En av de större förändringarna i svensk redovisningspraxis som infördes i samband med att RR 16, Avsättningar, ansvarsförbindelser och eventualförpliktelser, trädde i kraft gällde redovisningen av återställningsutgifter. Det handlar alltså om de utgifter som föranleds av att företag måste återställa mark efter det att en anläggning tagits ur bruk eller en verksamhet lagts ner. Exempel är gruvbrytning, grustag, tillverkning av kemikalier och naturligtvis kärnkraft.
Enligt RR 16 och RR 12, Materiella anläggningstillgångar, skall nuvärdet av de framtida utgifterna redovisas dels som en avsättning, dels som en ökning av anskaffningsvärdet för respektive tillgång.
Den fråga som ställts till IFRIC, dvs. IASBs akutgrupp, är hur företag skall redovisa eventuella förändringar i uppskattningen av de framtida utgifterna.
Ett utkast till svar har nyligen publicerats i form av d2, Changes in Decommissioning, Restoration and Similar Liabilities. I utkastet skiljer man mellan tre slag av förändringar:
Förändringar i utbetalningar exempelvis på grund av teknisk utveckling.
Förändring av nuvärdet på grund av att diskonteringsräntan ändrats.
Förändring på grund av att det redovisade värdet varje år ökar till följd av utbetalningstidpunkten ligger ett år närmare i tiden.
Den sista punkten är uppenbarligen av speciell. Här handlar det om en räntekostnad som aktiveras och som inte kräver några specialregler.
Beträffande de båda första punkterna gäller att man kan se dem på två olika sätt. Det ena utgår från att den uppskattning av framtida utgifter som gjorts var felaktig. När förutsättningarna ändras skall följaktligen både anskaffningsvärdet för tillgången och avsättningen ändras retroaktivt. Det andra synsättet utgår ifrån att företaget gjorde så gott det kunde från början och att ändringen nu är en följd av en ändrad bedömning av framtiden. Här blir det alltså en ändring framåt. Skillnaden mellan de båda synsätten återspeglas i resultaträkningen. I det första fallet belastas resultatet den period som ändringen görs med den kostnad som skulle ha redovisats i alla föregående perioder. I det senare fallet kommer ändringen att slås ut med ett lika stort belopp över innevarande och kommande perioder.
IFRIC:s slutsats är att en ändring av återställningsutgifter skall redovisas med retroaktiv verkan. De argument som framförs känns dock inte övertygande. När den svenska Akutgruppen diskuterat frågan har den i stället kommit till slutsatsen att det är mer rimligt att ändringen redovisas med effekt framåt, på det sätt som anges i RR 5.
Uppskjuten skatt hänförlig till outdelade vinster
Bland de många frågor som diskuteras inom IASB är det en som kan leda till stora konsekvenser, men sannolikt inte för svenska företag. Det gäller den skatt som är hänförlig till outdelade vinstmedel och som betalas i samband med att ett (vanligen utländskt) dotterbolag säljs, alternativt beslutar om utdelning. I den nuvarande rekommendationen om skatt, RR 9 som baseras på IAS 12, finns ett undantag för den här typen av skatt om moderbolaget kan kontrollera tidpunkten för utbetalning och det inte är sannolikt att beslut om försäljning eller utdelning kommer att fattas inom överskådlig tid.
Motivet för det här undantaget var mer praktiskt än teoretiskt. Erfarenhetsmässigt lyckas ofta ett moderbolag att hålla nere skatteutbetalningar genom olika skatteminimerande åtgärder. Ytterligare ett skäl kan ha varit att det finns ett liknande undantag i USA. Där motiveras undantaget med att det ofta är svårt att göra en tillförlitlig beräkning av skattens storlek. I den diskussion som förts inom IASB under sommaren är man emellertid i stort sett överens om att det här undantaget bör avskaffas. Med röstsiffrorna 12–2 beslöts att skillnaden mellan den koncernmässiga nettotillgången och det skattemässiga värdet, dvs. normalt anskaffningsvärdet för aktierna, utgör en normal temporär differens. I likhet med andra sådana differenser skall en avsättning för uppskjuten skatt redovisas oberoende av sannolikheten för att den kommer att regleras. Att bara redovisa en temporär differens när företaget bedömer det som sannolikt att försäljning eller utdelning är aktuell, dvs. nuvarande IAS 12, ses som ett uttryck för ”management intent”, något som IASB verkar inställd på att undvika till varje pris.
Det som gör att svenska företag kan ta lätt på det här beslutet är att den föreslagna ändringen i skattelagstiftningen medför att de vinster som uppkommer vid försäljning av rörelsebetingade aktieinnehav inte längre blir skattepliktiga.
IFRS för mindre företag
De rekommendationer som IASB ger ut är uppenbarligen främst avsedda att tillämpas av noterade företag i länder med en väl fungerande kapitalmarknad. Från tid till annan har först IASC och nu IASB tagit upp frågan om vad som skall gälla för andra företag. Den beteckning som numera används är redovisning för SME:s eller ”Small and Medium-sized Enterprises”.
Vad IASB vill åstadkomma är dels att förenkla nuvarande rekommendationer så att de lämpar sig bättre för onoterade företag. Det handlar också om att försöka skapa ett mer enhetligt regelverk för den här typen av företag. Även om IASB riktar sina rekommendationer till alla företag tillåter exempelvis EU begränsat att dessa använder andra regler.
På IASB-mötet i juli presenterades ett förslag som tog sin utgångspunkt i de grundläggande principerna i samtliga IAS/IFRS, dvs. de principer som anges med fet stil. Till dessa skulle sedan göras de tillägg som är nödvändiga för att principerna skall kunna tillämpas. Innebörden är att det som skulle komma att gälla för SME:s är en förenklad version av vad som gäller för större företag. I diskussionen uppfattades detta som både en styrka och en svaghet. Invändningen som fördes fram var att man inte startar ”nerifrån” genom att identifiera de behov som dessa förenklade regler förutsätts fylla.
Ambitionen är att ett utkast till rekommendation skall finnas tillgänglig under sommaren 2004 med en slutlig rekommendation före årsskiftet.
Improvements
Avslutningsvis ett antal beslut som gäller mindre ”förbättringar” i tidigare utgivna rekommendationer.
IAS 1 – RR 22, Utformning av finansiella rapporter
Enligt nuvarande rekommendation skall långfristiga skulder som förfaller inom 12 månader fortsatt klassificeras som långfristiga om företaget avser att refinansiera skulden långfristigt och det finns en överenskommelse som gör detta sannolikt.
IASB har redan tidigare beslutat att ändra detta och att i stället konsekvent hänvisa till 12-månadersregeln. Att frågan nu åter kom upp beror på att FASB medgett ett undantag när en låntagare brutit mot ett lånevillkor. Om överträdelsen medfört att lånet sagts upp men där lånet tillåtits löpa vidare på grund av att överträdelsen rättats till, menar FASB att man även fortsättningsvis skulle kunna hålla fast vid klassificeringen som långt. IASB tog här chansen att peka finger mot FASB och säga att de inte håller sig till sina egna principer.
IAS 8, Accounting Policies
En fråga gällde hur man skriver ”retroaktiv” på engelska. Tydligen använder IASB och FASB olika begrepp (som dessutom har olika betydelse), ”retrospective” respektive ”retroactive”. Det förra kan möjligen verka mer logiskt eftersom motsatsen är ”prospective”. Beslöts att enas kring ett av begreppen (men inte vilket).
Ett annat svårt ord som uppenbarligen skapar tolkningssvårigheter är ”impracticable”. Den översättning som Rådet oftast valt är ”ogörligt”. Här kan vi tydligen se fram mot någon form av vägledning till vad som avses vilket är välkommet.
En tredje fråga gällde innebörden av retroaktiv tillämpning. Hur långt tillbaka i tiden måste man gå. Uppfattningen synes vara att man går så långt tillbaka i tiden som möjligt. Det förhållande att man inte når ända till tidens begynnelse är alltså inte ett argument för att inte gå så långt som det är möjligt. Ett exempel på en situation där denna föreslagna regel inte är tillämplig gäller redovisningen av ackumulerade omräkningsdifferenser i samband med övergången till IFRS år 2005. Enligt IFRS 1 kan ett företag då välja mellan två alternativ. Antingen tillämpas IAS 21 (dvs. RR 8) eller så avstår man helt från att redovisa differenser som hänför sig till tiden före övergången. Företaget startar alltså från 0. Problemet med IAS 21 är att den trädde i kraft år 1995. Det innebär att en fullständig tillämpning kräver att de ackumulerade omräkningsdifferenserna identifieras från och med det året. Eftersom RR 8 började tillämpas först 1999 är det sannolikt få företag som har kännedom om de differenser som uppstod 1995–1998. Innebörden är att de måste börja om från 0.
Redaktör: Rolf Rundfelt