När detta skrivs har radion just refererat ett uttalande från Jeff Skilling, Enrons VD fram till sin avgång i augusti 2001. Skilling är en av de personer som kallats av den amerikanska kongressen för att bringa ljus över vad som ligger bakom Enrons krasch. Hans svar var, inte oväntat, att han inte kände till något och att han inte hade någon anledning misstänka att något oegentligt skett och att han därför inte har något ansvar.
På Enrons hemsida, www.enron.com, kan man läsa en rapport som ger en annan bild. Den är skriven av tre av Enrons styrelseledamöter på uppdrag av styrelsen. Uppdraget gavs den 28 oktober knappt två veckor efter att Enron offentliggjorde att man skulle belasta resultatet med 544 MUSD på grund av transaktioner med ett närstående bolag och att samtidigt det egna kapitalet skulle sättas ner med 1200 MUSD.
Rapporten, som är på drygt 200 sidor, redogör för tre olika bolag som bildats av Andrew Fastow, Enrons ekonomidirektör, nämligen Chewco, LJM1 samt LJM2. Det är helt klart att den kritik som förs fram i rapporten i första hand riktar sig mot denne Fastow. Kritik framförs emellertid också mot flera andra, däribland ovannämde Skilling, Ken Lay som är den som byggt upp Enron, några av Fastows medarbetare, styrelsen samt sist, men inte minst revisorerna, det vill säga Andersen. Kritiken avser dels att flera personer skott sig på Enrons bekostnad, att Lay, Skilling och styrelsen godkänt flera av transaktionerna men utan att följa upp dem, samt att Andersen aktivt medverkat med råd för vilka de tagit bra betalt.
I rapporten understryks att författarna inte haft befogenhet att tvinga folk att berätta. Bilden är därför inte nödvändigtvis komplett. Visserligen har man, som ett exempel, fått tillgång till vissa handlingar från Andersen, men som vittnesmålet från Skilling antyder, så finns det olika uppfattningar om vem som gjort vad och om syftet med transaktionerna varit bedrägliga redan från början.
De korrigeringar av tidigare års resultat som rapporteras i oktober är stora men inte direkt livshotande; 28 av 105 MUSD 1997, 133 av 703 MUSD 1998 och 248 av 893 MUSD 1999. För år 2000 uppgår emellertid korrigeringen bara till 99 av 979 MUSD, det vill säga endast 10 procent. Möjligen finns det andra oegentligheter som vi ännu inte känner till. Med reservation för detta är det uppenbart att det som fällt Enron är inte förlusterna i sig utan att marknaden tappat förtroendet för ledningen. En parallell med det svenska Prosolvia ligger nära till hands.
LJM1 – ett av flera SPE
Beskrivningen av de transaktioner som görs med de tre bolag som Fastow bildat är svårbegripliga. Jag skall försöka redogöra för ett av dem, LJM1 där det är någorlunda klart vad som skett. I rapporten beskrivs LJM1, liksom de övriga bolagen, som spe eller Special Purpose Entities. Den vanliga uppfattningen är att ett spe är ett bolag vars möjligheter att agera är kraftigt inskränkta genom utformningen av bolagets stadgar eller på grund av avtal. Olika legala former är möjliga; i Enrons fall verkar den vanligaste formen varit kommanditbolagets.
Enligt US GAAP ställs två krav för att bolag skall kunna redovisas som ett självständigt spe, det vill säga som ett bolag som inte utgör ett dotterbolag till det bolag som ligger bakom (i det här fallet Enron). Det första är att en eller flera av de oberoende delägarna måste ställa upp med ett riskvilligt kapital som minst motsvarar 3 procent av det totala kapitalet. Det andra är mer subjektivt, nämligen att dessa oberoende delägare kan utöva ett bestämmande inflytande över verksamheten.
LJM1 bildades i juni 1999. Bakgrunden var att Enron tidigare förvärvat en post aktier i ett bolag som hette Rhythms. I samband med den allmänna haussen i slutet av 90-talet mångdubblades kursen. Enron ville skydda sig mot risken för ett kursfall men var förhindrad att sälja aktierna före år 2000 på grund av en inlåsningsklausul. Eftersom marknaden för Rhythms aktier var tunn skulle det bli orimligt dyrt att köpa en säljoption. I stället föreslog Fastow att man skulle säkra sig genom att utnyttja Enrons egna aktier som säkerhet.
Ett av skälen till att upplägget fick den utformning det fick, var att Enron 1997 ingått ett swapavtal med en bank. Det här avtalet var konstruerat på samma sätt som de swapavtal vi kunnat läsa om i svenska företag som ställt ut optioner till anställda. Avtalet möjliggör alltså för ett företag att förvärva aktier till den kurs som gällde vid utställandetidpunkten trots att kursen därefter kan ha stigit kraftigt.
I Enrons fall handlade det om en mycket kraftig kursuppgång mellan 1997 och 1999, en kursuppgång som ledningen gärna ville se redovisad över resultaträkningen. Fastows förslag var att använda de aktier som omfattades av swapavtalet som säkerhet för en utställd säljoption i Rhythms.
LJM1 bildades alltså som ett kommanditbolag med Fastow som komplementär, det vill säga som delägare med obegränsat ansvar. Det här gjordes med styrelsens uttryckliga godkännande men med förbehåll att Fastow inte skulle kunna dra personlig nytta av arrangemanget. Enron transporterade sedan de aktier som omfattades av swapavtalet till LJM1. Marknadsvärdet på dessa uppgick till ca 276 MUSD. Av någon anledning förbjöds LJM1 att sälja huvuddelen av de här aktierna. Inskränkningen medförde en beräknad sänkning av värdet på aktierna till ca 170 MUSD.
LJM1 transporterade i sin tur ungefär hälften av Enron-aktierna till ett annat kommanditbolag, Swap Sub (återigen med Fastow som komplementär). Detta bolag ställde därefter ut en säljoption som gav Enron rätten att sälja aktier i Rhythms till en kurs motsvarande den aktuella börskursen. Värdet av denna option uppskattades till drygt 100 MUSD. Förutom optionen erhöll Enron 64 MUSD i form av ett skuldebrev. Sammanlagt erhöll alltså Enron tillgångar värda lika mycket som det uppskattade värdet på de aktier som överförts till LJM1.
Det framgår inte exakt hur upplägget presenterades för Enrons ledning och styrelse. Det är dock svårt att tro att inte åtminstone de grundelement som beskrivits ovan ingått. I styrelserapporten sägs också uttryckligen att upplägget diskuterats med Andersen. Intrycket man får är att Andersen till och med ligger bakom utformningen.
Oavsett vem som gjort vad borde envar som sett förslaget ha reagerat. Som säkring betraktat var transaktionen närmast värdelös. Förutsättningen för att säljoptionen skulle kunna utnyttjas var att värdet på Enron-aktierna låg kvar på en hög nivå. Visst kan man tänka sig en situation där kursen på Enron ligger still medan kursen på Rhythm faller. Erfarenheterna talar dock för att en stor del av kursrörelserna på börsen är gemensamma för alla företag. Att skydda kursen på en aktie med en annan aktie är därför inte acceptabelt. I det här specifika fallet var det dock inte detta som var problemet.
När nämligen aktierna i Rhythms såldes i början av 2000 hade visserligen kursen fallit, men å andra sidan hade Enron-aktierna fortsatt att stiga i värde. Därför kunde optionen regleras genom att Swap Sub återförde sina Enronaktier till Enron. Värdet av dessa uppskattades till 234 MUSD medan optionsåtagandet endast uppgick till 207 MUSD. Netto betalade därför Enron 27 MUSD. I efterhand har den här utbetalningen kritiserats. Värdet, 234 MUSD, förutsatte nämligen att det inte fanns någon inlåsningsperiod. Med samma sätt att värdera aktierna som tillämpades när LJM1 bildades, hade aktierna endast ett värde på 161 MUSD. I andra liknande transaktioner har Andersen krävt att man skulle utgå från ett reducerat värde. I kongressförhören har Andersen medgivit att man i det här fallet begick ett misstag som godkände att redovisningen utgick från det högre värdet.
Vad är det då som gått snett i den här transaktionen. Det är flera saker.
De bolag som Fastow bildade, det vill säga LJM1 och Swap Sub, uppfyllde inte kraven för att redovisas som fristående bolag eftersom kravet på att Fastow skulle skjuta till 3 procent av kapitalet inte var uppfyllt. Det borde också varit uppenbart att Fastow inte kunde ses som en sådan, från Enron oberoende, person som reglerna föreskriver. Båda bolagen borde därför ha redovisats som dotterbolag till Enron. Att det begåtts ett fel har också Andersen senare erkänt.
På grund av den felaktiga klassificeringen av LJM1 och Swap Sub har Enron kunnat redovisa en högre vinst. För 1999 handlar det om 95 MUSD. Någon siffra för 2000 anges inte. Vinsten har sitt ursprung i en värdestegring på Enron-aktier, en värdestegring som, om jag förstår transaktionen rätt, skulle redovisats mot eget kapital.
Ett av kraven som styrelsen ställde när transaktionen planerades var att Fastow inte själv skulle kunna tjäna pengar. Trots det har Fastow kunnat ta ut ca 15 MUSD. Också flera andra medarbetare till Fastow har erbjudits möjligheter att ta ut flera miljoner dollar mot en obetydlig insats. Vad det här bland annat visar är att kontrollen av verksamheten inte fungerade, något som drabbar både ledningen och styrelsen.
De aktier som överfördes till Swap Sub utgjorde endast knappt hälften av det totala antal aktier som Enron transporterade till LJM1. När säljoptionen reglerades fanns alltså aktier med ett marknadsvärde på kanske 200 MUSD. Hur de pengarna använts har inte utredningen kunnat fastställa. Förmodligen handlar det om att LJM1 köpt, till överpris, tillgångar som Enron velat avyttra.