Revisorernas tystnadsplikt är inte alltid alldeles enkel att förstå för omvärlden. Och kanske inte heller för revisorerna, det blir lätt frågor kring vad man kan och inte kan göra.
Balans presenterar här några tänkta frågeställningar, som bygger på vanliga situationer i många revisorers vardag (alla fall är naturligtvis helt fiktiva vad gäller namn och detaljer).
Vi har bett FARs föreningsjurist Anders Strömqvist att kommentera dessa fall.
För den som vill veta mer om detta komplicerade ämne rekommenderar vi ett besök på Balans hemsida:
Där finns en ordentlig genomgång av reglerna och tillämpningen kring revisorns tystnadsplikt. Den är skriven av den förre ordföranden i FARs regelkommitté, auktoriserade revisorn Sven Santesson.
1. Maken gick ifrån henne – och tog bolaget med sig
Makarna larsson hade arbetat nära varandra varje dag i många år, med undantag för några korta semestrar. Firman, Ventilationsplast i Trötteryd, var deras skötebarn. Sven var inte bara grundare och vd, han var även verkmästare och chaufför när det behövdes. Och Eva skötte ekonomin, hon hade lärt sig ganska mycket med åren och hade också ett bra samarbete med bolagets revisor, Svante Gustavsson.
Företaget gick bra, men det hade plötsligt börjat gå sämre med äktenskapet. Det visade sig att Sven hittat en yngre kvinna och att Eva och han inte längre skulle leva och arbeta ihop. För sent insåg Eva att det på papperet faktiskt var Svens bolag, mer än det var hennes. Men alldeles lottlös borde hon väl ändå inte bli.
När han lämnat henne och bodelningen närmade sig, tycktes det inte heller bli så mycket över till henne. Nog borde det funnits mycket mer i företaget, det visste hon som ändå hade skött bokföringen i alla år.
Sven kunde hon inte längre tala med och hon litade naturligtvis inte på hans advokat. Hon vände sig därför ganska snart till Svante Gustavsson för att få svar på sina frågor. Han var ju fortfarande revisor i bolaget och han om någon måste ju förstå att det var lika mycket hennes firma som Svens, även om de aldrig brytt sig om att skriva några av aktierna på henne. Och visst måste han också se att Sven nu försökte ordna så att hon inte skulle få ut vad hon faktiskt hade rätt till.
Svante tog gärna emot Eva, men hon märkte genast att han för ovanlighetens skull var ganska reserverad. Hon förstod att hon kanske inte längre kunde tala med honom om bolagets alla siffror och förhållanden.
Svante kan bara berätta om maken löser honom från tystnadsplikten
Kommentar:
Eva har fog för sin spontana känsla när hon träffar Svante. Revisorns tystnadsplikt hindrar honom från att lämna upplysningar till henne. Hennes make kan dock lösa honom från tystnadsplikten, men det är väl inte så troligt att han gör det. Svante är skyldig att vittna i domstol om frågan om bodelning går till rättegång.
Om Evas känsla att det borde ha ”funnits mycket mer i företaget” innebär att hennes make har manipulerat bokföringen i syfte att göra henne lottlös, aktualiseras bestämmelserna om anmälningsplikt i 10 kap. aktiebolagslagen.
Enligt dessa bestämmelser skall en revisor som misstänker att en styrelseledamot eller den verkställande direktören har gjort sig skyldig till något av de brott som räknas upp i lagen, däribland bokföringsbrott, underrätta styrelsen om misstanken. Styrelsen har då 14 dagar på sig att vidta erforderliga rättelseåtgärder.
I annat fall skall revisorn avgå från uppdraget och anmäla den förtida avgången till PRV och brottsmisstanken till åklagare.
2. Plötsligt inser hon att VD ljuger för köparna
Surfing Safari var ett omtalat tillskott till universitetsstadens näringsliv. En spin-off med nya lösningar på några av tidens nyfunna problem. Både de tre grundarna och direktören, en yngre finansman från trakten av Stureplan, förekom ofta i lokaltidningarna och ibland även i riksmedia.
Nu behövdes det mer pengar och man diskuterade börsintroduktion, några talade om att det var lika bra att gå till Nasdaq på en gång.
Då dök det upp en annan möjlighet. En kapitalstark koncern med behov av att snabbt positionera sig i frontlinjen hade försiktigt börjat höra sig för.
Tycke uppstod och det skulle utföras företagsbesiktning, s.k. due diligence. Säljarens revisor, Eva-Karin Guldhammar, som hade följt företaget på dess snabba färd uppåt, hade lite onda aningar inför processen. Allt var kanske inte lika enkelt som det såg ut.
Och köparens jurister var misstänksamma. De hittade en del svaga punkter och ställde frågor till direktören. Det handlade om dotterbolag och om licenser.
Plötsligt, vid sittande bord, inser Eva-Karin till sin förfäran att direktören inte riktigt sagt som det är. Han har både förskönat och undanhållit fakta (en av de inblandade skulle senare avända ordet ”ljugit”).
Eva-Karin blir mycket obehaglig till mods. Hon är en duktig revisor, välutbildad och har flera andra stora klienter. Men här känner hon sig ändå ställd: det är bråttom, det är känsligt, det är hemligt, det kan bli förfärligt fel ...
Eva-Karin får försöka begära ”time out” och tala med direktören
Kommentar:
Eva-Karin får lämna upplysningar till köparen endast under förutsättning att hennes klient har lämnat sitt samtycke. Händelseförloppet belyser riskerna med att en revisor oreflekterat ställer upp i en due diligence-process. Revisorn bör i förväg klara ut med sin klient i vilka sammanhang revisorn kan/bör vara med och vilka uppgifter som revisorn kan komma att lämna till köparen. Revisorn måste alltid kunna agera så att kravet på opartiskhet och objektivitet kan uppfyllas.
Att t.ex. sitta med vid en förhandling mellan säljare och köpare och helt oförberedd inse att den egna klientens företrädare lämnar missvisande eller ofullständiga uppgifter, är givetvis inte en drömsituation.
Eva-Karin kan i detta fall lämpligen begära ”time out” för att konfrontera direktören med de enligt hennes mening felaktiga eller ofullständiga uppgifterna och kräva att dessa korrigeras. I annat fall ska hon inte vara närvarande i förhandlingarna och hon bör informera klientbolagets styrelse om det inträffade.
3. I fikarummet satt personalen och väntade oroligt
Revisor nils vätte tittade som vanligt på trädgårdens alla märkliga figurer när han kom från sammanträdet med den här klienten. Trädgårdstomten i Lönnelunda visade upp sitt lager inför bilister på länsvägen. Vätte undrade hur länge till de skulle få njuta av anblicken, det verkade inte som om den alltmer excentriske ägaren längre var riktigt kapabel att fortsätta.
Det hade varit en del anmärkningar och en annan allvarlig fråga om framtiden på mötet. Men än var pengarna inte slut, och det var ju hans eget företag.
På väg mot bilen, som stod bakom verkstaden, blev han hejdad av en av de anställda. Han hade träffat honom någon gång tidigare. Han blev ombedd att snabbt titta in till det lilla fikarummet. Där satt större delen av personalen, fem personer, och de började genast ställa oroliga frågor om företaget.
Klart att de märkt det ännu mer än jag fast de inte har siffrorna, tänkte Vätte. Och han önskade verkligen att han skulle kunna ge dem svar, åtminstone antyda att det kanske inte var så bra allting, även om det naturligtvis inte var dags för konkurs.
Men vågade han verkligen det? Det vore nog ändå att bryta tystnadsplikten. De såg försiktigt och förväntansfullt på honom över kaffekopparna medan han funderade.
Det är ägaren, inte revisorn, som ska informera personalen om läget i företaget
Kommentar:
Nils Vätte får inte lämna upplysningar till personalen utan ägarens samtycke. Han tillvaratar personalens intressen bäst genom att aktivt följa utvecklingen i bolaget och informera ägaren om sina bedömningar och lämna råd om hur han anser att ägaren bör handla i den uppkomna situationen. Personalen bör i första hand få information direkt från ägaren och genom årsredovisningen.
Om förhållandena i bolaget är sådana att Nils Vätte skall göra anmärkning eller lämna upplysning i revisionsberättelsen, kan personalen få information den vägen. Alternativt, om företaget är i allvarlig kris och ägaren förhåller sig passiv, kan Nils Vätte överväga att avgå i förtid. Han är då skyldig att anmäla sin avgång till PRV och lämna en redogörelse för de iakttagelser som han gjort före avgången.
Eftersom redogörelsen är en allmän handling som är offentlig kan personalen få del av den från PRV.
4. Gick Lisa för långt när hon inte berättade?
Lisa starck lade eftertänksamt på luren och undrade om hon hade varit för avvisande. Uppdraget som revisor i Bygg-Nisse var hennes största och hon ville ju inte skada bolaget.
Företagets aktier var spridda på ganska många i de båda grenarna av släkten och dessutom hade personalen också haft möjlighet att köpa in sig, så ägandet var spritt utanför ledningen, även om bolaget inte var noterat.
Den aktieägare som hade ringt henne tillhörde alltså inte den inre kretsen och han hade varit ganska misstänksam när han försökte få henne att berätta om vd:s förmåner, pensionsavtal och annat. Det lät som om han tänkt förbereda ett utspel vid ett lämpligt tillfälle.
Att hon inte ville berätta för en okänd i telefon var ju en sak. Men han hade erbjudit att komma upp på kontoret, legitimera sig och ta med sig papper.
Lisa hade avböjt. Men hade det ”skadat bolaget”, hade hon gått för långt när hon inte lämnade ut de här ganska enkla uppgifterna?
Hon bör förutsätta att bolaget kan skadas och därför inte säga något
Kommentar:
Enligt aktiebolagslagen får revisorn inte lämna upplysningar till enskild aktieägare om det kan skada bolaget. Det går givetvis inte att säga säkert om bolaget skulle skadas i detta fall, men Lisa bör presumera att bolaget kan skadas och därför inte säga något.
God revisorssed, sådan denna kommit till uttryck i FARs etiska regler, är också mera restriktiv än aktiebolagslagen. Revisorn får nämligen lämna upplysningarna endast om det föreligger laglig upplysningsplikt, vilket det inte gör i detta fall, eller om klienten lämnar sitt samtycke. Frågan om vem som ska lämna samtycket är dock inte helt enkel. Av praktiska skäl torde revisorn få låta sig nöja med ett samtycke från styrelsen. Men om revisorn ändå skulle känna tveksamhet med anledning av risken för att bolaget skadas eller att någon eller några aktieägare skulle misstycka, bör hon i princip inhämta aktieägarnas samtycke, vilket givetvis inte är möjligt om det är ett stort antal ägare. Lisa kan också hänvisa aktieägaren till att ställa sina frågor på nästa bolagsstämma.
Enklast är det om styrelsen själv svarar på frågorna. Men om stämman skulle besluta att rikta frågorna till Lisa är hon skyldig att svara om inte svaren skulle kunna medföra väsentlig skada för bolaget.
5. – Men du är ju bättre på att tala med banken!
Direktören hade sett förvånad ut när Sören Tystberg inte riktigt verkade med på förslaget.
– Men du som är revisor kan ju snacka med banken mycket bättre än vad jag kan. Och du har ju kontoret inne i stan också. De frågar och frågar och du har ju alla siffror och kan tala deras språk. Så kan jag få vara kvar här och jobba med sånt som jag kan.
Sören höll med om att han visste allt som man behövde veta om Mekano-Svets och att det hade varit praktiskt om det hade gått att göra så. Dessutom kände han ju kamrern och det hade varit lätt att reda ut alla frågor.
Men det kändes inte rätt, tyckte Sören. Inte ens direktören, som ägde det lilla företaget nästan ensam, kunde lösa honom helt från skyldigheten att inte berätta om företaget för någon utomstående.
Han såg att direktören verkade helt oförstående.
– Men jag kan gå med dig dit, sa Sören för att inte verka helt avvisande och kanske komma på kant med klienten.
– Jag förstår inte det här, sa direktören. Skulle du inte kunna vara mitt ombud och berätta för skattemyndigheten när de vill ha sina förbannade uppgifter heller. Måste de verkligen ha det från mig personligen?
Sören suckade.
Sören resonerar helt rätt – och han måste se till att inte bli ett slags gisslan
Kommentar:
Sören resonerar helt rätt, även om många revisorer nog har en mer flexibel inställning. Klienten kan i och för sig lösa honom från tystnadsplikten. Men om Sören talar med banken ensam finns en risk att han lämnar ut upplysningar som klienten inte är medveten om att han kommer att lämna.
Inte heller den ordningen att Sören går med direktören till banken är helt problemfri, eftersom denne kanske lämnar upplysningar, eller vinklar dessa, på ett sätt som Sören inte ställer sig bakom. Om Sören då är tyst kan han bli en slags ”gisslan” som ger en oberättigad tilltro åt de uppgifter som direktören lämnar. Sören bör därför i förväg ha fått bekräftat att det inte finns några begränsningar i hans rätt att lämna upplysningar och att ge uttryck för sin egen uppfattning under mötet med banken. En annan lösning, åtminstone i teorin, är att banken preciserar sina frågor i förväg och att Sören lämnar skriftliga svar till direktören som sedan får överlämna dem till banken.
Bedömningen blir densamma om det i stället är skattemyndigheten som vill ha upplysningarna. Enligt god revisorssed är det inte tillåtet för en revisor att uppträda som ombud för en revisionsklient.
Anders Strömqvist