Lars Sundström sov ett par-tre timmar per natt. Resten av tiden var det tillväxtföretag och USA-resor som gällde. En morgon blev det ambulans till sjukhuset. ”Du har ett år att leva”, sa läkaren. I dag går både familjen och hunden före firman och kunden.
Många människor förverkligar sina liv genom arbetet. Det konstaterar Lars Sundström, auktoriserad revisor och partner i Deloitte & Touche. Han vet. Han var själv en av dem som ägnade sig åt jobbet dag och natt, fram till den dagen han gick in i väggen.
– Hemma hände det ofta att vi hade s.k. mobila middagar, berättar han. Familjen satt samlad runt middagsbordet och åt, medan jag gick runt matsalsbordet och åt med en mobiltelefon i örat, middagen igenom. Inte populärt, kan jag säga.
Lars Sundström är 45 år, finlandssvensk, född i Vasa i Finland. Hustrun Louise, dottern Ann och han flyttade till Sverige i unga år – utan löfte om en hägrande framtid. Lars blev revisor, sedermera chef och internationell delägare i Price Waterhouse. Lars slutade på Price Waterhouse 1998 och gick tillsammans med ett 15-tal arbetskollegor över till Deloitte & Touche.
På Deloitte & Touche satsade Lars återigen allt vad skutan tålde. Det var när den nya ekonomin exploderade 1999. Lars blev chef för tillväxtgruppen för nya IT- och Internetföretag inom Deloitte & Touche, (bland dem Arete, acsc, Autofill, Cybercom, Iquty Systems och Spray), och jobbade aktivt med anskaffning av riskkapital. Resorna till USA blev många eftersom många av företagen som Lars ansvarade för skulle noteras på Nasdaq-börsen eller etablera sig i USA. På grund av sitt finska ursprung hjälpte han också till med Deloitte-kontoret i Finland inom motsvarande områden. Han var också personalansvarig för 100-talet anställda, med allt vad det innebar av ansvar, utvecklingssamtal och annat:
– Det hände att jag sov två, tre timmar per natt under långa perioder, minns han.
Kunderna och almanackan fick styra livet
Han ansvarade då för sex noterade börsbolag och cirka 200 onoterade företag, mestadels inom IT-sektorn. Lars älskade sitt jobb och han lät kunderna och almanackan styra sitt liv.
– Problemen med min vidbrändhet, som jag vill kalla det för, började rent fysiskt med frekventa och korta sjukdomar under ledigheter och helger, samt oförklarliga allergier, berättar Lars. Jag fick starka kvävningskänslor om mornarna. Halsen svällde upp. Jag lät undersöka mig, men inga fysiska men konstaterades.
Familjen for till Thailand på semester, men Lars kunde inte koppla av. Stressen satt i. När han kom hem väntade 250 e-postmeddelanden på jobbet:
– En morgon svimmade jag och fick åka ambulans till Karolinska sjukhuset.
Utmattningsdepressionen var ett faktum. Lars hade turen att få hjälp av en läkare från Tornedalen, Gösta Rågnäs, specialist på utbrändhet, då verksam vid Sergelkliniken i Stockholm.
– Gösta sa åt mig: ”Lars, du har ett år kvar att leva – om du fortsätter att stressa på det här sättet! En total livsstilsomställning är nödvändig!”
Hjärtklappning varje gång som det ringde
– Så jag gick hem och stängde av datorn och mobiltelefonen. De första veckorna sov jag 20 timmar per dygn. Det var som om någon dragit undan mattan under mig. Jag tappade helt min identitet. Varje gång den stationära telefonen ringde fick jag hjärtklappning och svettningar. Jag orkade inte med några krav – varken från kunderna, jobbet, vännerna eller familjen.
– Jag var helt slut och totalt apatisk. Min kontakt på Sergelkliniken gav mig rådet att bygga upp livet på andra värden än jobbet. ”Sedan kommer arbetslusten tillbaka av sig själv”, menade han. För när jobbet blir en passion kan saker och ting komma i olag.
Lars passerade den gränsen med råge. Som han lite skämtsamt säger:
– Från syntetiska optioner till patetiska depressioner. Jag kunde inte rå för att jag tyckte det var kul att jobba jämt och skapa affärer och nöjda kunder.
Lars Sundström blev sjukskriven på heltid i tio månader. Under sjukskrivningen flyttade han ut till landet, i Norrtäljetrakten. Han började att spela golf och ta gitarrlektioner. Han gick också regelbundet till en terapeut, Tuula Såltin:
Fick lära sig att säga nej och prioritera om
– Hon lärde mig att det finns mycket av förnekande i den rådande situationen som i den jag befann mig i. Jag fick lära mig att säga nej och prioritera om. Jag lärde mig att förflytta mig mellan känslor, tankar och handling.
Vad leder till vad – och varför? Jag lärde mig också hur viktigt det är att satsa kvalitativ tid i privatlivet – att återigen få njuta av min familj och göra saker tillsammans med dem. Nu tar vi oss tid. Vi skriver gemensamma listor på vad vi vill göra och så betar vi av dem.
Någonstans har Lars läst att ”varje utbränd chef i näringslivet kostar cirka sex miljoner”. Han ger rådet:
– Livets kosttallrik måste bestå av tre delar, det vet jag nu.
En del består av jobbet – cirka åtta timmar.
En del måste bestå av sömn – cirka åtta timmar
Den tredje delen bör ägnas åt positiv social samvaro med andra, privata kontakter. På så sätt får man kontinuerlig energipåfyllning och klarar därmed av den tömning som yrket kräver.
Inte macho att jobba mycket
– Man kan alltså inte åka ned till Thailand under fjorton dagar och sedan gå igång i 190 knyck igen som jag gjorde, säger Lars. Det är ingen lösning på ens stressproblem. Det bör inte vara macho att jobba mycket och vi chefer måste vara goda förebilder.
Själv har han nyligen återvänt till jobbet hos Deloitte & Touche. Han har inget personalansvar längre. Han kommer inte att jobba längre än till klockan tolv på dagarna. Han har ny sekreterare och nytt rum – allt för att inte trilla ned i gamla invanda mönster. Han har haft en mycket starkt stöd från Deloitte & Touche och av sin närmaste chef, Svante Forsberg, under hela sjukdomsperioden.
Lars har också prioriterat om hela sin tillvaro. Nu ser ordningen ut som följer:
Jag själv/familjen
Hunden Zenit, (en labrador)
Kunden
Firman.
– Både kunder och företaget mår bra om jag prioriterar och sköter om mig själv, säger Lars. Jag noterade förr, då jag var som mest stressad, att jag då också ägnade mig åt stressade fritidssysselsättningar. ALLT skulle gå i rasande hastighet.
– Så fungerar det inte längre. I dag möter jag livet i lugnare tempo och mer ödmjukt. Det enda jag i dag säkert vet om livet – det är att förändringen är det enda som är konstant.
Christina Berthold