Han har lång erfarenhet som ansvarig inom den statliga revisorstillsynen. Han har upplevt många nattmanglingar under olika utredningar av denna tillsyn. Han gillar inte revisorers rådgivning till revisionsklienter. Och den nya analysmodellen för revisorers oberoende har han stora tvivel kring.

Möt Christer Lefrell, avgången myndighetschef vid Revisorsnämnden.

Christer Lefrell har under längre tid än någon annan innehaft chefspositioner inom den offentliga tillsynen över revisorer. Han var kommerseråd på Kommerskollegium och slutade som direktör och myndighetschef vid Revisorsnämnden, som tillkom 1995. Nu har han gått i pension.

Han kom till Kommerskollegium redan 1968, trettio år gammal–fem år innan revisorstillsynen flyttades från handelskamrarna till detta Sveriges näst äldsta ämbetsverk. Med sig dit hade Christer Lefrell en fil. pol. mag.-examen och erfarenhet från Stockholms Enskilda Bank och Näringsfrihetsombudsmannen (som sedermera blev Konkurrensverket).

Kommerskollegium var en allt-i-allo-myndighet där unge Lefrell anställdes för att skriva remissyttranden.

– Det var en bra skola. Jag fick skriva om allt i hela samhället, kastades från det ena ämnesområdet till det andra – från isbrytare till socialhjälp.

Kommerskollegium besvarade då 200–250 betänkanden varje år. Yttranden skrevs på löpande band. Man hade ett skåp som successivt fylldes på med betänkanden. Allteftersom remisstiden skulle gå ut – ja, ofta hade den redan det – togs betänkanden fram ur skåpet och yttranden skrevs.

Näringsrättsliga byrån

Så småningom blev Christer Lefrell av regeringen utsedd till chef för stora delar av den näringsrättsliga byrån vid Kommerskollegium och fick den anrika titeln kommerseråd. Han blev bl.a. ansvarig för tillstånd för utlänningar att sitta i svenska bolagsstyrelser, resegarantier och, för att ta ytterligare ett exempel, tillsynen enligt lagen om skydd för rikets vapen och flagga.

Därefter blev Christer Lefrell administrativ chef för Kommerskollegium. Som chef för hela den näringsrättsliga byrån inträdde så småningom en man vid namn Paul Berger. Men han slutade 1986. Ersättare söktes, ingen hittades. Administrative chefen Christer Lefrell blev då tillfrågad om han utöver administrationen också kunde ta hand om näringsrättsliga byrån. Det kunde han.

Revisorstillsynen

Det var nu han kom in på revisorstillsynen. Den låg hos näringsrättsliga byrån bland så mycket annat.

Han släppte dock snart den administrativa sidan och koncentrerade sig på de näringsrättsliga frågorna. Det kändes inte bra att både vara administrativ chef och linjechef.

I början på nittiotalet fattades flera beslut om renodling av Kommerskollegium till enbart handelspolitisk myndighet. Stora delar av näringsrättsliga byråns verksamhet försvann till andra myndigheter. Kvar fanns 1994 bara revisorsdelen – och Christer Lefrell.

Kritiska uttalanden

Han beskriver sitt förhållande till revisorerna som ”en blandad kompott”. Ibland var de glada åt honom, ibland inte. Så måste det ju bli.

Några speciella problem du tänker på?

– På Kommerskollegiums tid hade revisorerna en del synpunkter på våra beslut i disciplinärenden. Då tände det till lite – framför allt när Göran Tidström var ordförande i FAR.

Bland annat hände det att Kommerskollegium gjorde kritiska uttalanden utan att meddela varning eller upphäva auktorisation/godkännande. Detta sågs som en ny sanktion. Men till skillnad från de andra påföljderna kunde den inte överklagas.

– Jag kan ha förståelse för att revisorerna inte tyckte om detta. Men problemet rättades till genom att sanktionen erinran infördes.

Verklighetsförankring

– Sedan tror jag också att revisorerna upplevde att en del av våra beslut inte hade riktig verklighetsförankring, att de var otydliga m.m. Vissa delar av kritiken fanns det all anledning att ta till sig. Men man ska också inse att det måste skära sig då och då mellan en tillsynsmyndighet och branschen som den vakar över. Något vore fel annars. Och personligen är jag aldrig långsint. Det är normalt att ge och ta.

I en utredning 1993–94 hörde du till dem som opponerade dig över att det skulle sitta revisorer i den blivande Revisorsnämnden, eller hur? Revisorerna borde inte sitta och döma över sig själva. Du skrev ett särskilt yttrande om det i den utredningen – och det är många som sedan dess haft liknande synpunkter.

– Nja, detta var faktiskt ingen huvudpunkt för min del. Men jag ville att man skulle begränsa antalet revisorer i nämnden. Min huvudinvändning gällde FARs förslag att tillsynen skulle skötas av någon sorts stiftelse med gemensamt delägarskap mellan branschen och staten. Det trodde jag inte på.

Det gjorde inte riksdagen heller.

Den organisationsutredning som låg till grund för dagens revisorsnämnd var i många stycken en mycket tuff tillställning.

– Mötena hölls bland annat ute i Saltsjöbaden. Där kunde vi sitta till halv tolv en vanlig torsdagsnatt och puckla på varandra med olika argument ganska rejält. Men det gick ju över.

Rådgivning till revisionsklienter

Christer Lefrell har följt och deltagit i många av diskussionerna om revisorers rådgivning till revisionsklienter.

– Vi märkte redan på Kommerskollegiums tid att rådgivningen började dra iväg. Den blev ett snabbt växande inslag i branschen.

Kommerskollegium skrev i slutet av åttiotalet till dåvarande civildepartementet, som vid den tiden var ansvarigt departement, och uttryckte sin tveksamhet inför utvecklingen.

– Vi var uppe på departementet och pratade, berättar Christer Lefrell. Och i god ordning lades vår skrivelse i byrålådan. Det hände inte ett dugg.

Revisionsbolagsutredningen

Några år senare kom den svenska anslutningen till EU. Svenska regler skulle anpassas till EUs åttonde bolagsrättsliga direktiv, revisorsdirektivet. En utredning tillsattes och det var meningen att den skulle titta på ”konsulteriet”. Men det hände aldrig. Saken försvann återigen ut till vänster.

På allvar dök frågan upp igen i revisionsbolagsutredningen 1998.

Skälet till denna utredning borde egentligen ha varit ganska generande. Det hade kommit in duktiga jurister i Revisorsnämnden. De konstaterade nästan genast att 1995 års nya revisorslag inte var möjlig att tillämpa.

Till bakgrunden hörde att det hade gått åt väldigt mycket tid och möda innan Revisorsnämnden kom till. Organisationsfrågan hade tagit all kraft – även på departementsnivå. Men den nya organisationen skulle också ha en ny lag, revisorslagen.

Förordning blev lag

– Ingen hade tid och ork att bearbeta detta ordentligt, säger Christer Lefrell. Utan man tog den gamla revisorsförordningen, gjorde en del småändringar och kallade den för lag. Alla var överens, även branschen var med på noterna. Men den lagen hade våra jurister stora svårigheter att tillämpa. Jag invände själv att reglerna hade fungerat bra på Kommerskollegiums tid.

Men i förordningen som blivit en lag stod till exempel att revisionsbyråer bara fick ägas av fysiska personer. När förordningen gällde hade gått att via så kallad genomsyn komma runt detta. Men nu var det fråga om en lag och nu gällde det som stod där och ingenting annat.

En utredning måste tillsättas. Revisionsbolagsutredningen som egentligen skulle handla om ägarfrågor fick också i uppdrag att utreda revisorns oberoende.

– Ägandefrågorna visade sig inte vara något problem i sig, säger Christer Lefrell. Men om oberoendefrågorna blev det strid. Det blev återigen tuffa tag – det gäller för övrigt alla utredningar jag varit med om där revisorer och deras verksamhet har varit ett huvudämne.

Vart leder analysmodellen?

I backspegeln kan man tycka sig se en röra av uppenbarligen halvfärdiga utredningar – borde inte mycket mer ha gjorts färdigt på en enda gång?

– Visst. Det kan man tycka. Och det är inte färdigt i dag heller. I dag lever vi med analysmodellen för prövningen av revisorns oberoende. Ingen vet riktigt vad den kommer att leda till.

Christer Lefrell har personligen stora tvivel på att analysmodellen kommer att fungera.

– Den är svår att tillämpa. Det kommer att ta lång tid innan man byggt upp en praxis så att man ser var gränserna går. Det kommer att kräva mycket tid både från Revisorsnämndens och branschens sida att få ordning på tillämpningen.

Inga lysande resultat

Christer Lefrell fortsätter:

– Branschen hävdar att man alltid gjort den här oberoendeanalysen. Men samtidigt kan konstateras att branschen nu verkar ha lagt ner väldigt mycket möda på att undervisa revisorerna om hur prövningen ska gå till.

Hösten 2002 begärde Revisorsnämnden in dokumentation för att se hur revisorer dokumenterat sina oberoendeanalyser och vad de resulterat i.

– Resultatet kan inte sägas vara lysande. Man får en känsla av att vissa revisorer närmast ser det som att man har fått en ny blankett att sätta kryss i. Det är vanligt att man exempelvis noterar att skatteråd lämnats till klienten. Detta kryssas för som ett s.k. självgranskningshot. På blanketten anger man att skatteråden lämnats av en konsult utanför revisionsteamet – och, simsalabim, revisorn är oberoende. Så här var det aldrig tänkt.

Bör förbjudas

– Jag har alltid hävdat att man helt enkelt bör förbjuda konsulttjänster till revisionsklienter, säger Christer Lefrell, men att det bör vara fritt fram att sälja råd till icke-revisionsklienter. Detta har inte uppskattats av branschen. Men den utvecklingen är på väg nu. Se på USA efter Enron. Och i Frankrike tycks man vara på väg mot förbud mot rådgivning till revisionsklienter.

– På sätt och vis är hela grunden för systemet skakigt i och med att klienterna betalar revisionsarvodena. Den grundproblematiken får vi leva med – den är accepterad i hela världen. Men man behöver inte ytterligare förvärra intrycket att revisorn inte är oberoende genom att revisorn tillhandahåller tjänster som man både reviderar och tjänar pengar på. Den uppfattningen har jag och den står jag för.

Disciplinära åtgärder

Enligt Revisorsnämndens senaste årsredovisning var 2,5 procent av de kvalificerade revisorerna föremål för disciplinärenden förra året. Och 30 procent av fallen som ingick i Revisorsnämndens systematiska uppsökande tillsyn (SUT) ledde till disciplinära åtgärder. Är det bra eller dåligt?

– SUT-siffran kan tyckas hög, säger Christer Lefrell. Men SUT-arna är inriktade på riskgrupper där man kan misstänka att något kan vara fel. Det kan till exempel handla om revisorer med många uppdrag. Det är inte så förvånande att det leder till många disciplinära åtgärder. Men totalantalet upphävanden, varningar och erinringar ligger på ungefär samma nivå varje år. Vi har inte reagerat på totalandelen disciplinärenden om 2,5 procent. Men SUT-resultaten visar att allt inte är helt bra.

Bra med en liten myndighet

Tycker du att Revisorsnämnden har tillräckliga resurser?

– Organisationen blev väldigt lyckad. Själva nämnden är bra sammansatt, mycket kompetent och engagerad. På kansliet kan man fokusera bättre på verksamheten än i en stor myndighet som Kommerskollegium, där det finns så mycket annat som tar intresset från ledningen och som ökar byråkratin. I en stor myndighet är det många fackmöten, det är många som slåss om resurser. Det behövs inte här. Däremot har vi tidigare haft problem med att få hit jurister med den ”rätta” känslan för de särskilda frågeställningar som Revisorsnämnden arbetar med samt kompetenta personer med revisorsbakgrund. Numera har vi funnit formerna för ett mycket fruktbart samarbete mellan våra jurister och de av våra medarbetare som är praktiker. Det är ett mycket skickligt gäng som i dag arbetar på Revisorsnämnden.

Samtal med företrädaren

Och vad ska förre kommerserådet och förre myndighetschefen nu göra med sin tid?

– Det finns så mycket: huset hemma, huset i skärgården, barnbarn, föreningar. Jag har varit dålig på att skaffa mig några speciella intressen men jag är inte orolig för fritiden.

Han bor i Österskär nordost om Stockholm. Vill han prata gammalt jobb eller någonting ditåt så har en professionellt närstående person som bor granngårds, nämligen Paul Berger, företrädaren som chef för revisorstillsynen vid Kommerskollegium och som numera dragit sig tillbaka från det aktiva yrkeslivet. De har redan börjat prata.

Intervju: Inge Wennberg