Marita Hertzberg satsade på nya arbetsuppgifter, jobbade hårt, och märkte inte de negativa signalerna. En morgon vaknade hon och insåg att det inte gick längre. Nu är hon på väg tillbaka till arbetet. Kanske. Ännu skymtar hon inte horisonten, säger hon.

Arbetet är en av livets viktigaste grundbultar. Det menar Marita Hertzberg, auktoriserad revisor på KPMG i Karlstad.

Just nu är arbetar hon deltid, fyra timmar om dagen, efter att ha drabbats av utbrändhet två gånger. Kanske arbetar hon nu på försök – kanske inte. Hon vet inte riktigt än för hon söker sig fram.

En sak vet Marita emellertid helt säkert – hon vill aldrig åka dit igen.

Dit ned till ångesten, till självtvivlet, till alla grå dagrar som tömts på värde och energi.

Marita Hertzberg är 47 år, född och uppvuxen i Karlstad. Normalt är hon en glad och utåtriktad värmländska, full av skratt, liv och framåtanda. Hon är gift men har inte barn och har därför kunnat satsa på sitt jobb. Hon tycker om sitt arbete – känslan av att betyda något, göra något nyttigt, skapa och vårda kundkontakter och umgänget med arbetskamraterna känns meningsfullt. Hon säger:

– Jag tycker själv att jag har utvecklats i rätt riktning under alla år jag har jobbat som revisor. Men så kom detta med stress och utmattningsdepression in i bilden.

Det hela började när KPMG tog beslut om att satsa på offentlig och kommunal revision. Marita anställdes hos KPMG 1996, på Karlstadskontoret.

Jag gladde mig mycket

– Det var ju mitt gebit så jag gladde mig mycket att att få engagera mig i den satsningen, minns Marita. Hon drog in flera nya kunder inom den offentliga revisionen och starten blev lyckad.

Till att börja med märkte hon inte de negativa signaler som började smyga sig på. Marita hade sina gamla uppdrag och tillsammans med de nya kunderna blev hon överhopad med jobb. Detta i kombination med att det saknades personal som arbetade med offentlig revision på kontoret gjorde att det blev mycket tufft. Hon hamnade i en negativ spiral av stress och den började ta överhanden, både mentalt och känslomässigt.

– Då skulle jag ha sagt stopp, säger Marita, men jag var för engagerad och uppvarvad. Jag kände inte signalerna som sa mig att det var dags att sakta in.

Det var heller inte någon annan på företaget som tog ansvaret för det som hände. Så här i efterhand förstår Marita att det då – och även nu – behövs fungerande rutiner som uppmärksammar sådana här situationer.

– Jag hade fastnat på överväxeln och såg ingen lösning på den konfliktfyllda och stressiga arbetssituation som jag hade, säger Marita. Allt ansvar kan rimligen inte överlämnas till en enda person som mår dåligt av stress – och signalerar det, genom att bete sig annorlunda. Jag anser att företag måste ha en organisation där det finns förutsättningar att hjälpa och stödja, när läget blir rent ohälsosamt.

I branschen är konkurrensen, som bekant, ständigt närvarande. Affärsmässiga offerter ska lämnas ut, samtidigt ska debiteringen vara på topp. Det är svårt att klara om man samtidigt vill ha ett balanserat privatliv.

– I mitt fall handlade det dessutom om att jag lokalt skulle starta en ny affärsrelation med den offentliga sektorn, främst då med kommunerna, säger Marita. Till på köpet praktiskt taget helt ensam, visade det sig. Det blev den avgörande faktorn som bringade mig på fall.

– Tyvärr fungerar det så, att vi först måste skaffa uppdragen, sedan får man kanske anställda ytterligare personal. Vårt företag utgick i från att vi hade kompetensen och att vi skulle fixa det med befintliga resurser, oaktat att de var för små.

Marita anser att man inte utformade en anpassad organisation inför den nya den offentliga satsningen.

– Därför kände jag inte heller stödet från företaget. Och det var en väsentlig förutsättning för att det skulle bli bra för våra kunder och för oss, som jobbade med uppdragen.

Inom KPMG talas det mycket om kompetens och personlig utveckling, om att var och en ska ha sin egen utvecklingsplan. Tidsbrist och lönsamhetskrav gör det emellertid svårt att hinna med detta. Kunderna måste komma i första hand.

– Då är det tyvärr inte någon som bryr sig om detta med utveckling, säger Marita. Förutom kunskap behöver man även påfyllning på ett personligt och socialt plan. Vi måste kunna hantera alla förändringar som sker oavbrutet. När ska den utvecklingen av personalen hinnas med? Som revisor behöver jag även tid för reflektion och eftertanke, det har jag saknat.

Det var i mars 98 som Marita sjukskrevs första gången. Hur märkte hon symtomen?

– Jag förändrades som person. Jag blev nedstämd och negativ, stresståligheten krympte och jag blev irriterad och snäsig. Jag hade också svårt för att koncentrera mig och tappade livsglädjen.

Men Marita jobbade på, trots att dagarna blev allt gråare och mödosammare.

Förmågan, kraften och kreativiteten började att ta slut.

– Jag tog mig allt mindre tid till lunch- och kaffepauser och hemmakvällarna gick oftast åt till problemlösning och förberedelse inför kundmöten, säger Marita.

Rent fysiskt började hon få obehag som huvudvärk, spänningar och värk i kroppen och hjärtklappning. Tröttheten gick inte att sova bort.

– En morgon vaknade jag totalt besegrad och insåg att nu går det inte längre, berättar hon. När jag efter några dagar tog kontakt med en läkare konstaterades att jag visade starka symtom på utbrändhet.

Efter fem månaders sjukskrivning började hon bli rädd för att tappa kontakten med arbetet. Under tiden hade hon gått i stödterapi, men annars inte gjort mycket, eftersom hon mest var trött.

– Jag övertalade min doktor att jag skulle få gå tillbaka på halvtid, säger Marita. I januari 99 gick jag upp i heltid igen. Jag förstår nu i efterhand att jag aldrig insåg hur illa det var ställt med mig: ”Bara jag kan komma i gång till bokslutsgranskningarna”, var min tanke.

Men i maj 2000 åkte Marita dit för andra gången. Samma sak upprepades.

– Den första gången hade jag ett par kontakter med personalkontoret, säger Marita. Men den andra gången hörde de inte av sig. I oktober 2000 började hon att jobba halvtid igen:

– Trots att jag inte alls känner mig bra, hyser jag alltjämt en slags rädsla för att tappa kontakten med arbetet och kundrelationerna, säger Marita. Men nu har jag blivit bättre på att sätta gränser.

I dag är hon full av kämpaglöd. Hon vill förbättra insikten och känslan inom KPMG om den psykosociala miljön. Hon anser att arbetsgivaren i högre grad måste engagera sig och ta sitt ansvar.

– Många frågor är tabubetonade, eller också saknas det kunskap. Och jag är besviken när det gäller KPMGs personalvård, säger Marita.

Vägen till urladdningen gick fort, tycker Marita. Hon blev fartblind av att producera och klara av alla resultatförbättringar. Vägen tillbaka känns nu lång och trög. Hon säger:

– Än kan jag inte skymta horisonten. Jag vill dock utifrån mina erfarenheter varna alla för att hamna i en urladdningsspiral. Reagera istället på kroppens varningssignaler i stressituationer och vårda ditt mentala välbefinnande!

Christina Berthold