Wayne Upton, en erfaren medarbetare i den amerikanska FASB, har gett ut en forskningsrapport som behandlar redovisning och rapportering i den nya ekonomin.
Utgångspunkten är ett ofta framfört påstående; den nya ekonomin är fundamentalt annorlunda än den traditionella för vilken nuvarande redovisningsregler är utformade. Därför återspeglar inte redovisningen de drivkrafter som bestämmer värdet på till exempel IT-företag. Ett uttryck för detta är skillnaden mellan marknadsvärden och substansvärden på företag.
Upton förklarar denna skillnad med fem faktorer:
skillnad mellan verkligt och redovisat värde på tillgångar som är upptagna i balansräkningen
värde på tillgångar som definitionsmässigt är tillgångar men som normalt inte finns medtagna i balansräkningen (exempelvis varumärken)
värde på ”tillgångar” som definitionsmässigt inte är tillgångar (exempel kunskap)
marknadens värdering av företagets möjligheter och risker samt
andra faktorer såsom marknadspsykologi, vilken inte har med finansiell information att göra.
När det gäller den första faktorn är det intressant att notera att IASC:s senaste rekommendationer bygger på verkliga värden. Hur viktig den andra faktorn är, är svårt att bedöma. Här finns dock objektiva värderingsmetoder, till exempel för varumärken, som företag kan informera om. Den fjärde faktorn handlar om hur marknaden bedömer och värderar företagets framtidsutsikter. I ökande utsträckning underlättar företag detta genom att redogöra för sina mål och strategiska överväganden, liksom för risker och möjligheter. Kvar står den tredje faktorn, dvs. värdet av sådana poster som definitionsmässigt inte uppfyller kravet på tillgång.
Vad Upton vill säga med denna inledande genomgång är att påståendet att nuvarande redovisningsregler inte lämpar sig för den nya ekonomins företag är missvisande. Att de förutsätter att tillgångar, för att få redovisas i balansräkningen, uppfyller vissa minimikrav är en nödvändighet för att undvika att balansräkningen blir en plats för drömmar. Att poster som kunskapskapital och kundtillfredsställelse inte får redovisas i balansräkningen är ett medvetet beslut och inte ett uttryck för att traditionell redovisning är oförmögen att spegla utvecklingen i den nya ekonomins företag. Det hindrar inte att det finns ett stort utrymme för mer information.
Vad rapporten framför allt handlar om är olika förslag att underlätta för läsarna att bedöma företagets utsikter genom olika slag av tilläggsinformation. Ett exempel är den rapport som FASB nyligen publicerat (Improving Business Reporting: Insights into Enhancing Volontary Disclosures). Där rekommenderas företag bland annat att definiera mått som kan användas för att visa utvecklingen av faktorer som är centrala för företagets framgång.
För svenska läsare är det smickrande att stor uppmärksamhet ägnas två svenskar; nämligen Leif Edvinsson i Skandia och Karl-Erik Sveiby, en av författarna bakom den så kallade Konrad-rapporten. Upton beskriver Sverige som ett föregångsland när det gäller rapporteringen av olika icke-finansiella mått.
Samtidigt pekar han på problem. I Skandias årsredovisning för 1998 redovisas ett antal mått för tre affärsområden som kan uppfattas som jämförbara. Trots det skiljer sig måtten åt. Ett redovisar antal anställda uppdelat på kön, två gör det inte. Två redovisar avkastningen på sysselsatt kapital, ett gör det inte osv. Det här leder Upton till funderingar över varför ett mått saknas, vilket i sin tur kan leda till ett ifrågasättande av trovärdighet och därmed nyttan av informationen. Han noterar också att det finns skillnader i vilka mått som redovisas 1998 jämfört med 1997 utan att orsaken framgår.
I en sammanfattning ger Upton följande råd till företag som vill redovisa icke-finansiella nyckeltal:
nyckeltal utan kommentarer saknar värde. Helst bör de anges för enskilda affärsområden
ovanliga nyckeltal kan vara intressanta. Ofta är mer traditionella nyckeltal både enklare att förstå och mindre kostsamma att ta fram
jämförelser med tidigare perioder är viktiga. Eftersträva därför kontinuitet
önskvärt är också att nyckeltal kan jämföras med andra företag.
Det avslutande kapitlet behandlar redovisning av immateriella tillgångar. Här diskuteras både definition av tillgångar och de rekommendationer om redovisning av immateriella tillgångar som FASB och IASC gett ut. Upton kritiserar båda, framför allt FASB:s för att den inte tillåter företag att redovisa FoU som tillgång. Han ifrågasätter också om det inte skulle vara möjligt att aktivera FoU redan från starten av ett projekt som ”pågående utvecklingsarbete”, men konstaterar att även om det finns de som skulle stödja ett sådant förslag, finns minst lika många kritiker. Ett remissvar från den inflytelserika organisationen för amerikanska finansanalytiker tar sålunda bestämt avstånd från alla förslag att tillåta företag att redovisa immateriella tillgångar i balansräkningen, med undantag för sådana som förvärvats utifrån.
Rolf Rundfelt
Wayne Upton: Business and Financial Reporting, Challenges from the New Economy. Special report; Financial Accounting Standards Board, april 2001.