Alltför optimistiska värderingar låg bakom en betydande del av redovisningsskandalerna. De nya affärsmodellerna och de framtagna affärsplanerna tog för lite hänsyn till osäkerhet och risk. När behoven att skriva ner företagens tillgångar infann sig i lågkonjunkturen – då saknades den finansiella styrkan att tåla en nedskrivning. Det fanns ofta ingen riskpremie i form av en högre diskonteringsränta i affärsplanernas kassaflödesberäkningar. Fanns det då ingen information om riskerna? Jo, i många fall en utförlig sådan. Men få tog den till sig, menar auktor revisor Tommy Mårtensson.

Hur värderar vi företagen? ja, konjunkturläget spelar onekligen en stor roll och uppblåsta värderingar har haft avgörande betydelse i många av den senaste tidens företagsskandaler. I högkonjunktur råder optimism och bubblor sväller för att sedan spricka i lågkonjunktur.

Klarar redovisningen av att hantera värderingsbubblorna? Vi har diskuterat saken med Tommy Mårtensson, auktoriserad revisor vid Deloitte & Touche.

Först ska sägas att vi faktiskt har fått bättre redovisningsregler i det här avseendet. Vi har – med verkan från den 1 januari 2002 – Redovisningsrådets rekommendation RR 17 Nedskrivningar, som i sin tur är baserad på den internationella redovisningsstandarden IAS 36 Impairment of Assets. Också i amerikansk standard finns liknande regler.

Värdering vid varje rapporttillfälle

Enligt RR 17 ska företagen vid varje rapporttillfälle marknadsvärdera merparten av sina tillgångar. Så fort en nedgång i värdet befaras ska tillgångarna skrivas ner. Förr talades det i stället om tillgångarnas värde med tanke på ”stadigvarande bruk”. Man kunde därför vänta och se mellan konjunkturcyklerna.

I dag ska ett återvinningsvärde beräknas regelbundet. Detta värde är det högsta av tillgångarnas nettoförsäljningsvärde och nyttjandevärde.

Nyttjandevärdet utgår från en uppskattning av framtida kassaflöden som tillgången, i befintligt skick, väntas skapa. Kassaflödena nuvärdeberäknas med en diskonteringsränta.

– Man får alltså inte längre vänta med nedskrivningar, konstaterar Tommy Mårtensson.

Stor osäkerhet i affärsmodellerna och affärsplanerna

Det ska inte gå att göra som i teknologisektorn på slutet av nittiotalet.

Där var det höga värderingar och höga förväntningar. Ingen ifrågasatte tillräckligt affärsmodeller samt affärsplaner och kassaflödesberäkningar vid tiden när de kom. Men de innehöll stor osäkerhet. De höll inte när konjunktursvackan satte in.

IT- och telekombolagen hade gjort många förvärv till höga priser. Förvärven gav höga goodwillvärden som skapade framtida kostnader i form av avskrivningar.

– Förvärven hade också en tendens att driva upp det totala marknadsvärdet på bolagen, säger Tommy Mårtensson. Det var gynnsamt för aktiekurserna. Men riskexponeringen på sikt ökade.

Måste tåla en nedskrivning

Så var det oftast inte i de traditionella verkstadsföretagen. De gjorde visserligen också förvärv. Men där fanns inte lika höga värderingar. Inga stora goodwillbalanser byggdes upp. Eftersom företagen erbjöd traditionella tjänster var deras affärsplaner mer stabila. De tålde en nedgång bättre.

– Det är viktigt att, även med de nya redovisningsreglerna, iaktta en viss försiktighet, säger Tommy Mårtensson. Företagen måste ha en finansiell styrka och stabilitet och tåla en betydande nedskrivning om så behövs när konjunkturen går ner. Även om en nedskrivning inte har någon effekt på kassaflödet, innebär den en redovisningsmässig förlust som kan påverka möjligheterna till ytterligare lånefinansiering och tillskott från aktieägarna. En betydande nedskrivning kombinerat med ett reducerat kassaflöde från verksamheten leder oftast till en svår situation. IT- och telekombolagen arbetade med nya tjänster och nya produkter. De lade ofta alla ägg i samma korg. De hade klarat sig bättre om de också haft säkrare kassageneratorer i form av gamla beprövade tjänster. I lågkonjunktur sjunker värdena och vinsterna, vilket ju också visar sig på aktiemarknaden. Då måste det finnas ett utrymme för att hantera nedskrivningar.

Ingen riskpremie

OK, man måste värdera olika i låg- och högkonjunktur – men löser det problemet med att en del ”bubblor” ändå spricker?

– Nej. Man kan nog i stort sett säga att flertalet bolag som spruckit ändå var rätt värderade efter sina förhållanden i högkonjunkturen. Men i den tidens värderingar var det ingen som ”tog höjd” för riskerna att de inte skulle ha extra finansiell styrka att senare klara en nedvärdering. Det fanns stor osäkerhet i många affärsplaner och för den osäkerheten togs ingen extra riskpremie i form av högre diskonteringsränta. Riskbilden hängde inte riktigt med i värderingen. Man gjorde affärsplaner och trodde helt enkelt på dem.

Visst fanns det information, ofta utförlig sådan, om risker i prospekt och liknande. Men marknaden uppfattade informationen mer som en formsak och tog den inte till sig – insåg inte att riskerna var större med nya tjänster och osäkra affärsplaner.

Redovisningen försökte hänga med

Så sprack värderingsbubblorna inför ögonen på förlorande men uppenbart mycket förvånade aktieägare – som ansåg att det varit fel på redovisningen.

– Jag tror egentligen inte att man ska säga att det var fel på redovisningen, säger Tommy Mårtensson. Förväntningarna var för höga och när konjunkturen vände höll inte värderingarna. Redovisningen försökte hänga med så gott det gick.

Med nya RR 17 kan man räkna med att redovisningen blir mer rörlig. Den ska representera nedskrivningsbehoven nästan genast när de uppstår. Vi borde fortfarande få se betydande nedskrivningar men troligen mindre av de jättelika engångsnedskrivningar som upprör alla intressenter – som undrar vad styrelse/ledning och revisorer egentligen haft för sig.

Kan man säga att vi nu har en konjunkturanpassad redovisning?

– Jo, när konjunkturen går ner brukar värdena gå ner och då måste redovisningen följa med, säger Tommy Mårtensson.

Naturlig optimism i högkonjunktur

Samtidigt kan man inte vara så säker på att redovisningen är så konjunkturanpassad att den helt tar hänsyn till den riskbild som kan bli grym verklighet när lågkonjunkturen kommer.

– Nej, det är svårt att lösa. Av naturen är optimismen större i högkonjunktur. Man tar inte till sig riskbilden på samma sätt som i en lågkonjunktur även om den står tydligt uttalad i prospekt och årsredovisningar. Utan alla tror att affärsplanerna, gjorda i ett skede när det fortfarande är tillväxt och ökad försäljning, kommer att hålla. Man förutser inte att en stor nedgång kan komma. Och, som sagt, det finns kanske heller ingen tillräcklig riskpremie i diskonteringsräntan som tar hänsyn till det.

Marknaden förändrades

Som exempel nämner Tommy Mårtensson några av våra stora svenska bredbandsoperatörer. De var ursprungligen virtuella operatörer utan egna nät. Rätt sent i högkonjunkturen efterfrågade kunderna bättre kapacitet och access. Dessa företag byggde miltals med egna nät. Men snart var marknaden helt förändrad och företagen satt med miljardinvesteringar nergrävda i marken. Det var fastlåsta värden. De kunde inte flyttas och säljas utan vidare. Den finansiella styrkan att klara en nedskrivning fanns inte. Möjligheterna till ytterligare lånefinansiering och tillskott från aktieägarna var begränsade samtidigt som kassaflödet från verksamheten var negativt.

Aktiemarknaden hade godkänt deras affärsplaner och bolagen fick initialt väldigt höga aktievärden.

EBITDA gav andrum

I slutet av nittiotalet började resultatbegreppet EBITDA användas flitigt, ett slags kassaflödesbegrepp som visar resultat före avskrivningar och räntekostnader. Det betydde att exempelvis de här nätföretagen fick en hel del extra andrum för sina kostnader för näten.

Ett av företagen hade lånat upp fem miljarder kronor. Företaget ansåg att det inom rimlig tid skulle börja tjäna pengar för att täcka avskrivningar och räntor. EBITDA gav möjligheten till nollresultat och därefter såg man en bra och lönsam utveckling. Med lån, nyemissioner och annan finansiering var likviditeten mycket hög i början. Man såg inga bekymmer med avskrivningar/amorteringar och räntor utan ansåg sig ha en trygg finansiering och gott om tid. Men det var inte så.

EBITDA används fortfarande. Men då bör verksamheten ha både starka ägare och en säker finansiering.

Det kan hända igen!

Vems fel var det att det gick som det gick? Revisorernas?

– Det var nog ingens fel. Ingen satt med facit i hand. Bolagsledningarna, styrelserna, aktiemarknaden – alla trodde på satsningarna. Skulle revisorerna då – ensamma i världen – säga att värdena var fel utan att ha särskilt mycket på fötterna? Det är svårt att kräva redovisningsmässig nedskrivning när värderingen av företaget är hög. Efteråt kan man ju säga att bolagen inte hade en kapitalstruktur som kunde hantera en osäkerhet i affärsplanen. Riskerna fanns där, de var beskrivna i prospekten och årsredovisningarna. Ändå undrar så många varför det blev fel. Och – det kommer ett hända igen!

Subjektiva moment

Är inte reglerna tillräckligt tydliga på den här punkten?

– Jo, det är de. Men det ingår alltid subjektiva moment i affärsplanerna, dvs. de framtida beräknade intäkterna och kostnaderna. Med en optimistisk syn blir det höga värden. Och jag tror att det finns risk att det kan ta viss tid innan bolagen vänjer sig vid den nya redovisningsstandarden – innan de vet hur de ska agera och hur objektiva de måste vara. Det finns alltid människor bakom affärsplanerna. En del försiktiga och negativa, andra optimistiska och positiva. Detta påverkar värderingen. Människor är mer optimistiska i en högkonjunktur. Det skapar naturligtvis en risk för höga värderingar.

Kriminalitet i övergången till lågkonjunktur

I en del företag har det begåtts rent brottsliga handlingar – ökar kriminalitet avseende redovisningen i lågkonjunkturer?

– Det tror jag. Men risken är större i länder där det är vanligare med incitament för att hålla uppe aktiekurserna och vinsten per aktie. Jämfört med USA har vi i Sverige inte så mycket bonusar och optionsprogram. Vidare kan redovisningsreglerna medge ett visst handlingsutrymme och intresset att utnyttja detta utrymme kan variera över tiden och i förhållande till företagets resultatutveckling. Risken för kriminalitet är antagligen störst när högkonjunkturen börjar falla ner mot lågkonjunkturen. Då försöker man på olika sätt att ”köpa tid”. När man väl börjat visa sämre resultat under några perioder så gör det inte så mycket. Då är förväntningarna redan lågt ställda.

Mer revision

Skulle det behövas en mer omfattande revision?

– Jag tror generellt att pressen på att effektivisera och banta revisionen har varit väldigt hård, säger Tommy Mårtensson. Detta kan ha gått för långt i vissa avseenden. Nu talar jag i egen sak. Men jag är övertygad om att riskprocenten ökar när revisionen blir för begränsad. Revisorerna fokuserar naturligtvis på de stora riskområdena men kanske inte på vissa mindre risker som också borde täckas. Åtminstone i de större bolagen behövs en kontinuerlig kontakt under året. Det händer så mycket i verksamheterna – många affärer och transaktioner som påverkar värderingar och mycket annat.

Tommy Mårtensson är positiv till Finansinspektionens förslag om obligatorisk översiktlig granskning av kvartalsrapporter.

– Då kan revisorerna lättare följa bolagen och ”skrika till” tidigare. Det finns företag som säger att de inte hinner med denna granskning. Det är ingen ursäkt om granskningen är viktig för aktieägarna.

Kan man dra några paralleller mellan de senaste stora redovisningsskandalerna och fastighetskrisen?

– Det var väldigt mycket risk och osäkerhet även där. Värdena skulle bara öka hela tiden. Det var inte legitimt att påstå något annat. Alla var övertygade om att företagen hade rimliga och väl underbyggda affärsplaner. Reaktionen efteråt blev våldsam, många kände sig lurade och letade efter syndabockar. Det kommer med hög sannolikhet att hända igen – det är bara en tidsfråga.

Men samtidigt, menar Tommy Mårtensson, måste man lära sig något. Diskutera vilka ändringar i regelverken som behövs. Diskutera hur parterna ska relatera till varandra. Diskutera revisionskommittéer. Diskutera vilka tjänster revisorerna får utföra utanför revisionen och om vi ska ha mer rotation på revisorerna. Och hur tillsynsmyndigheterna ska agera.

– Det finansiella systemet blir aldrig färdigbyggt, säger Tommy Mårtensson. Men man kan lära sig mycket. Bankerna lärde sig av fastighetskrisen. De drabbades därför inte lika hårt av IT- och telekomkrisen som småspararna och riskkapitalisterna.

Svårt gå mot strömmen

– I efterhand kan man alltid säga att riskanalysen borde ha varit bättre och mer transparant. Det är viktigt att riskerna beskrivs och flaggas upp. Och att det görs objektiva analyser av analytiker som är skilda från dem som säljer aktier. När ett företag höjs till skyarna är det ofta svårt att gå mot strömmen. Redovisningen ger inga klara besked eftersom den alltid kommer lite i efterhand. Och det är svårt för revisorerna att gå ut och säga att vissa anläggningar är övervärderade när de faktiskt har ett visst pris på marknaden. Med optimistiska affärsplaner ligger nyttjandevärdet lika högt som nettoförsäljningsvärdet. Då är det svårt för revisorn eller någon annan att gå i fronten och säga att värdet är fel.

– Men vi måste ha en ordentlig riskanalys. Finns osäkerhet i affärsmodellerna och affärsplanerna, är det för mycket nya produkter etc. – då är det dags att hissa röd flagga.

Och det borde inte vara någon överraskning att lågkonjunkturer kommer och att med dem följer stora behov av att skriva ner tillgångarna i paritet med börskursen.

– Så det finns ett klart samband mellan redovisning och värdering, konstaterar Tommy Mårtensson.

Fotnot

RR 17 gäller alla tillgångar utom varulager, uppskjutna skattefordringar, tillgångar redovisade enligt rekommendationerna om entreprenadkontrakt och ersättningar till anställda. Finansiella tillgångar förutom andelar i dotterbolag, intresseföretag och joint ventures omfattas inte heller av RR 17.

Av Inge Wennberg