Ideella föreningar som inte bedriver näringsverksamhet har hittills enligt dominerande praxis inte ansetts vara formellt bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen. Detta har gällt så länge föreningarna inte av andra skäl, t.ex. stora tillgångar, haft denna skyldighet. Bokföringsnämnden (BFN) har nu beslutat att genomföra ett projekt för att normera bokföringsskyldigheten för ideella föreningar. Ett utkast till rapport i ärendet finns ute på remiss fram till den 28 februari. I Balans nr 2/2002 kommenterar projektledare Monika Wendleby rapporten.
Först bör framhållas att BFNs initiativ till att klargöra de ideella föreningarnas redovisningsmässiga ställning är glädjande. Detta är ett område som lider av vissa oklarheter. Av BFNs utkast framgår att normerna styrs mot att en vidare krets av föreningar kommer att omfattas av den formella bokföringsskyldigheten. Jag vill hävda att en utvidgning av den formella bokföringsskyldigheten är olycklig.
Man bör komma ihåg att frånvaron av formell bokföringsplikt enligt bokföringslagen ingalunda innebär att ideella föreningar saknar bokföring. I stället styrs oftast utformningen av bokföring och revision i föreningarnas stadgar. Detta kan i praktiken innebära att kraven ibland kan likna bokföringslagens krav. Dock finns för föreningarna en möjlighet till flexibilitet, och en möjlighet att anpassa nivån på de formella kraven efter föreningens verksamhetsomfattning och ambitionsnivå beträffande t.ex. årsredovisningen etc. Denna flexibilitet bortfaller i viss mån om formell bokföringsskyldighet inträder.
Man kan naturligtvis hävda att en utvidgning av kraven till att formellt följa BFL inte skulle vara till någon nackdel för de större föreningarna eftersom de redan borde ha en sådan nivå på bokföringen. BFL innehåller dock en mängd detaljbestämmelser som knappast är särskilt meningsfulla för mindre och medelstora ideella föreningar. Exempelvis är det svårt att se värdet för många ideella föreningar att i detalj följa bestämmelserna om räkenskapsår; (är det t.ex. rimligt att en ideell förening måste begära dispens från Riksskatteverket för brutet räkenskapsår eller omläggning till d:o trots att man inte är skattepliktig?). Andra exempel på formalia är tidpunkten för bokföring och kraven på detaljerad periodisering (5 kap. 3 §) liksom de formella arkiveringskraven.
Rekryteringen av funktionärer kan bli svårare
Ur ett byråkratiskt perspektiv kan det förstås vara svårt att förstå att bokföringen inte ska vara noggrant periodiserad, upprättad i god tid och betryggande arkiverad även i en liten ideell förening. För den som verkat i en sådan är det emellertid uppenbart att dessa krav kan få till följd att rekryteringen av funktionärer kan bli ännu svårare än vad den nu är. Man bör komma ihåg att exempelvis i de flesta mindre idrottsklubbar sköts bokföringen av någon medlem på ideell basis. I slutänden riskerar de formella kraven (och t.ex. rädslan för ett formellt straffansvar) att innebära att även mindre och medelstora föreningar tvingas lämna bokföringen till de professionella bokföringsbyråerna. Kostnaden för detta kan bli nog så kännbar. Det är dessutom sannolikt så att för medlemmarna kan detta även innebära kraftigt försämrad informationsservice av lätt insedda skäl. Den vinst man eventuellt kan uppnå med en högre nivå på den formella bokföringen kan alltså riskera att uppvägas av en sämre åtkomlighet för medlemmarna. Bokföringen och redovisningen är i sådana föreningar i första hand till just för medlemmarna. Andra intressenters krav borde rimligen inte väga lika tungt, men BFL:s krav är ju tillkomna främst med beaktande av sådana andra intressenter.
Utvidgningen av bokföringsskyldigheten motiveras i BFNs utkast med den koppling till konsumentköplagens definition av näringsverksamhet som görs i förarbetena till BFL. Det hävdas i utkastet att denna koppling inte är ny, och att BFN alltså bara lägger fast vad som redan egentligen är, eller borde ha varit praxis. Detta må vara formellt riktigt, men tolkningen av konsumentköplagens definition av näringsverksamhet i relation till de ideella föreningarna förefaller trots allt vara ny, och resulterar de facto i avsteg från den praxis som tidigare gällt. Jag ska här försöka exemplifiera vad jag anser vara tveksam argumentering från BFNs sida.
I BFNs utkast konstateras att konsumentköplagen inte ställer samma krav som skattelagstiftningen på att vinstsyfte ska föreligga för att en verksamhet ska anses vara näringsverksamhet. I stället ska kriteriet vara yrkesmässighet. I förarbetena exemplifieras detta med advokater, arkitekter, fotografer m.m. Detta framstår som relativa självklarheter i sammanhanget. Det gäller även nästa passus om hantverkare. I BFNs utkast drar man dock långtgående egna slutsatser. Exempelvis ska all (?!) uthyrningsverksamhet ”... bedömas som näringsverksamhet enligt BFL”. Detta ska gälla t.o.m. om uthyrningen endast sker till medlemmar och till självkostnadspris, ”... eftersom även sådan uthyrning är att betrakta som näringsverksamhet”. BFN tycks alltså anse att uthyrning aldrig kan vara annat än yrkesmässig, och därav följer att den är näringsverksamhet. Detta avses gälla helt oavsett om uthyrningen betraktas som näringsverksamhet i skatterättslig mening. Något egentligt stöd för denna uppfattning finns dock inte i vare sig i BFNs citat från konsumentköplagen eller mig veterligt i någon annan lagstiftning.
”BFN kryper här ifrån sitt ansvar ...”
En allvarligare aspekt av BFNs rapport är att BFN faktiskt inte verkar vilja ta ansvar för att skapa normer på redovisningsområdet. Det synsätt som genomsyrar BFNs rapport är enbart det juridiska, nämligen att tolka gällande rätt. BFN kryper här ifrån sitt ansvar att beakta redovisningens uppgift och redovisningens intressenter i vidare mening. Att vara normbildare på redovisningsområdet innebär emellertid definitivt inte bara att tolka gällande rätt. Det innebär faktiskt ett ansvar att skapa god redovisningssed som i slutänden sedan blir gällande rätt!
Ett exempel på hur en utvidgad tolkning av begreppet näringsverksamhet kan slå i praktisk tillämpning kan hämtas från landets flygklubbar. Inom KSAK finns flera hundra sportflygklubbar som definitionsmässigt är ideella föreningar bl.a. genom anslutning till Svenska Flygsportförbundet och Riksidrottsförbundet. Verksamheten finansieras oftast på så sätt att klubbarna köper och äger ett eller flera (oftast mycket gamla) flygplan, som sedan hyrs ut till klubbarnas medlemmar till självkostnadspris vid varje genomförd flygning. Alla dessa föreningar torde med säkerhet ha en bokföring, men med BFNs föreslagna tolkning av BFL blir dessa ideella föreningar näringsidkare och bokföringspliktiga även i formell mening. Detta torde på sikt innebära ett inte föraktligt tillskott till bokföringsbyråernas kundkrets men ökar knappast åtkomsten till, och utbytet av redovisningen för medlemmarna i de ideella föreningarna. Dessa medlemmar borde väl räknas som denna redovisnings huvudintressenter? Liknande verksamheter finns i en mängd idrottsklubbar som ligger långt från att bedriva näringsverksamhet i skatterättslig mening.
Hårt vinklade tolkningar
Ett betydligt bättre sätt att hantera frågan om ideella föreningars bokföringsplikt vore att lägga fast det som tidigare varit förhärskande praxis på området, nämligen att formell bokföringsplikt enligt BFL föreligger om föreningen i skatterättslig mening är att betrakta som näringsidkare. Detta vore en enkel och klargörande regel, och skulle samtidigt innebära att BFN visar ett litet prov på självständigt normbildningsarbete. Att i stället blanda in ytterligare definitioner av näringsverksamhet utifrån hårt vinklade tolkningar av lagens förarbeten är bara ägnat att sprida ytterligare förvirring på ett redan förvirrat område.
Universitetslektor Stellan Nilsson är verksam vid Handelshögskolan i Umeå. Han medverkade senast i Balans nr 3/2000.