Ska en aktieägare kunna göras ansvarig för aktiebolagets skulder? Tanken har förkastats men frågan återkom, nu i miljöbalken.Viktiga principer ställs mot allvarliga problem.
Lagstiftning om ansvarsgenombrott, dvs. möjligheten att göra en aktieägare ansvarig för aktiebolagets skulder, har varit föremål för diskussion och utredningar i decennier. Det som särskilt kännetecknar aktiebolagsformen är grundregeln om ägarnas frihet från personligt ansvar för bolagets förpliktelser. Det går som en röd tråd genom diskussionen om ansvarsgenombrott att just denna egenskap hos aktiebolaget har varit utslagsgivande för bolagsformens framgång och bidrag till skapande av välstånd och sysselsättning. Missbruk av aktiebolagsformen bör därför stävjas med andra medel än genom lagstiftning om ansvarsgenombrott.
Frågan om ägaransvar diskuterades en hel del revisorskolleger emellan med anledning av Byggma-konkursen 1977, då de tre ägarna, som var välkända storföretag, lät borgenärerna bära förlusterna. Det ansågs höra till gott uppförande att – om man hade råd – ta ansvar för ett dotterbolags skulder och det var överraskande att de tre ägarna, även om ingen var moderbolag, lät Byggma gå i konkurs.
Det fanns och finns nog alltjämt en föreställning om att en ”rik” ägare, t ex ett storföretag, bör täcka förlusterna i bolag som man äger och detta sker ju också i de allra flesta fall. Några seriösa krav på att ansvarsgenombrott generellt skall kunna göras gällande för sådana situationer har dock knappast rests. Byggma-processen gällde i stället huruvida Byggma Syd AB skulle svara för sina dotterbolags skulder vilket HD bestämde i dom 1982. Denna dom kan dock inte betraktas som exempel på ansvarsgenombrott.
Man kan notera att för vissa situationer finns redan regler om ansvarsgenombrott i olika lagar, exempelvis i ABL 13 kap. 2 § och inom skattelagstiftningen. Därutöver förekommer i rättspraxis några fall där domstolarna ansett att ett vidhållande av principen om aktieägarnas frihet från personligt ansvar skulle leda till ett icke godtagbart resultat.
Den i inledningen nämnda utredningen om ansvarsgenombrott, Betalningsansvarskommittén, kringgärdade sitt förslag (SOU 1987:59) med restriktioner som var avsedda att begränsa tillämpningen till rena undantagssituationer där den som har makten i bolaget utnyttjar sitt inflytande på ett gentemot borgenärerna otillbörligt sätt. Ett ytterligare rekvisit för ansvar skulle vara att bolaget var uppenbart underkapitaliserat i förhållande till verksamhetens art och omfattning samt till förutsebara risker. Kommittén menade att lagstiftningen med denna utformning skulle komma att få begränsad betydelse.
Otillräcklig rättssäkerhet
Man kan tycka att rättssäkerheten med nämnda restriktioner borde vara tillräckligt tillgodosedd men det ansåg inte Lagrådet. Rekvisiten bedömdes alltför allmänt hållna och lagförslaget ansågs medföra ett nytt osäkerhetsmoment för verksamhet bedriven i aktiebolagsform. I likhet med många remissinstanser – och faktiskt även Betalningsansvarskommittén – såg inte Lagrådet något egentligt behov av den föreslagna lagstiftningen.
På regeringens uppdrag har Aktiebolagskommittén gjort en ny genomgång av problematiken kring ansvarsgenombrott. Kommittén har brottats med de olika rekvisit som kan tänkas behövliga utan att finna någon bra lösning.
Betalningsansvarskommittén som under flera år utredde frågan om ansvarsgenombrott bedömde som nämnts ovan att dess förslag endast kunde få begränsad tillämpning. Lagrådet kom också fram till att det inte fanns något egentligt behov av ytterligare lagstiftning om ansvarsgenombrott. Det var därför logiskt att Aktiebolagskommittén inför ovannämnda svårigheter valde att göra en behovsanalys. Utfallet därav blev att behovet nu var ännu mindre än tidigare på grund av den skärpning av lagstiftning och rättspraxis som skett sedan Betalningsansvarskommittén lade fram sitt betänkande och den strategi mot ekonomisk brottslighet som regering och riksdag numera är ense om.
Svårt att motivera
Med hänsyn till att kommittén funnit att behov egentligen inte finns av en lagstiftning om ansvarsgenombrott hade kommittén svårt att motivera ett lagförslag som rimligen måste bli behäftat med osäkerhet och stora svårigheter i tillämpningen.
Under sitt arbete med ansvarsgenombrott har Aktiebolagskommittén hållits informerad om Miljöbalksutredningens arbete med ett lagförslag som hade karaktär av ansvarsgenombrott. Förslaget lades till grund för en lagrådsremiss. Efter kritik från Lagrådet beslöt regeringen att avvakta Aktiebolagskommitténs utredning innan proposition läggs fram om ansvarsgenombrott på miljöområdet.
Utan att göra anspråk på miljörättslig kompetens åtog sig Aktiebolagskommittén att ”med associationsrättslig metod” se över regeringens lagrådsremiss baserad på Miljöbalksutredningens förslag.
Resultatet av Aktiebolagskommitténs genomgång blev ett omarbetat andra stycke i miljöbalkens 10 kap. 2 §, vari det första stycket föreskriver att ”verksamhetsutövaren” är ansvarig för efterbehandling av område, byggnad eller anläggning som förorenats genom den verksamhet han bedrivit där.
Aktiebolagskommittén föreslår att det andra stycket får följande lydelse.
Om verksamhetsutövaren inte förmår att uppfylla sina förpliktelser enligt detta kapitel ansvarar i skälig omfattning den, som genom att utöva ett bestämmande inflytande över verksamheten, i avsevärd grad medverkat till denna oförmåga.
Lagrådet hade tidigare vid sin granskning föreslagit att andra stycket – om ansvarsgenombrott över huvud taget borde införas – skulle kunna få följande lydelse.
Den som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare och som därvid i avsevärd grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit eller försvårats skall tillsammans med verksamhetsutövaren ansvara för efterbehandlingen i den mån det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.
Varken Aktiebolagskommittén eller Lagrådet föreslår strikt ansvar för den som utövat ett bestämmande inflytande (som vi i fortsättningen kan benämna ”moderbolaget”) över verksamhetsutövaren (som vi kan kalla ”dotterbolaget”) utan det finns i båda fallen restriktioner. I båda förslagen skall det göras en skälighetsprövning. Den skillnad som emellertid faller i ögonen vid en jämförelse är att Lagrådet förutsätter att moderbolaget för att bli ansvarigt skall i avsevärd grad ha medverkat till att föroreningen har uppkommit eller försvårats medan moderbolaget enligt Aktiebolagskommitténs förslag kan fällas till ansvar om det bestämmande inflytandet blott använts för att i avsevärd grad ha medverkat till dotterbolagets oförmåga att uppfylla sina förpliktelser.
Utöver skälighetsprövningen förutsätts i kommitténs lagförslag egentligen bara att moderbolaget tagit utdelning i någon form från sitt sedermera nödlidande dotterbolag och att detta i avsevärd grad medverkat till dotterbolagets oförmåga att bestrida erforderliga återställningsåtgärder. Möjligen krävs också att moderbolaget på något sätt aktivt gripit in i dotterbolagets förhållanden men detta framgår inte av den föreslagna lagtexten. Ett helägt dotterbolag presumeras enligt författningskommentaren stå under moderbolagets inflytande om inte annat visas.
Eftersom ett moderbolag generellt förväntas begära avkastning på sina investeringar i dotterbolag och övervaka sina dotterbolag genom t.ex. styrelserepresentation synes flertalet moderbolag kunna göras ansvariga för sina dotterbolags miljöskulder om Aktiebolagskommitténs förslag går igenom. Lagen skall tillämpas också på verksamhet som orsakat förorening redan före ikraftträdandet (den 1 januari 2004) enligt förslaget.
Hur gör domstolarna?
Om det nu aktuella förslaget leder till lagstiftning skall det bli intressant att se hur domstolarnas skälighetsprövning kommer att utfalla med avseende på moderbolags olika grad av god tro och medverkan beträffande föroreningarnas uppkomst. Man frågar sig också hur de kommer att hantera begreppet ”i avsevärd grad” när nu begreppet inte är kopplat till medverkan beträffande föroreningarna utan till dotterbolagets obestånd. Kommer domstolarna t.ex. att grunda sitt ställningstagande på om nuvärdet av ett dotterbolags utdelningar/koncernbidrag under åren har ”i avsevärd grad” medverkat till dotterbolagets betalningsoförmåga eller hur skall det gå till?
Uppkommer inte också många svåra bevisfrågor, i synnerhet som lagen skall tillämpas ”retroaktivt” på föroreningar som uppstått före lagens ikraftträdande såsom:
Vid vilken tidpunkt uppstod föroreningen (exempelvis när det gäller sipprande läckage från tankar och rör under jord)?
Vem var det som ägde bolaget/verksamhetsutövaren när föroreningen uppstod?
Man kan även fråga sig vilka effekter lagförslaget skulle kunna få på företagens agerande. I bästa fall skulle ett större engagemang och ansvarstagande uppstå vad gäller miljöfrågor inom koncerner. Troligtvis kommer företagsköpare ålägga sig att mer ingående undersöka förekomsten av eventuella föroreningar i samband med företagsförvärv.
Man kan dock inte bortse från att risken ökar vid investeringar i nya verksamheter genom företagsförvärv, eftersom det kan vara svårt och ibland omöjligt för köparen att i förväg undersöka det förvärvade bolagets miljöstatus. Sistnämnda problem accentueras om köparens/säljarens aktier är marknadsnoterade. Om utländska köpare av företag kan ta lättare på en ansvarsgenombrottsregel kan de ha en konkurrensfördel i förhållande till svenska köpare.
Många frågetecken
Lagen reser som antytts ovan många frågetecken och det finns en aversion mot osäkerhet. Om en ansvarsgenombrottsregel skulle få effekt på lokalisering av investeringar till Sverige är svårt att bedöma. Eftersom lagen riktar sig mot majoritetsägande skulle en effekt kunna bli att stora investeringar där det kan finnas en miljörisk genomförs som joint ventures à la Byggma där ingen har bestämmande inflytande. En annan effekt skulle kunna bli en ökad förekomst av ”miljöansvarsförsäkringar”.
Ett ansvarsgenombrott av nu angivet slag i miljöbalken är väl långt ifrån lika hämmande för viljan till investeringar som en generell ansvarsgenombrottsregel i aktiebolagslagen, vilken skulle strida mot den grundidé som aktiebolagsformen bygger på. Ändå är den föreslagna regeln i miljöbalken inte utan problem. Tre av aktiebolagskommitténs ledamöter har reserverat sig mot kommitténs förslag om ansvarsgenombrott i miljöbalken och åtta av de sakkunniga samt en expert har avgivit särskilt yttrande med avstyrkande av lagförslaget.
Sannolikt står någon form av ansvarsgenombrottsregel på miljöområdet i överensstämmelse med ”den allmänna uppfattningen”, åtminstone om det kan visas att moderbolaget känt till att förorening pågår och medverkat i beslut som lett till fortsatt förorening. Det rekvisit för ansvarsgenombrott ”i avsevärd grad medverkat till att föroreningen har uppkommit” som fanns i Lagrådets ovan återgivna skrivning fanns även i regeringens lagrådsremiss. Ett tillägg av ett sådant rekvisit jämte ett otillbörlighetsrekvisit av det slag som Betalningsansvarskommittén föreslog skulle förmodligen göra en ansvarsgenombrottsregel mindre svår att förstå och acceptera.
Det finns anledning att vara observant på vad som händer i fortsättningen ifråga om 10 kap. 2 § andra stycket i miljöbalken.
Sten Lundvall