Balans nr 10 2002

Kommentar: FARs föreningsjurist om artikeln – Revisors skyldighet att anmäla vid misstanke om brott – Praxis finns – men fortfarande är många negativa till lagen

Författarna anser sig av den undersökning som de genomfört kunna dra slutsatsen att det utvecklats en praxis bland landets revisorer vad gäller skyldigheten att anmäla misstanke om brott till åklagare som avviker från vad som torde följa av intentionerna med anmälningsplikten. Man påpekar sålunda att revisorerna dels tolkar lagens beviskrav ”kan misstänkas” alltför restriktivt, dels att revisorerna kan tänka sig att ge styrelsen och verkställande direktören mer än de lagstadgade två veckorna på sig att åtgärda en brottslig handling. Författarna menar också att revisorerna saknar tillräcklig juridisk kompetens för uppgiften samt att de har en negativ inställning till lagen. Författarnas slutsatser/påståenden förtjänar följande kommentar.

Som ett led i samhällets strävan att förhindra ekonomisk brottslighet infördes den 1 januari 1999 en skyldighet för revisorer i aktiebolag att under vissa förutsättningar göra anmälan till åklagare vid misstanke om att en styrelseledamot eller den verkställande direktören begått brott av visst slag, t.ex. bokföringsbrott och skattebrott. FAR kritiserade införandet av anmälningsskyldigheten eftersom man befarade att denna skulle komma att förändra revisorsrollen på ett negativt sätt. Sålunda fanns det en rädsla för att revisorn skulle få det svårare att upprätthålla en förtroendefull och öppen kommunikation med företagsledningen och därmed – tvärtemot lagens syfte – försvåra för revisorn att förebygga ekonomisk brottslighet i klientföretagen. Anmälningsskyldigheten kritiserades också av det skälet att revisorer i allmänhet inte har straffrättslig kompetens, något som skulle kunna medföra skador och rättsosäkerhet både för företagen och för revisorerna. Så här i efterhand med några års erfarenhet av anmälningsskyldigheten tror jag att man på goda grunder kan hävda att farhågorna var något överdrivna. Därmed inte sagt att det inte finns problem med tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna om anmälningsskyldigheten vilket också artikeln ger prov på.

”Kan misstänkas”

Ett problem hänger samman med tolkningen av rekvisitet ”kan misstänkas” i praktisk tillämpning. Är detta en hög eller låg misstankegrad? Uppfattningen om detta varierar uppenbarligen högst påtagligt. Bl.a. detta förhållande har lett till att Ekobrottsmyndigheten (EBM) i samråd med FAR och SRS har tillsatt en arbetsgrupp som skall överväga behovet av vissa klarlägganden när det gäller den praktiska tillämpningen av revisorns anmälningsskyldighet enligt aktiebolagslagen. Resultatet av arbetsgruppens överväganden kan förväntas föreligga inom kort.

Två veckor

Ett annat problem har att göra med tidsfaktorn. Enligt aktiebolagslagen har sålunda en styrelseledamot eller den verkställande direktören två veckor på sig att, sedan revisorn underrättat dem om sina misstankar, avhjälpa de menliga verkningarna av det misstänkta brottet. Om så inte sker, är revisorn skyldig att avgå från sitt uppdrag och göra anmälan till åklagare. Två veckor är en i detta sammanhang kort tid. Det inträffar ibland att revisorn efter att tvåveckorsfristen gått till ända kan konstatera att företagsledningen vidtagit en rad åtgärder för att eliminera skadeverkningarna av det misstänkta brottet men att man inte hunnit ända fram. Skall revisorn i denna situation inte kunna avvakta ytterligare någon dag och, om de menliga verkningarna då är avhjälpta, avstå från att avgå och göra brottsanmälan? Nej, enligt aktiebolagslagens bokstav är revisorn skyldig att avgå och göra anmälan till åklagare. Man kan verkligen fråga sig om detta är en lämplig ordning. De praktiska erfarenheterna i detta avseende har också medfört att aktiebolagskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 2001:1) Ny aktiebolagslag föreslagit att tidsfristen skall förlängas från två till fyra veckor.

Juridisk kompetens

Påståendet om att revisorerna saknar tillräcklig juridisk kompetens för uppgiften är riktigt. Att revisorer i allmänhet har bristande kunskaper i straffrätt är heller inget konstigt. Straffrätt intar av naturliga skäl ingen framskjuten plats i den utbildning som leder fram till auktorisation eller godkännande. Revisorns huvuduppgift ligger på helt andra områden än att göra straffrättsliga bedömningar. Kompetensbristen får nog i praktiken lösas genom on-the job-training och intern rådgivning på revisionsbyråerna. Revisorerna har också alltid möjlighet att konsultera externa specialister som advokater och åklagare. Ett resultat av samarbetet med EBM och FAR/SRS är för övrigt att EBM beslutat att avdela särskilda kontaktpersoner (åklagare) på myndigheten med vilka anonymiserade underhandsavstämningar kan göras i situationer där revisorn överväger att göra brottsanmälan.

Låt mig till sist framhålla följande. Det är självklart att revisorerna efter bästa förmåga fullgör de uppgifter som lagstiftaren lagt på dem, men det behöver inte innebära att man också gillar dem.

Urban Engerstedt är FARs föreningsjurist