Mariestads tingsrätt har i nyligen meddelad dom (2002-06-19; mål nr B 296-99) ogillat åtalet mot f.d. VD:n för ett sågverk i Västergötland för grovt bokföringsbrott liksom åtalet mot sågverkets revisor för medhjälp till grovt bokföringsbrott.
I sin stämningsansökan hade åklagaren yrkat ansvar å f.d. VD:n (SW) och revisorn (BL) enligt följande gärningsbeskrivning.
Gärningsbeskrivning
SW har uppsåtligen åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att under räkenskapsåret 1997/98 felaktigt – inför bokslutet – via bokföringsorder bokföra försålda varor om totalt 24 065 000 kr trots att kostnaden var väsentligen högre.
I samband med årsbokslut har SW tillsett att varulagret felaktigt angivits uppgå till 25 254 kubikmeter trävaror till ett bokfört värde av 62 600 000 kr trots att i verkligheten varulagret omfattade som högst 9 000–10 500 kubikmeter med ett verkligt bokföringsmässigt värde om cirka 15 000 000 kr.
Bolagets förlopp, ekonomiska resultat eller ställning har till följd härav inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bolagets bokföring.
På grund av SW:s förfarande har felaktiga ingångsvärden (IB) använts för det följande räkenskapsåret, 1998/99, vilket medfört att rörelsens ställning under detta räkenskapsår inte i huvudsak kunnat bedömas. Brottet är att anse som grovt då det avsett väsentliga förhållanden i en omfattande verksamhet, bristerna avser betydande belopp och genomförts med förslagenhet till skada för ägarna.
BL har i sin egenskap av externrevisor i bolaget, uppsåtligen eller av oaktsamhet främjat SW:s ovan beskrivna brottslighet genom att i sin revisionsberättelse avseende räkenskapsåret 1997/98 tillstyrka balans- och resultaträkningen. BL har härigenom medverkat till att felaktiga ingångsvärden använts för det följande räkenskapsåret 1998/99. På grund härav har inte i huvudsak rörelsens ställning kunnat bedömas med anledning av bolagets bokföring för räkenskapsåret 1998/99.
De tilltalades inställning till åtalet
Ur domen kan utläsas bl.a. följande.
SW förnekade brott. Till grund för sin inställning anförde han följande. Lagret av trävaror uppgick den 31 augusti 1998 till 25 254 kbm med det i bokslutet angivna värdet. Om det skulle visa sig att lagret var mindre, hade SW inte känt till eller bort känna till detta. Han hade företagit så noggranna kontroller och beräkningar som det varit möjligt att företa och förnekade att han varit vårdslös eller uppsåtligen lämnat någon felaktig information.
Även BL förnekade brott. Till grund för sitt förnekande anförde han följande. Han vitsordade att han såsom revisor tillstyrkt den angivna resultat- och balansräkningen men vitsordade inte att varulagret upptagits för högt. Enligt hans uppfattning var SW:s sammanställning av varulagret riktig. Om det skulle visa sig att det angivits felaktig volym för varulagret hade BL inte känt till eller bort känna till denna avvikelse. BL hade inför revisionen fullgjort sin granskningsskyldighet som revisor. De kontroller och övriga åtgärder som han vidtagit hade inte givit anledning att ifrågasätta styrelsens och SW:s besked i fråga om lagrets storlek.
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten konstaterade att den utredning åklagaren lagt fram i allt väsentligt varit inriktad på att söka visa att lagervolymen vid balansdagen den 31 augusti 1998 varit felaktig. Därvid hade det dock enligt tingsrätten varken i förundersökningen eller under åklagarens sakframställning förebringats någon närmare analys av lagervolymens sammansättning, varken den som åklagaren hade gjort gällande förelåg eller den som lagts till grund för lagervärdet i bokslutet. Detta innebar enligt tingsrätten att lagrets sammansättning bl.a. avseende träslag, produkttyp och kvalitet var outredd. Det sagda fick enligt tingsrätten till följd att vid förändringar i berörda avseenden två identiska lagervolymer vid samma eller skilda tidpunkter inte var direkt jämförbara och än mindre att någon slutsats kunde dras beträffande två olika volymer. En jämförelse försvårades dessutom av det förhållandet att den produktion som skett efter bokslutsdagen och fram till den sista inventeringen per den 31 januari 1999 inte hade utretts av åklagaren. Inte heller hade det enligt tingsrätten närmare utretts om denna produktion avsett sågning av stamvaror eller vidareförädling av redan befintligt lager av stamvaror eller en kombination.
Någon närmare utredning hade enligt tingsrätten inte heller presenterats av åklagaren beträffande lagervärderingen med hänsyn tagen till träslag, produkt eller kvalitet. Denna brist i utredningen framstod enligt tingsrätten som anmärkningsvärd vid ett åtal för bokföringsbrott. På grund av denna brist i utredningen kunde någon säker beräkning av värdet för en given lagervolym eller förändringar ifråga om lagervolym och lagersammansättning enligt tingsrätten svårligen göras.
Ovan angivna osäkerhetsfaktorer och brister föranledde den i målet förebringade utredningen tingsrätten till slutsatsen att det inte var utrett att SW uppsåtligen åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att med en bokföringsorder felaktigt låta bokföra kostnaden för försålda varor till ett för lågt belopp eller genom att tillse att varulagret angivits felaktigt. Åtalet mot SW skulle därför inte bifallas.
Vad beträffar åtalet mot BL konstaterade tingsrätten att åklagaren lagt denne till last att han genom att tillstyrka balans- och resultaträkningen medverkat till att felaktiga ingångsvärden använts för påföljande räkenskapsår. Mot bakgrund av att tingsrätten funnit att det inte var utrett att SW åsidosatt bokföringsskyldighet i de av åklagaren angivna hänseendena kunde inte heller åtalet mot BL anses styrkt genom den av åklagaren förebringade utredningen. Åtalet mot BL skulle därför lämnas utan bifall.
Ur domen kan vidare utläsas följande.
Åklagarens påstående om att varulagret den 31 augusti 1998 var högst 9 000–10 500 kbm grundade sig på uppgifter av bolagets produktionschef. Denne hade inför bokslutet gjort en inventering av bolagets varulagret per den 31 augusti 1998. Vid inventeringen upprättades listor i vilka angavs virkesslag, längd, dimension, antal paket och antal brädor. Listorna överlämnades därefter till SW för att denne skulle sammanställa dem. Produktionschefen uppgav under förutsättningen att inventeringen visade att det fanns enbart 10 500 kbm i lager. Någon sammanställning av inventeringsresultatet eller annat dokument som stödde detta påstående förekom inte i utredningen utan uppgiften var en muntlig uppgift från produktionschefen lämnad någon gång under hösten 1998 som han – därtill uppmanad av åklagaren – upprepat vid sitt vittnesmål inför tingsrätten.
SW och BL å sin sida gjorde gällande att det vid produktionschefens inventering inte medtagits ca 6 000 kbm som funnits i magasinen och ca 2 000 kbm som fanns hos legotillverkare. De hävdade vidare att en genomgång av produktionschefens listor visade att det, utöver vad som fanns i magasinen och hos legotillverkarna, fanns 16 000 och inte 10 500 kbm.
Åklagaren bemötte över huvud taget inte uppgifterna om att virket hos legotillverkarna inte tagits med i produktionschefens uppskattning eller i övrigt försökt vederlägga SW:s och BL:s uppgifter i nu berörda avseenden. Detta innebar enligt tingsrätten att åklagarens påstående om en för hög lagervolym – utöver vad som kunnat inhämtas av produktionschefens vittnesmål – saknat egentligt stöd av utredningen.
Kommentar
Som framgår av redogörelsen ovan har åklagarens bristfälliga utredning i målet kritiserats av tingsrätten på flera punkter. Domstolen har samtidigt noterat att BL lämnat en utförlig redogörelse för hur han gått tillväga vid sitt revisionsarbete och att utredningen inte gett vid handen annat än att BL med tillbörlig omsorg genomfört sin revision. Ett sådant positivt värdeomdöme om en revisors arbete får nog sägas vara ovanligt i ett sådant här sammanhang.
Trots de omfattande brister som enligt tingsrättens uppfattning sålunda förelegat i åklagarens utredning beslöt denne att överklaga domen till Göta hovrätt. Efter moget övervägande har dock åklagaren återkallat sitt överklagande. Härigenom har det satts punkt för ett mycket omfattande och – lokalt – uppmärksammat brottmål. Sålunda pågick huvudförhandlingen i femveckor och domen är på femtio sidor. Vidare var domstolen utökad med yttrerligare en lagfaren domare. Dessutom var antalet nämndemän utökat. Ett stort antal vittnen hördes också i målet.
Urban Engerstedt Föreningsjurist på FAR
Bakgrund
Se Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen, Norstedts Juridik, Stockholm 2002, sid. 43.
En revisor som deltar i ett företags bokslutsarbete ansvarar straffrättsligt för sina råd och gärningar och kan i förekommande fall straffas för bokföringsbrott. Det är inte svårt att förstå. Svårare att förstå är dock det förhållandet att ansvar för bokföringsbrott också kan komma i fråga för en revisor som inte har deltagit i bokslutsarbetet utan endast lämnat en revisionsberättelse. Revisorn kan ju inte göras ansvarig för det bokslut som han eller hon endast granskat och man kan då fråga sig hur ett ansvar för bokföringsbrott över huvud taget kan uppkomma för den granskade revisorns del. Svaret är att revisorn ansvarar straffrättsligt för sina uttalanden i revisionsberättelsen.1
Om revisorn i sin berättelse oriktigt påstår att revisionen utförts enligt god revisionssed riskerar han eller hon ansvar för osant intygande. Om revisorns försummelse avser en post i redovisningen kan gärningen i stället vara att bedöma som medhjälp till bokföringsbrott om posten som försummelsen avser har medfört att de ingående balanserna påföljande år har blivit felaktiga.
Genom en dom av Högsta domstolen år 1988 (NJA 1988 sid. 383) har sålunda klargjorts att en externrevisor kan åläggas ansvar med stöd av brottsbalkens bestämmelse om bokföringsbrott. Huruvida detta var möjligt hade man tidigare haft anledning att tveka om. När externrevisorn kommer in i bilden kan nämligen bokföringsbrottet, om årets räkenskaper innefattar ett sådant, betraktas som avslutat. 1988 års dom har följts av bl.a. två hovrättsdomar under år 2001. I ett av dessa mål (B 4901-99) bereddes FAR tillfälle att avge yttrande till HD. I yttrandet, vilket grundar sig på en av förre auktoriserade revisorn Sten Lundvall genomförd analys, kritiserade FAR bl.a. domstolarnas s.k. UB/IB-resonemang. HD fann emellertid ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom kom att stå fast.