Sommaren har gått, hösten är här. Frågorna hopar sig. Svaren dröjer. Utredningar pågår. Det borde vara läge för en förutsättningslös debatt om redovisning, företagsstyrning, revision, finansiell information och affärsmoral. Den debatten förs lämpligen nu, innan utredarna är klara och lagstiftarna tar vid.
Många frågor är det. Revisorerna har hamnat i rampljuset, även om de starkaste strålkastarna nu riktas mot andra delar av systemet; analytiker, bonus och pensionsförvaltare tar när detta skrives en allt större del av uppmärksamheten.
Låt mig göra ett försök att ställa samman de aktuella frågorna, tydligt och drastiskt. Kanske går det att både bredda debatten och höja temperaturen. Det är självklart viktigt med de traditionella frågorna, avstämning av regler och tolkning av nya rekommendationer. Och FAR ser det naturligtvis som en framgång för sitt ”varumärke” att man sitter med när nu myndigheter och normgivare diskuterar corporate governance. Men visst är det väl rätt tid att också fundera i andra och friare banor?
Trots att Balans är revisorernas tidskrift (eller kanske just därför?) koncentrerar vi oss den här gången inte på branschens egna problemfrågor om revision, konsulter, oberoende och trovärdighet. Och just för att vi är en tidskrift tror vi naturligtvis att det är viktigt även med en debatt som når utanför direktionsrum och kommittéer, efter sommarens mediaexponering är det nog klokt av alla inblandade att söka stöd och råd även i andra läger: allmänhet, politiker, fack, pensionssparare är några tänkbara intressenter.
Om någon tycker att frågorna blir allt för förenklade, kanske naiva, är det en risk som jag får ta.
Har den allt komplexare redovisningen blivit sin egen ”bubbla” som också kan spricka?
Företagens verksamhet idag är mer komplicerad och sträcker sig mycket längre över tiden än då bolagsformen uppfanns. Förr satsade man ofta i avgränsade företag, t.ex. ett skepp som skulle hämta siden och kryddor, när det var klart fick man pengar (eller förlorade dem). Nu kan man, sedan mycket länge, syssla med ”därmed förenlig verksamhet” i decennier och sekler, utan början eller slut. Det kräver naturligtvis en utförlig redovisning, och så blir korrekt finansiell information, en av marknadsekonomins viktigaste hörnstenar, mer svåröverskådlig.
Men det går ändå mycket fortare nu, tittar man i gamla Balans från starten 1975 till slutet av 80-talet så skrevs det ganska lite om det där nya med finansiella instrument. Därefter blir det fler träffar i databasen, inte minst därför att IASC under många år ju hade märkbart svårt att få acceptans hos näringslivet för sina förslag till rekommendationer.
Behövde Enron och andra sina ”Special Purpose Entities” till något annat än att försköna sin ekonomiska ställning? Är t.ex. terminshandel med energikontrakt något som kräver så komplex redovisning? Det är möjligt att den nya komplicerade och föga transparenta redovisningen behövs för att tjäna ett näringsliv där allt fler ser som sin huvuduppgift att vara mellanhänder, mäklare, förmedlare och att i slutändan helst tjäna egna pengar på andras pengar utan att det ska märkas för mycket utåt.
Allt var väl inte bättre förr (på Kreugers tid och så). Men är det så mycket bättre nu? Och vem styr den här utvecklingen? Vem borde göra det?
Borde bankerna bli mer ifrågasatta?
I USA ser vi aktuella skräckexempel på hur tidigare ansedda investmentbanker, rådgivare och företagsledningar snackat ihop sig och delat ut förmåner till varandra. Så är det väl inte i Sverige. Men man kan ändå undra om det är lämpligt att en bank som är kreditgivare till ett företag kan låta sin egen corporate finance värdera, ta hand om börsintroduktionen och slutligen låta sina analytiker rekommendera köp? När Ericsson skulle nyemittera garanterade bankerna emissionen, dvs. de banker som ville ha tillbaka sina lån. Hade det inte varit lämpligare om Investor och Industrivärden spelat den rollen?
Har inte bankvärlden (och för den delen även mäklarfirmorna) ett minst lika stort problem med oberoendet som andra one-stop-shopping-inrättningar? Tror omvärlden på dessa s.k. kinesiska murar mellan avdelningarna?
Har systemet med bonusar gått för långt?
Har finansvärlden hamnat helt ur fas med det övriga samhället? Kan man där ens förstå att t.ex. sparare blir förbannade när man märker att den förvaltare som lyckats försämra deras pensioner mer än index ändå ska ha sina extrapengar, så att det räcker till Porsche, Poggenpohl och sjöutsikt? Det gäller även direktörernas förmåner, i den amerikanska debatten talas mycket om deras girighet, det gjorde vi här mest i samband med Barneviks pensionsavtal (även om inte många vågade peka finger åt den som, möjligen utan att inse konsekvenserna, gått med på avtalet).
Behövs det mer av moralisk och filosofisk debatt om girigheten? Och bör den kanske föras även av aktörerna själva?
Hur värderar vi företagen?
En fråga som kan uppfattas på flera sätt.
Olika regler och modeller i hög- och lågkonjunktur? Till slaktvärde eller efter rimliga antaganden om fortsatt kärnverksamhet? Det finns många som pekar på att företag numera värderas efter olika kassaflödesmodeller men fortfarande styrs med blicken på resultaträkningen. Händer det något i den glipan? Hur ska revisorn ställa sig till (alltför) höga värderingar i heta branscher? Och hur värderar vi något så viktigt som corporate governance, en klok och ansvarsfull styrning av företaget?
Lärde vi oss något av de senaste bubblorna? Förs det i Sverige en tillräckligt intensiv debatt kring alla aspekter av corporate governance?
Det var några frågor. Jag skickar med en till:
Det finns många fler frågor att ställa. Och säkert kan de flesta Balansläsare formulera dem bättre och mer relevant än vad jag har gjort här. Det är viktigt att även de berörda nu håller även den offentliga debatten i gång. Annars gör vi andra det åt er.
Bengt Holmquist är chefredaktör för Balans och brukar i sådana här sammanhang peka på formuleringen i redaktionsrutan: ”Införda artiklar återger författarnas åsikter, vilka inte behöver motsvara FARs.”