maten och jag rörde nästan aldrig på mig, eftersom jag i stort sett bara klev från bildörren till hissen hemma och på jobbet. Jag blev allt tyngre. Dessutom var jag storrökare. Konditionen gick ned och vikten upp. Jag tog kroppen för given.

Ända sedan Thomas Jansson började jobba på KPMG år 1973 har han hållit ett hårt arbetstempo. Men kroppen tål inte lika mycket stress med stigande ålder. I dag är han 50 år och har blivit klokare:

– Det finns ett undermedvetet som tickar och går hela tiden. Jobbar man för mycket, med ständig problemlösning i huvudet, ligger man på en permanent stressnivå som inte är hälsosam. Hela den här problematiken med stress och utbrändhet är mycket komplex.

Under sjukskrivningsperioden gick Thomas regelbundet hos både läkare och terapeut. Han säger:

– Jag tyckte då, efter kollapsen, att jag hade fått nya insikter. Men ganska snart efter sjukskrivningens slut var jag uppe i samma omfattning av jobb och hög stressnivå igen. Jag tog åter min kropp för given. Jag började också äta oregelbundet igen.

Våren 1998 råkade Thomas ut för samma sak igen. Då hade det rullat på en längre tid i tufft tempo, sju dagar i veckan: stora offerter, företagsfusioner och revisioner av stora koncerner. Ny kollaps. Ny sjukskrivning, läkarbesök och terapi på Sophiahemmet. Och en längre vistelse på sommarstället i Dalarna.

Tredje sammanbrottet

Så rullade jobbet i gång igen. Thomas lämnade några ansvar men tog samtidigt på sig ett stort nytt ansvar (optimist!). Han tyckte att han hade dragit ned på tempot, men så var det inte. I februari år 2000 kom det tredje sammanbrottet:

– Men den här tredje gången kände jag att kroppen sa i från på skarpen, berättar Thomas. Nu först förstod jag på allvar att det här får absolut aldrig hända igen. ”Jag upprepar någonting som är fundamentalt fel”, minns jag att jag tänkte. ”Hur vill jag leva mitt liv, egentligen?” Inte var det på det här sättet, i alla fall, och inte med den här nedslitna kroppen.

Den här tredje gången for Thomas upp till Rättvik och S:t Davidsgården, en plats för retreat, återhämtning, meditation och tystnad. Dit kommer människor som behöver fundera igenom sina liv.

– Tiden i Rättvik blev oerhört viktig för mig, säger Thomas. Även den hjälp som jag fick av läkaren Clas Malmström, psykiater och vd för PBM i Stockholm och hans personal. Dessa båda insatser hjälpte mig enormt. Jag började förstå sammanhangen i mitt liv allt mer. Kropp och själ hänger intimt ihop och man får inte misshandla någondera. Jag fick lära mig en hel del om den kognitiva psykologin som avser att förändra inställning och beteenden här – och nu. Och om psykoanalys, som lär oss att förstå och analysera frågan om varför.

Varför blev det så här?

Thomas säger att han tror att ett framtida yrke kan kreeras utifrån ”ett lotsperspektiv”, dvs. någon som hjälper människor med stressproblem i våra komplicerade system – så att man snabbt kan få kontakt med dem som verkligen kan ge hjälp både för kropp och själ. I dag är det mycket svårt att hitta rätt.

Hans uppfattning är att alldeles för många inte får den hjälp och stöd de borde få. Bristen på kunskap inom de här områdena är förbluffande både inom företag och sjukvård.

Tack vare vården blev Thomas Jansson återställd. Den här gången var han sjukskriven från februari till 15 maj.

– Tänk, att jag överlevde, säger han tacksamt i dag.

En period under sjukskrivningen var han tveksam till om han överhuvudtaget skulle återvända till KPMG. Vad hade han för odds inför framtiden? frågade han sig. Var inte risken stor att falla in i samma beteende? Han hade arbetat 25 år inom KPMG, alltid på språng. Men efter hand kom han till insikt om att han ville vara kvar. Han tyckte om sitt jobb och sina arbetskamrater, det stod alldeles klart när han successivt blev bättre.

Lärdomarna har varit hårda. Efter tre allvarliga kollapser har Thomas Jansson nu tvingats tänka om från grunden.

I dag arbetar han bara en bråkdel av vad han gjorde förut – i genomsnitt cirka 40 timmar per vecka, (att jämföra med 12–14 timmar per dygn förut).

Han har minskat ned sina ansvarsområden kraftigt. Han går sällan hem efter klockan 18. Och han promenerar ofta hem och till jobbet. Han promenerar ofta, simmar en gång i veckan med en vän, tränar och äter och dricker sunt. Han har minskat ner sitt rökande men inte lyckats att helt sluta. Men det arbetar han på.

Tid åt familjen

Han ägnar nu mycket tid åt familjen och sig själv. Han har tagit upp kontakten med vänner, som han aldrig hann träffa förut. Han ägnar nu mer tid åt sitt gitarrspel och ska börja ta regelbundna lektioner. Han har skaffat två mobiltelefoner, en för jobbet och en för användning privat, efter arbetstid. Han lägger energi på det som känns meningsfullt i livet och som inte har med arbetet att göra:

– Dessutom tänker jag mycket sällan på jobbet längre, när jag inte är där.

Jag har lärt mig att vara mer närvarande i nuet – i det som pågår där jag befinner mig, säger han.

– Överhuvudtaget har jag lagt en solid grund till kännedom om vem jag faktiskt är och hur jag fungerar. Men man måste arbeta med sig själv varenda dag!

Christina Berthold